Av YO/Kn Håkan Lindberg
Dagens system för försörjning av officerare är det bästa jag har sett på mina 22 år i FM, men det finns två områden där jag anser att FML måste ta tämligen snabba beslut för att vi inte skall tappa personal och därmed värdefull kompetens. Dessa två områden är en klarlagd karriärväg för YO/SO samt ett bättre omhändertagande av kompetensen hos reservofficerarna.
De första Specialistofficerarna utexamineras 2008. Det finns ännu inga klara bestämmelser när dom skall befordras och vilka kompetenskrav som är kopplade till befordran. Detta måste snarast klaras ut om vi skall kunna behålla dessa officerare som vi så väl behöver.
En specialistofficer är inte liktydigt med våra gamla underofficerare därvid är Officersförordningen mycket klar. Officerare delas upp i YO och RO som sedan i sin tur delas upp i OR och OF beroende på kompetensområde enl. nämnda förordning.
FM har genomfört en utredning i frågan (AG K 3) där förslag på hur ovanstående skall tillgå. Jag bejakar i stort arbetsgruppens förslag förutom att man bör befordra OR 6 till OR 7 efter 5 år och inte efter 7 år. För officerare ur det ”gamla” systemet skall det vara frivilligt att omgalonera sig. Alla skall ges lägst OR 7. För att skapa en kompetent kår YO/SO bör FM vara noggrann vid tilldelandet av OR 8 och OR 9 och tilldela dessa grader till personal som är djupt och långvarigt engagerade i resp. fackområde. Sålunda skall man inte tilldelas OR 8 för att man varit Fj i ÄBO eller OR 9 för att man är Örlkn/Mj utan föregående granskning och bedömning.
För att skapa förståelse och kunskapsöverföring mellan SO och OP/TA föreslås att den nivåhöjande utbildning till OR 8 som föreslås av AG K 3 genomför i största möjliga mån med Officersprogrammet. Detta skapar förutsättningar för en mycket stimulerande studiemiljö och kunskapsutbyte mellan de olika elevkategorierna.
Reservofficerarna lever enligt mitt förmenande en undanskymd tillvaro i den nu pågående IO14 -processen. Ett antal RO av båda kategorierna (OP/TA och SO) är tilldelade insatsförbanden. Problemet anser jag är hur man får rätt RO till rätt förband med beaktande av deras utanför FM förvärvade kompetenser.
Den försvårande faktorn enligt mitt förmenande är att RO är anställda på det förband som de börjat tjänstgöra på d.v.s. att om reservofficeren skaffar sig en unik kompetens kanske inte just det aktuella förbandet inte har behov av denna men väl ett annat förband inom FM. Till detta kommer att den övergripande bilden över reservofficerarnas samlade kompetens saknas.
Det måste skapas ett system för hantering av RO där deras kompetenser tillvaratas bättre än i dag. En lösning kan vara att då reservofficeren skaffat sig kompetens efter sin initiala tjänstgöring i FM och denne är intresserad av ett fortsatt engagemang i FM anmäler detta till en central funktion (HKV, HRC eller dylikt) som undersöker förbandens behov av RO med den aktuella kompetensen för att sedan överföra reservofficeren dit.
Ett område jag särskilt vill belysa i detta sammanhang är behovet av språkkompetens inom FM där ett system som ovanstående kan styra personal med språkkunskaper till olika förband beroende på deras aktuella insatser. De SO/RO som kommer att utbildas till tolkar är ett exempel på hur deras kompetens skulle kunna nyttjas av olika förband inom FM genom att växla deras hemförband allt efter deras kompetens utvecklas.
Fotnot
OF=Officers och OR=Other Ranks (Specialistofficer)
OF1=Fänrik vid examen – OF9=General/Amiral
OR6=1. Serg vid examen – OR9= Flottilj/Regementsförvaltare
Jag bejakar andemeningen i Håkans förslag om befordran för OR. Om man står fast vid 7 år för befordran till OR7, så bör vi överväga att istället ha OR5 vid examen, och befordran till OR6 efter två år. det får inte vara för lång tid mellan stegen samtidigt som OR7 och ovan måste vara exklusivt.
När det gäller RO som jag kommenterat innan, så är jag för en decentralisering till förbandschefer. Mina tidigare chefer som fick det mandatet har alltid skött det på ett bra sätt.
Bra skrivet Håkan Lindberg.
Dock anser jag att, det redan innan systemet implementerats fullt ut, gått inflation i graderna för OR.
En YO fänrik börjar på OF1 efter examen och kan således teoretiskt avancera till OF9, vilket innebär åtta befordringer.
En specialistofficer börjar efter examen på OR6 och kan teoretiskt avancera till OR9, vilket bara innebär innebär tre steg. Med andra ord stor skillnad i utvecklingsmöjligheter.
Jag instämmer med F&S kommentar om att nivån efter examen bör sänkas för att skapa mer utrymme uppåt.
en annan aspekt man bör beakta är den om verkligen en SO måste ha samma karriärmöjligheter som en YO/OF. Hela andemeningen med en specialistkår är att dessa skall vara just specialister, och förhoppningsvis stanna länge i befattning. Har man stora karriärplaner så bör/borde man välja ett annat spår än att bli specialist.
På samma sätt känns det lite märkligt att de specialister som nyligen examinerats redan nu går och funderar på sin karriär, när de istället borde ägna sin tid att bli just – specialist – i sitt gebit.
Men det hela handlar kanske som vanligt om ett ledarskapsproblem inom FM. Har man varit tillräckligt tydlig vid rekrytering, antagning och utbildning om vad som förväntas av en SO. Jag tror inte andemeningen hade varit att de skulle göra raket karriär och snabbt avancera till OR9.
Man kan också fråga sig hur många OR8-9 FM har behov av, och vilka befattningar som avses. Inte ens där har nog FM gått i mål?
Med detta inte sagt att det skall saknas utvecklingsmöjligheter för SO.
En annan fråga av intresse är hur man ska rekrytera framtidens officerare, när inte längre ett antal tusen unga män och kvinnor mer eller mindre frivilligt spolas genom systemet och där ”upptäcker” officersyrket. Det är nog ganska få av de som rekryteras till GSS som är lämpliga (tror inte att särskilt många unga idag väljer mellan att bli ingenjör eller rekryteras som GSS. Det blir ingenjör varje gång för dem som har den kapaciteten, i motsats till vad som faktiskt var fallet under värnpliktstiden. Återstår aspirantspåret, där vi riskerar att få en amerikansk situation (eller samma situation som svenska polisen) med chefer som kommer in från sidan, med begränsad erfarenhet från fältet. Något jag tror passar svenska förhållanden synnerligen dåligt.
/Karl
Problemet för Försvarsmakten är att allt går för fort. Specialistofficeren rekryterades i tron att de skulle bli yrkesofficer (TakOff) med lite mindre utbildning. Det fanns inga riktlinjer och som beskrivs i inlägget, det finns fortfarande inga riktlinjer.
Ledarskapsproblem må vara skälet till varför det inte fungerar, men det går inte att skylla allt inom FM på ledarskapspeoblem. Det finns få arbetsplatser med tåligare och lojalare arbetstagare som inom FM. Problemet är att lojaliteten börjar sina och det krävs ett kraftigt uppryck från politiker och FML för att det skall bli bra igen.
Jag förstår specialistofficerarnas problematik. De första kullarna specialistofficerare kom tillbaks till ett jobb som yrkesofficer (TO). Det var ingen skillnad på arbetsuppgifter mellan de två kategorierna. Ingen visste vilken skillnad det skulle vara. Det finns fortfarande stor osäkerhet på vilka uppgifter som skall lösas av vem.
Specialistofficerarna börjar redan tröttna och FML behöver reda ut vad som skall gälla. Se sidan 22
http://www.forsvarsmakten.se/upload/dokumentfiler/forsvaretsforum/2010/Forum-nr9-2010.pdf
Jag kan förstå varför vi gick över till det nya systemet med taktiska officerare och specialistofficerare, men ett av skälen varför vi var så pass duktiga som vi var, hävdar jag var på grund av vårt system. Vi visste hur det var som soldat, vi var alla soldater. Vi kunde ta beslut grundat på förståelsen för hur soldaten och gruppchefen hade det. När jag satt i storstaben i Afgh kunde jag förvånas vilka konstiga beslut som togs på grund av för dålig förståelse för soldaten på fältet. Något som gjorde en stor spricka mellan stab och folket på fältet. Nej, vi skulle behållt vårt gamla system och utvecklat det.
För det första så undrar jag var siffran på sju år kommer ifrån? Jag har pratat med PERSS på HKV och fackmedlemmar, men ingenstans finns siffran på sju år. Personalchefen på förbandet har ingen aning heller. Däremot så har siffran på ryktesväg funnits. Så varifrån kommer siffran?
Dessutom så blir jag lite trött på att höra den attityd som jag läser mellan raderna hos Skipper. Att ha planer på en karriär som specialistofficer bör inte vara någonting konstigt alls. Att sen karriären inte ser likadan ut som hos TA/OP är en annan sak. Men just den attityden gör mig trött. Det kommer i slutändan innebära att personer med lite mål och ambitioner kommer att sluta som specialister. Att bli duktig inom sin ”specialitet” är enligt mig också en form av karriär. För min erfarenhet (kontakter på cirka 5 olika förband i Sverige) är att specialisterna inte får ägna sig åt sin ”specialitet”. Istället harvar de flesta runt som instruktörer utan att ha en framtidsplan eller någon information om framtiden. Jag tror personligen att de flesta skulle acceptera att harva runt i många år ifall de bara hade fått någonting att gå mot. ”om 3 år så ska du ha gått följande kurser och vi vill att du…” etc etc. Men jag vet inte en enda chef som har någon koll på vad som gäller för specialister.
Tyvärr är andan idag också att en nivåhöjande utbildning ger mer lön, men inte en icke nivåhöjande utbildning. Hur ska man kunna behålla specialister i 15 år eller dylikt om de inte får betalt för sin kompetens? Att få en gedigen kompetens och erfarenhet tar tid, otroligt lång tid. Vad gör man för att behålla specialister under denna tid?
Jag skulle vilja se att HKV tar tag i detta. Nivån hos specialisterna är i botten. Jag har som sagt kontakter på flera förband och många är i upprorsstämning. Delvis så beror det på en total avsaknad av framtidsplaner, men också på att lönerna på vissa förband ligger under soldaternas.
Cheferna rycker på axlarna och vi harvar med truppen.
Jag är bara jävligt upprörd och besviken.
Det är en självklar het att en SO kommer att stampa länge på samma grad. Fråga är om löne utveckling kommer att vara så pass bra att dom väljer att stanna?. Att få en grad på posten tycker jag persnoligen är helt fel. Grad ska vara beffattnings knuten, till en viss grad.
Anser dessutom att man som SO så skulle bli SO inom ett område. På detta viset vet man redan från början vad bör kunna, samt vilke utbildning som är vikitga för att gå vidare.
En sista fråga är om SO ska kunna sadla om OP/TA. Om ja hur?
@ Upprörd anonym
Det känns som att du misstolkat mig något.
Jag ska försöka förtydliga.
Vi talar nog om två olika sätt att göra karriär, eller hur man skall se på saken.
Lindbergs huvudfokus verkar, som jag tolkar det, ligga på att göra karriäer i gradsystemet. Det tycker jag är fel när det gäller SO.
I stället skall det självklart finnas utvecklingsmöjligheter (karriär på ett annat sätt) för SO, där man som du själv beskriver, skall ha en plan med utbildningar, tjänster mm. samt att det självklart skall följa med en utvecklad lön därefter som gör tjänstgöringen attraktiv.
Jag vet att vi är långt ifrån detta i dagsläget, och det känns som en utmaning som jag tyvärr inte tror systemet mäktar med i närtid mht all omorganisation och omstrukturering som ligger framför FM.
7 år var ju en intressant siffra med tanke på att K3 nyanställde 6 fanjunkare 2009 och andra som gått SOU blev fanjunkare 2010.
Det skulle blivit ett tvåbefälssystem, men råkade visst bli ett trebefälssystem (igen). I de flesta länder börjar majoriteten i botten på sin kategori (OF eller OR) och klättrar därifrån med erfarenhet och genomgångna kurser. Undantag finns ju då civil utbildning eller tidigare erfarenhet motiverar en högre grad/lön från början. Vad jag vet är det heller inte lika nödvändigt i andra länder att särskilja de med civil utbildning genom annorlunda gradbeteckningar, vilket förstås kan bero på att övriga officerare också har en civil utbildning i grunden.
Hade vi haft ett fungerande tvåbefälssystem hade vi inte behövt SOU i nuvarande form utan OR hade fått erfarenhet och utbildning som motiverat en högre grad under sin tjänstgöring. Då hade man för både OR och OF haft 9 nivåer att spela med. OR-8 och -9 borde då vara ungefär lika många som OF-8 och -9. Sedan kan man ju undra om vi verkligen har behov av OR-9.
En personlig reflektion från en som tillhör den första kullen soff är att det viktiga kanske inte är hur länge jag ska stanna som OR6, det viktiga är att jag har vetskap om hur jag kan påverka min karriär. Just nu skvalpar vi soff omkring i ett vakuum där det man presterar på förbandet eller i missionsområdet ger väldigt lite tillbaka till individen. Att jag får utmärkta betyg såväl hemma som i missionen hjälper mig ingenting som det är just nu, varför ska jag då fortsätta prestera?
Siffran 7 år som OR6 kommer från utredningen AG K 3s underlag.
Håkan Lindberg
Det är intressant hur hela spektaklet både tagit lång tid och gått för fort.
Jag minns när man införde fackprogram som något sätt att fördjupa sig på sin nivå för som det hette kunna avancera lönemässigt utan att göra det gradmässigt. Det var inte allt för många som gick på den.
Sedan blev det visst bråttom att ”NATO-anpassa” officersgraderna.
Därefter kom YOP 03-05 som inte kunde anställas direkt och därefter två års inställd utbildning.
Sedan mellantinget YOP 06-09, där man under tiden lanserade begreppet specialist, vilket fick vissa att byta spår efter halva tiden och bli specialist-fänrikar. Det som sades inför första SOU var ju också att de skulle bli fänrikar, fast med kortare utbildning, vilket senare ändrades.
Då blev det bråttom att göra om gradsystemet för OR, vilket presenterades någon månad innan det skulle införas vilket gjorde att det praktiska (beställa gradbeteckningar i rätt mängd) inte var klart och ingen visste vad som gällde för konvertering av gamla grader.
Sedan blev det klart att det gick att visstidsanställa soldater och då blev det bråttom att göra sig av med alla värnpliktiga.
Tänk om man istället tänkt igenom det hela från början till slut och infört anställda soldater gradvis. Dessutom tagit fram en plan för uppdelning av arbetsuppgifter, befattningar och ”karriär” mellan GSS, SO och TA/OP innan man infört systemet. Då kunde man även tagit fram en plan för grader och infört detta på ett datum, där man i god tid innan gått ut med information och ”konverteringstabeller”.
Nu har man ju stressat fram införande i olika omgångar utan att den övergripande planen är klar än. Hur tänkte man här?
Uppdelning i OR och OF är ju bra, men det mesta skulle varit klart innan det införts. Det hade nog varit lättare för alla anställda att acceptera ett byte av grad om det skett samtidigt som man gjort om systemet och omgalonerat alla på en gång.
Ur ett internationellt perspektiv blir det väldigt konstigt att börja på OR-6 och sedan ha så kort karriärstege, för att uttrycka det så. OR-8 och OR-9 är ju väldigt höga grader vars innehavare kan vara du och bror med överstar och generaler.
Våra SO riskerar internationellt att hamna i en väldigt konstig sits, vilket är lätt ironiskt med tanke på att de är resultatet av en framstressad NATO-anpassning. De som idag går in i yrket efter GU, lite civil arbetslivserfarenhet och ett antal missioner kommer möjligtvis kunna likställas med amerikanska WO, som ju även de är lite av ett undantag.
Kanske kan vi i framtiden, när GSS-systemet har fått tid att sätta sig, kunna ”sprida ut” SO-utbildning över ett par år och därmed få ett mer renodlat NCO-system.
Jag håller med föregående talare och hoppas på att AspU bara är en nödlösning för SOU och att man i framtiden kan rekrytera SO från GSS. På så sätt utbildas personal med några års erfarenhet till OR6 och man hamnar mer rätt. Problemet blir här RO som får en ganska lång tid inom FM innan dom kan studera vidare. För att RO skall vara en attraktiv väg så bör nog inte den initiala utbildningen och tjänstegöringen överskrida 4 år
Håkan Lindberg
Är det verkligen sant att Sveriges lösning är så skild från andra länder? UK och US har ett rent 2 vägssystem(förutom usa:s WO) men i många europeiska länder har man direktrekrytering till underofficerarna. I Danmark och Norge kan man gå sergentskole och bli NCO utan att ha varit konstapel/grenader i X år först. I Tyskland behöver du inte ha varit stabsgefreiter för att bli unteroffizier och i frankrike kan du bli sergent utan att ha varit caporal eller caporal-chef. Man behöver inte stirra sig blind på usa och likställa det med hela resten av världen.
I det norska systemet finns ju värnplikten fortfarande kvar och kan genomföras som antingen menig eller på befälsskola som väl närmast är att jämföra med PBS/KBS. Befälsskolan är ett år och leder till OR-5 sersjant, men följs av ett obligatoriskt praktikår efter vilket de blir OF-1 fenrik. Något över OR-5 finns inte och inte heller OR-2 heller OR-3 (längre).
Efter genomfört praktikår kan de söka anställning som avdelingsbefal, vilket är en tidsbegränsad anställning som upphör då de fyller 35. Under tiden upparbetar de en bonus som betalas ut då de slutar. 10 år ger 12 månadslöner och 14 år ger maximala 24 månadslöner. Det kan väl jämföras med specialistofficerarna som planerna såg ut cirka 2007.
De har även andra anställningsformer, som t ex värvad soldat (ett år i taget, normalt max 35 år gammal), för vilket kravet är genomförd värnplikt.
Tidigare fanns även möjlighet för de med genomförd befalsskole och praktik (fenrik) att ta liknande anställning, vilket motsvarade KB-fänrik på BFA, fast med möjlighet att tjänstgöra längre period. Detta ersattes av avdelingsbefal.
De har även någon sorts lärlingsutbildning.
För att bli fast anställd måste man vara yrkesofficer, vilket kräver genomförd krigsskola (4 år).
Norsk utbildning sker enligt principen att lika lång tid som utbildningen varat har man som plikttjänstgöring. Alltså blir det för en yrkesofficer 4 års utbildning följt av 4 års plikttjänstgöring innan man kan välja att sluta. En flygförare har kontrakt på 12 år.
Jag känner alltså inte till något sätt att bli fast anställd sergeant i Norge, liknande våra specoff. Däremot tidsbegränsat, men det har man ju kunnat länge här också.
Det norska systemet är ett särfall då det tillsammans med Sverige är(var) världsunikt med att avskaffa underofficerarna och låta traditionella underofficersuppgifter utföras av värnpliktiga och officerare. För ett antal år sedan skapades de avdelningsbefal du nämner som arbetar i graderna sersjant-löytnant. (inte bara ett år sersjant) Även om dessa har delvis officerstitlar är det rimligt att jämställa dem med NCO i utlandet eller det svenska systemet 1972-1983. Framförallt motsäger det inte min tidigare post då norge inte har ett 2-vägssystem, man börjar inte som grenader för att automatiskt gå vidare mot avdelningsbefal utan det är 3 separata grupper; värvade, avdelningsbefal och offiserare.
En utredning är igång i Norge om att införa fler sersjentgrader och byta namn på avdelningsbefal till specialistbefal samt ge grenadererna fler grader, delvis redan infört, kolla på sidan 7 i uniformsreglementet http://web.medaljemontasje.com/Harendistinksjon.pdf
Om man ser på de större länderna i Europa så är det inte norm att ha ett tvåvägssystem; Frankrike, Tyskland, Italien har 3 vägar, UK har 2.
Vad har de avdelingsbefal som enbart är sersjant för bakgrund? UB-sersjant (GBk + praktik) som tagit anställning eller något annat? För om de gått befalsskole (GBU) och genomfört sitt obligatoriska praktikår är de fenrik.
Hur som helst verkar de ha tänkt ut hur man byter kategori. Har fortfarande inte sett någon konkret plan för det i Sverige. Dessutom har de infört heltidsanställda soldater utan att samtidigt skrota värnplikten helt. Visst hade vi NBG och IA som jobbade heltid men det var ändå mer tidsbegränsat.