Just nu svämmar säkerhetsdebatten över av urkunder som sjunger gråzonens lov. Några av utsagorna är bra, men det stora flertalet använder debatten som en slags ekokammare och bara förstärker andras budskap utan någon större eftertanke eller problematisering av vad som sägs. Medieklimatet är för närvarande sådant att det dessutom är rätt lätt att komma till tals när man för fram gråzonsresonemang, på bekostnad av mer rigorösa redogörelser kring tingens ordning. Det börjar nästan anta skepnaden av kejsarens nya kläder! Låt vara att det är av godo att det skärpta läget på den geopolitiska arenan har fått genomslag och det har skapat en helt annan medvetenhet kring dessa frågor, men frågan är om vi inte har nått en punkt i berättelsen när balansen håller på att gå förlorad och vi riskerar ytterst att snarare förstärka problematiken, än att visa på en framkomlig väg.
Detta inlägg avser att ifrågasätta några av myterna och i viss mån återställa balansen i gråzonsfrågan samt även beskriva vad det kan betyda för den som jobbar med underrättelse- och säkerhetstjänstfrågor.
Ett av de mer uppfriskande inläggen i debatten just nu utgörs av Freddy Jönsson Hanbergs artikel ”Skymningsläge”, publicerat av Kungliga Krigsvetenskapsakademin den 6:e december. Hanbergs argument tar sin utgångspunkt i begreppet reflexiv kontroll, så som en central idé i rysk krigföring som innebär att man formar motståndarens beslutsfattande genom att påverka hans verklighetsuppfattning. I detta hänseende skulle det som sker vara en del av en operation som syftar till att succesivt vänja motståndaren vid en ny normalbild för att denne inte ska förstå att temperaturen har ökat och att man har kommit närmare en öppen konflikt.
Lite som anekdoten kring hur man kokar en groda. Om man vill koka en groda så ska man göra det långsamt, så att han inte förstår att han håller på att bli kokt. Precis som Hanberg framhåller så är det lite av en myt, grodan kommer att lämna badet när det blir för varmt och kommer således inte att kokas levande. På samma sätt kommer även vi att förstå när vi har en öppen konflikt. Hanbergs bärande idé för att hantera detta är att devalvera gråzonsbegreppet genom att öka medvetenheten och ständigt påminna oss om att Ryssland, Kina och Iran resonerar utefter termer av reflexiv kontroll som ett sätt att vänja oss vid en ny normalbild. Det huvudsakliga tillvägagångsättet för att devalvera gråzonen skulle då vara att öka omsättningen av information och underrättelser för att på detta sätt minska osäkerheten i samhället i allmänhet och för totalförsvaret i synnerhet.
Jag kan hålla med om det mesta Hanberg redogör för, men jag bedömer att det till och med är värre än så just nu. Oavsett om det som sker utgör en del av en sammanhållen operation för att förändra vår förståelse av normalbilden, eller inte, så finns det all anledning att devalvera gråzonsbegreppet. För tillfället behöver det som sker inte ens vara en del av en sammanhållen operation, motståndaren behöver bara förhålla sig till hur vi beskriver normalbilden och gråzonen och exploatera detta i sin kommunikation mot oss. Detta skulle i sådana fall, i praktiken, innebära att vi låter en klumpigt formulerad beskrivning av gråzonen leda till en slags självinducerad vilseledning och vi riskerar då att spela motståndaren i händerna genom att själva sprida gråzonsmyten. Det finns således all anledning att hörsamma Hanbergs appell om ökad informationsspridning som ett sätt att devalvera gråzonen, men det finns även anledning att titta på själva gråzonsbegreppet i syfte att minska risken för att vi ska vilseleda oss själva. Denna vilseledning skulle ytterst kunna leda till en slags handlingsförlamning bara för att vi tror att gråzon innebär något särskilt, som kräver något extraordinärt för att kunna hantera de problem som uppstår.
Vad är det då som utgör denna mystiska gråzon och vad har det för egentlig betydelse för säkerhetsarbetet? Det finns naturligtvis ingen enskild definition som talar om för oss vad som är gråzon och hur gråzonen skiljer sig från normalbilden. Detta utgör både en del av beskrivningen men också lite utav problematiken med att resonera kring i vilken utsträckning någonting hör hemma i gråzonen eller inte. Det finns dock några återkommande teman som kan vara värda att kommentera, i anslutning till det som brukar refereras till som gråzonsbegreppet.
Det första som brukar framkomma när man håller fötterna mot elden på gråzonens förespråkare är att attribueringsproblematiken framhävs. Det vill säga, det kan vara svårt att med någon större säkerhet säga vem som ligger bakom en händelse eller ett utspel och att det därmed bidrar extra mycket till osäkerheten. Nu ligger det ju lite i sakens natur att sådana gärningar som till exempel sabotage och dataintrång kan vara svåra att attribuera, men vilken brottslighet är inte behäftad med svårigheter att knyta en gärningsman till en särskild händelse? Svaret är nog att just attribueringsfrågan inte på något sätt kan ge oss vägledning ut ur gråzonsproblematiken.
Som en följd av ovanstående brukar även svårigheten med att fastställa motiv framföras som en inneboende artefakt i gråzonen. Vi vet helt enkelt inte vad avsikten är med det som sker. Är inbrottet på reningsverket bara ett pojkstreck, ett desperat försök för en hemlös att hitta skydd för natten eller ingår det i motståndarens synnerligen vältrimmade plan för att testa vårt säkerhetsskydd och vår beredskap? I likhet med ovanstående är inte heller motivfrågan signifikant för att ensamt utgöra grund för vad som konstituerar gråzonen och dess förhållande till säkerhetstjänsten.
Det tredje området som brukar lyftas fram i anslutning till den här problematiken är frågor kopplade till ansvar och mandat. Inte sällan förs frågan i ljuset av att med det väpnade angreppet kommer andra mandat att agera, som inte finns så länge motståndaren agerar under tröskeln för det väpnade angreppet. Det är förvisso helt sant att utrymmet att agera blir större när man står under angrepp och kan nyttja krigets lagar till stöd för sitt agerande och den yttersta prövostenen är att all maktutövning, all våldsanvändning och det lidande det medför skall vägas mot den militära nyttan med åtgärden eller agerandet. Utgör denna skillnad i sig själv det som utgör själva kärnan i gråzonsbegreppet. Nej, egentligen inte! Antingen kommer motståndaren förklara att vi befinner oss i krig, eller så kommer statsmakterna själva förklara att nu är läget sådant att det är dags att börja tillämpa sådant som beredskaps- och förfogandelagstiftning, men ytterst också att börja tillämpa krigets lagar. Ett tredje alternativ är också att vi utsätts för ett sådant angrepp att det står utom alla tvivel att det är just ett angrepp som vi utsätts för och då kan krigets lagar, i praktiken, tillämpas från ”första skottet”.
Poängen med detta resonemang är att intill dess att någon av de tre ovanstående sakerna har inträffat så måste vi förhålla oss till gällande lagar. Detta är naturligtvis både på gott och ont, men ytterst en fråga om huruvida vi tror på en regelbaserad ordning, eller inte!
Som beskrivits ovan är otydliga ansvarsregler också något som lyfts fram som ett återkommande argument i gråzonsdebatten. Det är också något som är värt att kommentera. Det kan säkert vara så att vårt eget ”whole of government”, i form av till exempel den författningsstyrda rapporteringen är knepig att förhålla sig till. Men, den är åtminstone beskriven och borde kunna ge vägledning i hur ansvaret är fördelat inom staten, såväl före, som efter det väpnade angreppet.
Gemensamt för de två första artefakterna är att de, i någon egentlig mening, inte har så stor betydelse för säkerhetstjänstens arbete. Vi behöver egentligen inte ha någon större uppfattning om vem som gör något, eller med vilka motiv det sker. Säkerhetstjänstens arbete bygger på att proaktivt arbeta med skydd för verksamheten och dess skyddsvärda tillgångar och även om attribuering och motiv är intressanta är de ytterst en fråga för de rättsvårdande myndigheterna. Med det proaktiva uppdraget följer även vissa implicita uppgifter och det är ytterst verksamhetsägarens ansvar att skapa adekvat säkerhetsskydd för lokaler, personal, utrustning och övriga skyddsvärden. Däri ligger stora mandat att reglera exempelvis tillträde, övervakning och skyddsmekanismer för det som faller inom verksamhetsägarens hägn.
Så vad står vi då i allt det här?
Det finns nog all anledning att hörsamma Hanbergs appell om ett utökat utbyte av underrättelser för att stärka aktörerna i deras arbete med säkerhetsskyddet. Tiden när underrättelser var något mystiskt som inte skulle spridas är förbi och nu handlar det snarare om vikten av att underrättelser kommer till användning för att till exempel stärka säkerhetsskyddet.
Även Hanbergs framställan om en devalvering, eller kanske rent av ett avskaffande av själva gråzonsbegreppet är någonting vi bör hörsamma. Vi håller på att närma oss en punkt där gråzonsbegreppet snarare leder till ryktesspridning, självinducerad vilseledning, handlingsförlamning och en ursäkt för att inte gå till botten med det som sker. Det finns gott om exempel i den närtida rapporteringen när händelser har parkerats i någon slags gråzon på högst tveksamma grunder. Detta är något som ytterst spelar motståndaren i händerna.
Avslutningsvis ska vi också ha i åtanke vad vår övergripande och långsiktiga strategi består av. Bekänner vi oss till en regelbaserad ordning på alla nivåer så får vi också vara beredda att ta de tillitsrisker det innebär, utan att låta gråzonen bli skarven i den kognitiva kartan, där fienden kan anfalla!
