Starka krigarkulturer är ofta de mest framgångsrika i strid, men som alla kulturer kan de bli toxiska. Anklagelser om krigsbrott och osunda subkulturer fick nyligen den australiensiske arméchefen att upplösa hela B-skvadronen ur specialförbandet SAS. Soldaterna på bilden har inget med händelserna att göra. Foto: Commonwealth of Australia, Department of Defence

”Vi behöver fler grönögda pojkar” är ett argument som stundtals återkommer i diskussioner om militära förband. Det är en bildlig beskrivning för att önska de som presterar som bäst när de möter de mest extrema situationerna. Uttrycket kommer efter den gruppering inom det brittiska fallskärmsregementet som framgångsrikt utmärkte sig i slaget om Mount Longdon under Falklandskriget. Soldater som var obekväma i den vardagliga rutinen inom kasernområdet men som kom till sin fulla rätt i stridens hetta. Något som ofta är en utmärkande del för en krigarkultur.

När de grönögda pojkarna och deras bataljon fick uppgiften att inleda anfallet mot de argentinska positionerna var det en förlösande punkt efter år av fredstida frustration. Många skulle beskriva det som kulminationen av deras militära karriär. Striden skedde både på distans men även i närstrid med bajonetter natten mellan den 11-12 juni 1982. Resultatet  var att Storbritannien tog denna nyckelposition runt huvudstaden vilket banade väg för slutlig seger på ögruppen. De grönögda pojkarna var starkt bidragande till denna framgång. Men det fanns en mörkare sida. Efterhand uppdagades anklagelser om krigsbrott. Inte runt det våld som skett i stridens hetta, utan omotiverade övergrepp. Flera av dem hade skurit öronen av stupade argentinska soldater, i något fall även av en levande fånge, och samlat dem i fickorna på sina stridsselar. Den bild som målades upp var inte bara en krigarkultur utan även en urspårad subkultur som inte ens de erfarna underofficerarna i förbandet längre kunde kontrollera.

Behovet av en krigarkultur kommer från den extrema kontexten. Strid är ingen gentlemannamässig duell mellan adelsmän utan ofta mer likt ett kontrollerat barslagsmål. Under andra världskriget beskrev OSS sin idealkandidat som ”a PhD who can win a bar-fight”. Det behövs lite råskinn i varje duktig soldat och en förbandsanda som medger detta. Förmågan till kontrollerad aggressivitet är avgörande. Men samtidigt får det inte finnas någon överdriven tendens till aggressivitet. Individer med svag impulskontroll eller bristande etik kan utsätta både sig själv och kamrater för onödiga risker och saknar ofta förmågan att veta när de skall sluta.

Det saknas enhetlig definition av vad som innefattas i en krigarkultur men den utgår ofta från en kollektiv tillit som mäts utifrån ett handlande i striden, inte den fredstida rollen. Att soldater har en vilja att möta striden och blir bedömda för sin prestation där kan för utomstående verka konstigt. Strid borde upplevas som hemskt eftersom hemska saker händer där. Det är förvisso helt sant. Men dragningen till den har en både existentiell och instrumentell logik: strid är soldaters hela existentiella syfte med att finnas, det är dessutom vad vi tränar dem till och som de implicit uppmuntras att excellera i. I en organisation där ’krigets krav’ ständigt understryks som måttstock är det trots allt rimligt att det är utifrån dessa som individer bedömer sig själv och andra.

Men krigarkulturer (som alla kulturer) kan lätt bli toxiska och leda fel. Gränsen är hårfin när ett rättfärdigt ”Ethos” övergår i ett ”Mythos” där individer börjar tro på myten om sig själv, går bortom offensivt agerande till onödigt risktagande och ser sig själva som överordnad regler och normer. Vad det är som gör att vissa kulturer blir toxiska och korsar etiska gränser saknar entydigt svar. Men kumulativ stress, frustration och utmattning är generella faktorer som ofta bidrar till en normglidning. Intensitet i strider och det egna förbandets roll och insatsregler är även det något som ofta påverkar. Även ledarskapet och sammanhållningen inverkar likaså distansen mellan samhället hemma och den egna situationen. I fallen med specialförband kan deras organisatoriska särställning och den reducerade transparensen som sekretessen medför vara en faktor som bidrar till att osunda subkulturer bildas. Stundtals kan det även finnas något av en specialförbandsdyrkan där de ses som ofelbara i betraktarens ögon vilket minskar även relevanta ifrågasättanden.

Samtida exempel när subkulturer gått över gränsen saknas tyvärr inte. Under 2016 inledde det australiensiska försvarshögkvarteret en utredning om påstådda missförhållanden inom sitt specialförband SAS. Den kanske mest allvarliga var avrättningar av fångar och icke-kombattanter under operationer i Afghanistan. I en ritual kallad ”blooding” skulle nya medlemmar i förbandet där ceremoniellt ta sitt första liv. Alla instämde inte i vad som uppdagades var olämpligt. En hög chef slog ifrån sig kritiken med att de som inte upplevt strid inte kan förstå, och att utredare inte kan se strid som en klinisk situation av absolut rätt eller fel. Men utredningen skulle visa att de påstådda händelserna inte skett i stridens hetta. En av de huvudsakliga slutsatserna var just framväxten av en osund subkultur, bortom vad stridens påfrestningar krävde av dem. Som en direkt följd valde den australiensiske arméchefen att upplösa hela 2:a skvadronen i regementet. Motsvarande åtgärd genomfördes även under 2020 av det tyska försvarsministeriet med ett kompani ur deras förband KSK. Det är drastiska åtgärder, men med osunda subkulturer som tillåtits rota sig tillräckligt länge är det ibland enda sättet.

Som så ofta ligger utmaningen i att definiera just vad en ”sund” krigarkultur innebär i praktiken. Något som ofta är lättare sagt än gjort. Krigarkulturer är rent livsnödvändiga för effektivitet i strid, frånvaron av dem kan leda till lika stora problem som närvaron av osunda subkulturer. Men exemplen likt de ovan tenderar tyvärr att leda till ensidiga fördömanden och låsta positioner i en diskussion där det bästa svaret ofta finns i nyanserna. En nyckel för att både uppmuntra sunda kulturer och hämma osunda subkulturer är att diskutera dem, en diskussion som ofta är alltför frånvarande.

Författaren är major, doktor i psykologi och ledamot av KKrVA.

Vidare läsning:

Christian Jennings & Adrian Weale, Green-Eyed Boys: 3 Para and the Battle for Mount Longdon, HarperCollins, 1996

David Phillips, Alpha: Eddie Gallagher and the War for the Soul of the Navy Seals, Crown, 2021

Peter Bovét, Svensk krigarkultur – En samexisterande subkultur inom Försvarsmakten, Kungl Krigsvetenskapsakademiens handlingar & tidskrift, 3-2013

Inspector-general of the Australian Defence Force, Afghanistan Inquiry Report, Commonwealth of Australia, 2020

Mer av samma skribent