Grönländska val brukar inte väcka någon större uppmärksamhet utanför kretsen av de allra närmast berörda. Men när grönlänningarna nästa gång går iväg till valurnorna den 11 mars lär det bli något av en världsnyhet.
Även om självständighet från Danmark och ett grönländskt uttåg från det gemensamma Rigsfællesskabet visserligen inte explicit står på valsedlarna blir det ändå det som landstingsvalget om några veckor till stor del kommer att handla om.
En regelrätt folkomröstning i frågan kan därefter bli av under den kommande mandatperioden, det vill säga inom de närmaste fyra åren. Ett löfte om en sådan har tvingats fram av några unga och radikala politiker som uppenbarligen inget hellre vill än att lösgöra sin ö från Danmark, som de ömsom beskyller för folkmord – på grund av den så kallade ”spiralfrågan” – och ömsom utpekar som en ondsint kolonialmakt. Och för det mesta för båda sakerna på en gång.
Att vi – eller rättare sagt Danmark och Grönland – har hamnat där kan vi ”tacka” Donald Trump för.
Presidenten inledde den senaste rundan av sin Grönlandskampanj redan på lillejuleafton, innan han ens formellt hade tillträtt, med att kräva amerikansk ”kontroll eller ägarskap” av den strategiskt centrala, och mineralrika, ön.
Det kravet har han därefter upprepat i olika fora och med viss variation i formuleringarna, men innebörden är densamma; Grönland ska övergå till amerikansk kontroll, vare sig danskarna vill det eller ej.
Och det blir i värsta fall med militära medel, om nu danskarna skulle trilskas och inte omedelbart avstå från Grönland bara för att Trump vill det.
Nu är det ju inte ”bara” Grönland som Trump har ögonen på; i de planer på ”territorial expansion” som han talade om i sitt installationstal den 20 januari – som ett slags sentida eko av 1800-talet – ingår även Panamakanalen och Kanada.
Att en amerikansk president år 2025 använder sig av sådana formuleringar och ställer sådana krav gentemot sina grannar och allierade är, diplomatiskt uttryckt, häpnadsväckande. Och den ansvarslösa reaktion som Trumps uttalanden har utlöst bland självständighetsivrarna på Grönland är inte så mycket bättre.
I täten står den ettriga folketingsledamoten Aki-Matilda Høeg-Dam; Grönland sitter ju på två mandat i Folketinget som, tillsammans med de två från Färöarna, utgör de så kallade ”nordatlantiske mandat” som vid flera tillfällen har avgjort danska val till det röda blockets fördel.
Det var till exempel de nordatlantiska mandaten som hindrade Uffe Ellemann-Jensen från att bli dansk statsminister.
Vid Høeg-Dams sida finns hennes pojkvän, den lika extreme lokalpolitikern Kuno Fencker, just nu mest omtalad för sina möten med Trumpfolket under ett besök häromsistens i USA.
Att Aka-Matilda Høeg-Damm inte ställer upp till omval till Folketinget är det nog inte så särskilt många av hennes danska kolleger som beklagar.
För något år sedan skapade hon stora rubriker och mycket irritation – för att inte tala om allt merarbete och -kostnader – när hon krävde att få tala grönländska i Folketingets kammare, vilket ledde till att tolkar måste kallas in för att översätta till danska.
Trots att hon är född i nordsjälländska Hillerød och är till hälften dansk och sannerligen inte har minsta problem att uttrycka sig på danska, som hon också tydligt har visat under sina oräkneliga framträdanden under de senaste månaderna.
Alltid lika aggressivt och med ett närmast hatiskt förhållande till Danmark och danskarna, och alltid påfallande ointresserad av att låta sina motståndare få tala till punkt.
Visst vill ett flertal av grönlänningarna bli självständiga – i sinom tid. Amerikaner vill de däremot absolut inte bli. I alla fall inte enligt en opinionsmätning av Berlingske där hela 85 procent svarade nej på frågan.
Det är inte precis den bild som Donald Trump Jr försökte förmedla med sitt snabbesök i Nuuk en vecka före pappas presidenttillträde, när han och hans ressällskap glatt delade ut röda MAGA-kepsar och bjöd en grupp hemlösa på lunch, mot att de välkomnade USA och Trump till Grönland.
Ändå lär det bli resultatet om Aki-Matilda Høeg-Dam och hennes gelikar får igenom en aktivering av paragraf 21 i den grönländska selvstyrelov för utträde ur Rigsfællesskabet.
Självständighet är det hon nu går till val på, efter att själv ha bytt parti från det socialdemokratiska Siumut – där hon alltså först tvingade fram ett löfte av partiledaren Erik Jensen om en kommande folkomröstning – till det lilla vänsterpartiet Naleraq, som nu går fram i mätningarna.
Utan Danmark lär dock inte Grönland klara sig många minuter. Framför allt inte utan de danska skattebetalarna, som varje år förser Grönland med ett ”bloktilskud” på närmare 6 miljarder danska kronor, förutom finansieringen av polis, fängelsevård, försvar med mera.
Dessutom har grönlänningarna bland annat fri tillgång till specialistsjukvård på Rigshospitalet i Köpenhamn och fri universitetsutbildning i Danmark.
Det ska de nog inte förvänta sig den dag det är USA som har kontroll över ön.
Ovanpå det gjorde danska DR för någon vecka sedan en rejäl insats för att elda på den redan uppjagade stämningen. I tv-programmet. ”Det hvide guld” hävdades det – felaktigt – att utvinningen av kryolit har gjort att Danmark i själva verket gått har med vinst på Grönland.
I hastigheten förväxlade de dock ”omsättning” och ”vinst”.
En enig kår av ekonomer har därefter påpekat att det under de 130 åren av kryolitutvinning fram till mitten av 1980-talet snarare handlar om bortåt 12-14 miljarder kronor, d v s motsvarande två års ”bloktilskud”, än de 400 miljarder i vinst för Danmark som DR fick det till.
Enligt opinionsmätningar förväntar sig dessutom en iögonfallande hög andel av grönlänningarna att Danmark ska fortsätta med sitt miljardstöd även efter det att Grönland dragit sig ur Rigsfællesskabet; en uppfattning som, inte helt överraskande, inte delas av danskarna.
Grönlänningarna leker med andra ord med elden.
Och kan mycket väl en dag komma att längta tillbaka till den gamla goda tiden tillsammans med Danmark i Rigsfællesskabet.