Av Johan Tunberger, ledamot avdelning VI

Mitt inlägg härförleden om Gripen /NG på denna blogg har föranlett åtskilliga kommentarer. Sakfel har konstaterats — det kanske allvarligaste om radarn. Jag kan bara säga: Mea culpa, mea maxima culpa!

Vad som frapperar mig är att inläggen fokuserar på själva flygplanet, oftast om olika delsystem. Det är naturligtvis kul för en flygförare att flyga i åttor runt en motståndare. Men hur kul är det att i en skarp situationen möta en motståndare med överlägsna sensorer och överlägsna robotar? Då är det inte frågan dog fight.

Samtidigt konstaterar jag att ingen invänt mot att Viggen-systemet — även om det idag vore litet gistet — skulle vara operativt slagkraftigare än Gripen-systemet är, givet (som statministern brukar uttrycka sig) att flygförarna fått nöjaktig flygtid, bassystemet någorlunda vidmakthållits, vapen anskaffats etc. Tvärtom beklagar många att exempelvis att STRIL- och bassystemet och luftvärnet raseras, men någon menar att flygplanet inte kan lastas för det. Inte?

JAS är ett klurigt och hyggligt kompetent stridsflygplan men kostnaderna harblivit så höga att de medfört svåra obalanser i luftförsvaret. Samtidigt har andra satsningar som på NBF och Visby-korvetterna medfört att Armén och Marinen utarmats — detta om man nödvändigtvis skall hålla fast vid den fördelningsnyckel mellan försvarsgrenarna som sjösattes 1958.

Det är utan tvivel så att en utvecklande flygindustri har positiva effekter för det teknologiska kunnandet i ett land. Den är svårmätbar men finns. Frågan är om försvarsindustripolitik därför är viktigare än försvarspolitik? Med dagens budgetramar kan man inte vara seriös på inom båda områdena samtidigt. Min uppfattning är tveklöst att försvaret måste komma i första rummet. Ett Moment 22 i sammanhanget är att relativt stort och i sin helhet fungerande svenskt ”moder flygvapen” framstår som en förutsättning för större export. Om utveckling köps till priset av ett krympande och obalanserat flygvapen hamnar man med skägget i brevlådan. Till detta skall läggas den naturliga konkurrensfördel som stora exportländer naturligen har.

Vad är då alternativen? Ett är att skjuta till mer pengar och tyst erkänna att en utvecklande flygindustri lika mycket handlar om teknologipolitik som om försvar. Möjligheterna för detta verkar dock inte överväldigande, Ett annat är att i stort sett lägga ned försvaret, att låta den pågående pyspunkan bli en implosion, men fortsätta på det försvarsindustriella spåret, men då har vi Moment 22 där igen. Mycket talar om att det är denna väg som kommer att väljas, men utan att någon intressent erkänner att det är ett val. Som så ofta är icke-val också det ett val. Ett tredje alternativ är att ta skeden i vacker hand och köpa utifrån. F 18 och JSF är tänkbara alternativ. De skulle också ha fördelen att de skulle underlätta för oss att militärt bistå andra, men även ta emot hjälp i enlighet med solidaritetsförklaringen.
 
 

Mer av samma författare