SAAB fick i förgår beskedet att Gripen är ute i den indiska upphandlingen av 126 stridsflygplan. En besvikelse, om än inte oväntad i den hårda konkurrensen. Liknande beskedet fick även Boeing, Lockheed Martin och United Aircraft för sina produkter. Kvar är bara Rafale och Eurofighter Typhoon. En faktor som nämnts i sammanhanget är att Indien inte trodde att planen skulle hinna utrustas med ny AESA-radar (en av de saker som skiljer ”Super-JAS” mot de vi har i Sverige – red anm). Enligt uppgifter i indisk press ska däremot Gripen uppvisat utmärkta flygegenskaper.
Vem som tar hem kontraktet är svårt att sia om. De har liknande kostnadsbild och prestanda. För Rafale talar att Indien redan opererar franska Mirageplan och att planet är mer beprövat än Typhoon. Vem minns inte bilder på Rafale i samband med det första anfallet mot Khaddafis styrkor utanför Benghazi? Planet opereras även från hangarfartyget Charles de Gaulle, vilket är intressant för utbyggnaden av den indiska flottan.
De faktorer som talar för Eurofighter är de kulturella banden mellan Storbritannien och Indien och större politisk tyngd i form av de fyra länderna bakom planet. En faktor i sammanhanget är hur länderna agerar mot Indiens största motståndare, Kina. Här kan en aggressiv fransk exportpolitik på vapenområdet med Kina i sikte motverka sig själv, om Frankrike lyckas häva exportförbudet inom EU för vapen till Kina. En okänd faktor i sammanhanget är hur de olika buden om offset kommer att se ut. Mycket pengar kommer det att bli fråga om, eftersom Rafale och Typhoon med största sannolikhet är de klart dyraste planen av de sex ursprungliga.
De olika bevekelsegrunderna för olika länders flygplansköp gör det svårt att värdera strategierna för SAAB:s framtid. Politisk tyngd verkar ha varit avgörande i den norska affären, men när samma tyngd kommer till Indien förlorar den. Ur strategisk synvinkel skulle man ju lätt kunna tro att ett samarbete med USA i regionen skulle vara eftersträvansvärt för Indien. Samma sak gäller kostnaderna. I Indien verkar dessa inte ha spelat någon större roll, medan den säkert får en större plats i Brasilien.
SAAB kan i ett längre perspektiv bli en design- och utvecklingsbyrå med partnerskap till någon av de största tillverkarna. Då skulle ingenjörskonst i branschen kunna kompletteras med aktörer, vars tyngd är större och där kunskapen om denna industris strategiska betydelse är större än i Sverige. Företaget kan också accelerera sitt UAV-spår. Även om Israel och USA ligger före i spåret, så är branschen inte mogen än och det finns därför mycket att vinna i en sådan satsning, även om risken är högre.
På kort sikt har emellertid SAAB nog inget annat val än att hålla kursen och tro på sin produkt, särskilt när det gäller faktorn prestanda/pris. Många tecken finns på att köparna snart måste hålla hårt i plånboken.
Super-JAS handlar nu om att leva upp till en brasiliansk ELLER en schweizisk kravbild?
Någon pur-svensk luftförsvarsutredning (LFU) grundad i behoven genererade av ett svenskt militärt alliansfritt existensförsvar finns det nog inget industripolitiskt utrymme för.
Nu gäller största möjliga lyhördhet gentemot Brasilia eller Bern. Vilka operativa respektive politiska signaler kommer därifrån?
Klipp från dagens TT:
”Saab vill även sälja Gripen till Brasilien och Håkan Buskhe tror inte att onsdagens besked påverkar bolagets möjligheter negativt.
– Varje land har olika utvärderingsmetodiker och olika ståndpunkter. I Indienfallet vill man helst köpa ett färdigt flygplan, men Brasilien är inne på ett gemensamt utvecklingsprojekt. De vill använda och få en teknologiöverföring, så det är egentligen två separata upphandlingsspår, säger han.”
Saab vill expotera och anpassar självfallet sin produktutveckling till de nya kunder de försöker övertyga!
Det skulle förvåna mig storligen om inte Saabs linje var att Sverige bör utveckla nästa generation svenskt stridsflyg exakt på det sätt, som maximerar de för stunden mest aktuella chanserna till export! Och att detta bör igångsättas genast. De ser nog ett högst begränsat intellektuellt behov av en luftförsvarsutredning (LFU) för att komma fram till dessa slutsatser.
Bara Sverige som kund är ett långt sämre alternativ än att också få med sig ett partnerland. Detta är inte överraskande. Nästa generation ubåt (NGU/A 26) var ju länge på liknande sätt inbäddat i Projekt Viking tillsammans med Danmark och Norge för att därmed kunna slå ut utvecklingskostnaderna på en lite längre serie (10 stycken ubåtar). Nu utvecklar vi på egen hand och siktar på en serielängd om två (2) ubåtar för den svenska örlogsflottan. Visst kan det tillkomma en ytterligare kund senare. Men det är långt mindre sannolikt när all den mest attraktiva utvecklingen redan är fastställd och utlovad till intresserade industrier i kundlandet Sverige och Kockums koncernland Tyskland.
Om vi idag vill locka in Singapore i NGU/A 26, så är det Kockums i Malmö och Karlskrona, som måste bjuda på delar av sin utveckling. Singapore är snart inte längre en nettoimportör av försvarsmateriel och dito utveckling. Om de ska förmås växla över från att köpa svenska nyrenoverade, men begagnade ubåtar till helt nyutvecklade och dito tillverkade ubåtar, så innebär den signifikant högre anskaffningskostnaden mest sannolikt ovillkorliga krav på långt bredare samhällsnytta än bara sjömilitär effekt. Då vill de ha industriell nytta också.
– Är detta synsätt orimligt och verklighetsfrämmande?
Först lovade vi Norge något som sades vara lika bra som JSF. Nu har vi en utestående offert till Brasilien, som vi lovar ska övertrumfa Rafale och Super-Hornet. Det hade varit meningslöst av Saab att offerera Norge en med Rafale och Super-Hornet ekvivalent pris/prestandarelation och det är nu lika fel att erbjuda Brasilien något som tävlar med JSF i komplexitet och kostnader. Brasiliansk flygindustri vill få tillgång till en produkt, som de kan sälja till de kunder i närområdet som i decennier köpt ansenliga mängder Tucano och Super-Tucano.
Varje exportkund har sin kravbild. Ingen vill betala för onödig överkvalitet i något avseende och ingen vill heller köpa något som inte duger i respektive flygvapens operativa miljö. Brasilien behöver inte prestanda jämförbar med JSF för att freda sig mot sina grannar och dess grannar har definitivt inte råd att anskaffa stridsflygplan med en kostnadsbild liknande JSF.
En LFU är enda möjligheten för att inrikta nästa generation svenskt stridsflyg efter en svensk avvägning mellan kvalitet och kvantitet och efter prioriteringar uppkomma i det svenska närområdet. I både en brasiliansk och en indisk exportaffär vore hangarfartygsförmåga till JAS 39 Gripen synnerligen exportbefrämjande och måste därför bejakas. Hur ska vi annars kunna konkurrera med i detta avseende beprövade Rafale och Super-Hornet?
Det finns inget som säger att det är några västerländska flygplan som står i första tur. Indien köper redan ryska flygplan i ganska stora kvantiteter!
Magnus H
Jo Magnus, i det här fallet gör det faktiskt det.
Innan någon drar några allt för stora slutsatser om detta ska man komma ihåg att det är Indien vi pratar om, där upphandlingar har en tendens att ta längre tid än vad man kan föreställa sig.
Det som fällde avgörandet den här gången var nog varken radar (varken Eurofighter eller Rafale har någon operativ AESA heller) eller politisk vikt, snarare de interna motsättningarna inom den Indiska byråkratin och en uppenbar ambivalens mot amerikanska produkter.
En annan aspekt som är frånvarande är kostnader. Precis som det skrivs på DID* verkar priset varit helt ignorerat för beslutet, då finalisterna är dyrast respektive näst dyrast. Detta både i inköpspris men också i drift. Med tanke på hur många plan som planeras köpas (mellan 125-200 plan) kommer detta bli *mycket* dyrt, och ännu dyrare igen om man tar hänsyn till allt annat Indierna verkar vilja köpa.
Ser man sedan till beslutet att använda en amerikansk 414-motor till deras eget plan (tejas mk2) medan man väljer bort denna motor till förmån för alternativet till 414 (som sitter i Eurofightern) i den större tävlingen så blir intrycket riktigt förvirrat.
Min personliga teori är att Gripen inte kom vidare dels på grund av en total frånvaro av prisaspekt (iallafall än så länge, politikerna har inte sagt sitt än) samt att man konkurrerar med Indiernas ”Tejas” som nog har en mycket stor anhängarskara. Ett Gripenköp skulle göra detta ganska vissna plan** ännu mer irrelevant än det redan är, vilket säkerligen skulle förstöra en mängd jobb, prestige och karriärer.
Men detta är bara spekulationer… Dock ska man vara försiktig med att tro att tävlingen är över, vägen dit är rak, eller att avgörandet kommer komma snabbt. Detta är Indien vi pratar om!***
*Halvvägs ned, daterat April 5/11 http://www.defenseindustrydaily.com/mirage-2000s-withdrawn-as-indias-mrca-fighter-competition-changes-01989/#more-1989
**Under titeln ”Indian Airforce” http://www.stratpost.com/blog-how-to-win-the-mmrca
***http://www.defenseindustrydaily.com/murky-competition-for-2b-india-howitzer-order-may-end-soon-0805/
@Upandaway. Tack för länkar och reflektioner. Det finns säkert byråkratiska skäl som du beskriver som varit viktiga.
Jag håller med dig om att det kan komma överraskningar. Det räcker med en mutaffär för att kunna riva upp hela Request for Proposal – det har ju redan varit upphittade dokument som varit på vift. När det gäller AESA-radarn så ska Indien ha värderat högre sannolikhet för att R och T ska kunna utrustas med dessa i tid. Ett lite svårt argument tycker jag, eftersom vi talar om en leverans över flera år. Kanske SAAB skulle kontra med: Vi delar inte er värdering, men vi garanterar uppdatering av de första ex på vår bekostnad.
Tillägg
Någon nämnde det helt kort ovan. Indien har en ambivalent hållning mot USA efter att USA i utnyttjat sin position i säkerhetsrådet för att stötta Pakistan. Dock är det så att i Zindiens försök att hålla jämna steg med Kina, så måste man nå kostnadseffektiva lösningar. Detta vet indierna om, men landets politiska situation är minst sagt komplex.
Om det är samma planerings och utvärderingssystem, som man har lurat på Sverige, då förstår jag varför ingen vill köpa JAS. Svårare än så är det nog inte./ Hugo