av Lars Holmqvist

Sverige har för närvarande, i likhet med många andra Västländer, ett stort och växande problem i form av splittring och polarisering inom samhället.

Inte alla har tagit till sig allvaret i detta. Det innebär att trots att en hel del försök faktiskt görs för att motverka polariseringstendenserna omkring oss så bidrar andra till att förvärra situationen, ofta ovetande.

Ämnet ”motsättningar i samhället” är enormt omfattande. För att göra frågan någorlunda hanterlig utgår det följande från delproblemet globalism versus nationalism.

Globalism och Nationalism

Fenomenet med en ökad polarisering i samhället är vid det här laget  bekant för de flesta. De skarpa skiljelinjerna som skär genom och splittrar samhället kan se olika ut i olika länder men ofta berörs ett eller flera av konfliktområdena stad/land, miljö, minoritetsgrupper (etniska, språkliga, kulturella, religiösa), migration, det politiska etablissemanget eller frågor om den ekonomiska fördelningen.

Men det kanske viktigaste tvistefröet, den fråga som dyker upp i stort sett i varje land, är den upplevda konflikten mellan globalism och nationalism. På sitt sätt den ultimata skiljelinjen. ”Vi och dom”, “Anywheres versus Somewheres”, ”överstatlighet versus självbestämmande”, ”inkluderande versus exkluderande” eller ”rasister versus  samhällsförstörare”. Den sista upplevda skiljelinjen är tyvärr inte så unik som man hade önskat.

Ett sätt att beskriva Globalism och Nationalism och samtidigt en god illustration av hur centrala dessa begrepp är för att förstå begreppet polarisering, är detta:

America is winning again. America is respected again because we are putting America first. We’re putting America first. It hasn’t happened in a lot of decades. We’re putting them first. We’re taking care of ourselves for a change folks… But radical Democrats want to turn back the clock… for the rule of corrupt, power-hungry, globalists. You know what a globalist is? You know what a globalist is? A globalist is a person that wants the globe to do well, frankly, not caring about our country so much.

And you know what, we can’t have that. You know they have a word. It sort of became old-fashioned. It’s called a nationalist, and I say really, we’re not supposed to use that word. You know what I am? I’m a nationalist, okay? I’m a nationalist. Nationalist. Nothing wrong. Use that word. Use that word.

President Donald J Trump, 22 oktober 2018 i Houston, Texas 

Kännetecknande för de resonemang som driver polarisering är att de är såpass hårt deformerade av förenkling att de blir helt oanvändbara för varje försök till konstruktiv dialog, om de inte till och med blir fördummande. Till det kommer att inget av begreppen är definierat, eller snarare definierat på ett stort antal skilda sätt, varför de tenderar att betyda vitt skilda saker beroende på vem som uttrycker dem.

Den mänskliga naturen

Det finns rimligen ett djupt mänskligt behov av att känna gemenskap. Alltsedan vi rörde oss på savannen i den lilla flockens skydd fram till gemenskapen vi idag kan känna med familjen, vännerna, grannarna, hemorten, landskapet, Sverige etcetera så vidare stärkts av banden med andra och vi har på olika sätt anpassat oss till gemenskapen för att undvika att bli utstötta.

Något som inte alla tänker på är att gemenskap per definition är exkluderande. ”Vi örebroare” exkluderar Hallsbergsbor på samma sätt som ”vi i vårt parti” exkluderar dem som tillhör/stödjer andra partier. Poängen är att även om vi vill visa alla människor samma respekt, tillskriva dem samma värdighet och inte ringakta någon, så är alla människor inte lika viktiga för oss. Det måste finnas en gradering. Charles-Louis de Secondat Montesquieu drog denna briljanta slutsats för ca 300 år sedan:

“A truly virtuous man would come to the aid of the most distant stranger as quickly as to his own friend. If men were perfectly virtuous, they wouldn’t have friends.”

Globalism eller nationalism?

För att undvika att hamna i fördumningsfällan som beskrivs ovan, låt oss konstatera att bägge riktningarna på olika sätt har uppenbara fördelar framför den andra.

Omständigheter som talar för ett nationellt inriktat synsätt

Historiskt sett har begreppet nationalstat varit framgångsrikt. Inom ramen för nationalstaten har man lyckat bygga rättssystem och politiska system som medborgarna i hög grad har accepterat och ställt sig bakom. Det har fungerat i det homogena Japan, i någorlunda homogena länder som de nordiska och även i länder där staten över tid har tvingat fram en homogenitet, som i Frankrike, Spanien eller Storbritannien.

Vi har även några exempel på framgångsrika smältdeglar som Australien, Kanada och USA. De kännetecknas av att flertalet medborgare har sökt sig dit och att även majoritetsbefolkningen har identifierat sig som inflyttare. Ursprungsbefolkningarna i dessa länder kan ofta vara av en annan uppfattning.

Omvänt, de statsbildningar som uppkommit utan hänsyn till demografin har visat sig fungera sämre. Vi kan se på länder vars gränser dragits av kolonialmakter tvärs genom olika etniska gruppers traditionella områden, men även på den Habsburgska dubbelmonarkin, Jugoslavien, eller för den delen Tjeckoslovakien.

Det ligger i sakens natur att ett land fungerar mer effektivt om befolkningen behärskar ett gemensamt språk. Undantaget som kanske bekräftar regeln är Schweiz som ju också har en federal struktur med högre grad av regionalt självstyre än något annat europeiskt land.

Många av oss har en positiv syn på olika gruppers önskan om självständighet eller självbestämmande. Det kan röra sig om kurder, katalaner, skottar eller för den delen samer. Analogt borde samma sympati gälla för fransmän, tyskar eller norrmän.

Relationerna mellan de nordiska länderna har under lång tid varit mycket goda, inte minst med tanke på vår gemensamma blodiga historia. Det finns också starka kulturella band och stora likheter mellan våra länder. Men vi är likväl fem länder, med fem valutor. Ifråga om synen på Nato, EU och Euron så har vi valt fyra skilda vägar (endast Norge och Island har gjort samma val) och man kan anta att en nordisk stat ligger väldigt långt borta. Men när fem så pass närbesläktade länder spretar så mycket sinsemellan, vilka blir konsekvenserna av att bygga en europeisk överstat bestående av ett trettiotal länder eller fler?

Omständigheter som talar för ett mer överstatligt synsätt

Från Västroms fall år 410 fram till 1945 kännetecknades Västeuropa av avsaknad av överstatlighet. 1 500 år av exempellöst intensiva konflikter. Ingen härskare böjde på nacken med mindre än att dennes armé besegrades eller inför omedelbart hot om att så skulle ske.

Den stora förändringen efter 1945 är att alla europeiska makter, även de stora som Frankrike, Italien, Storbritannien eller Tyskland, i någon mån har tvingats att böja lite på nacken. Inte inför hot om krig, utan drivna av insikten i att fördjupat samarbete och samordning ger fördelar. Den fria rörligheten inom EU ger människor möjligheten att flytta hit, men ger även svenskar möjligheten att flytta ut. Vårt land är mer exportberoende än de flesta. Hur hade våra exportmöjligheter utvecklats om nationellt sinnade stater i Europa fritt kunnat utnyttja tullar och/eller andra handelshinder för att gynna den egna ekonomin?

I september 2018 uppstod en situation där Kinas ambassad krävde en ursäkt från UD samt att Sverige skulle straffa några poliser. Det hade att göra med händelsen då en grupp kinesiska turister avvisades från ett vandrarhem i centrala Stockholm. I den multipolära världen som vi nu ser växa fram, bör vi inte begå misstaget att tro att ett land om tio miljoner invånare klarar sig bäst på egen hand. Som exempel skulle en handelskonflikt Kina/Sverige kunna bli ytterst allvarlig för oss, medan motsvarande konflikt Kina/EU kanske inte ens skulle bli av, eller, i värsta fall mellan någorlunda jämnstarka parter. Man kan föra ett analogt resonemang avseende militär förmåga, där Sverige under lång tid har anlagt ett i hög grad nationalistiskt synsätt (vilket för författarens del leder till slutsatsen att vi bör gå med i Nato, men detta ligger utanför resonemanget i denna text).

Några saker vi skulle behöva mindre av i debatten – i syfte att motverka tendenser till polarisering

  • I samband med de svåra bränderna sommaren 2018 skrev en representant för Liberalerna en artikel med rubriken: ”Bränderna visar att nationalstatens tid är över”. Bortsett från att påståendet är direkt felaktigt, naturligtvis kan nationalstater samarbeta även kring skogsbränder, så skrämmer det livet ur alla dem som känner trygghet i och tillit till nationalstaten.
  • En representant för Sverigedemokraterna uttryckte i riksdagen den 1 maj 2019 att ”EU-flaggan i riksdagens kammare är ett hån mot svensk demokrati!”. En minst sagt underlig kommentar givet att EU-medlemskapet var en direkt följd av en folkomröstning och att svenskarnas stöd för EU-medlemskapet under en rad av år har varit starkt
  • I Vänsterpartiets partiprogram finns återkommande kritik av den överstatlighet som kommer med EU. Partiets långsiktiga mål lär vara att Sverige ska lämna unionen även om man för närvarande (maj 2019) har satt kravet på ”paus”. Partiet är visserligen trovärdigt när man säger att man har andra bevekelsegrunder än Brexit-anhängarna men man tycks ha lika lite aning om vad som ska komma i unionens ställe.
  • År 2011 släpptes nyheten att Centerpartiledaren Annie Lööf stod bakom idén om ett Sverige med 40 miljoner invånare. Även om nyheten var falsk (Lööf sade verkligen inte detta, det var ett långsökt resonemang kring Kanadas utveckling över lång tid som låg bakom ett påstående från SVT) så bidrog nyheten i hög grad till att nagga på tilliten i vårt samhälle.

Det finns säkert fler exempel, men jag vill inte trötta läsaren mer än nödvändigt.

Det som våra politiska företrädare bör ta till sig är att inte begå misstaget att tro att frågor av denna typ lämpar sig för förenklade resonemang. Vi kan se legitima skäl för skepsis mot överstatlighet likaväl som det finns legitima skäl för ökad överstatlighet. Förstör inte en så pass viktig fråga genom slarvigt agerande. Slarvet driver polarisering!

Det gäller oavsett om man tänker ”nationalistiskt” (som S/MP gör i försvarsfrågor eller som V och SD i väldigt många frågor) eller ”globalistiskt”, (t ex som Alliansen/f d Alliansen resonerar om EU eller NATO).

Författaren är egen företagare och reservofficer.
Bild: Shutterstock.com