av Johan Tunberger

Min tes är att den geopolitiska situation vi befinner oss i är under snabb utveckling och att frågan om svenskt medlemskap i Nato måste ta detta i beaktande.

Ibland hävdas att begreppet geopolitik implicerar något oföränderligt. Motståndare till Natoanslutning hävdar ofta att det som kallas 1812 års politik – kodifierat i alliansfrihetsdoktrinen – ”tjänar oss väl” eller ”har tjänat oss väl”. Språkbruket varierar som bekant.

Försvarsminister Peter Hultqvist har bland annat inför Krigsvetenskapsakademien i närmast entusiastiska ordalag beskrivit de många militära samarbeten Sverige deltar i. Han beskriver hur vi spinner oss in i en allt tätare kokong fylld med militära utbyten med grannar och väststater. Exempelvis transiterar AWACS-plan över Sverige och svenska Flygvapnet och Marinen övar med Nato eller bilateralt med USA. Försvarsberedningen har givit motsvarande framställning.

För varje utomstående måste Sverige framstå som en väststat och den deklarerade alliansfriheten som näst intill obegriplig. För hur kan ett land välja den märkliga säkerhetspolitiska lösningen att betraktas som egentligen tillhörande en allians men samtidigt i närmast evangeliska termer avvisa tanken på dess militära återförsäkring. Som många har påpekat, torde detta vara den mest utsatta säkerhetspolitiska situation en stat kan försätta sig i.

Samtidigt uppträder ryska stridskrafter demonstrativt provokativt mot oss. Ubåtskränkningarna bedömer jag var avsedda att bli upptäckta för att påvisa vår maktlöshet. Nyheter om ryska militära provokationer tenderar att värderas ned i svenska media. Ryska stridskrafter uppträder än mer frekvent provokativt mot de baltiska staterna och ryska makthavare rasslar med kärnvapen. Detta rapporteras knappast i svenska media.

Jag vill alltså hävda att 1812 års politik, en säkerhetspolitisk linje som litet lättvindigt uttryckt går ut på att dra ned huvudet mellan axlarna och från denna position försiktigt betrakta en ofta ond omvärld, knappast är hållbar i ett läge där den geopolitiska situationen är stadd i snabb förändring.

På 1800-talet och under det första världskriget höll den därför att Sverige låg i Europas periferi och tillgången till svenskt territorium knappast var krigsavgörande. Redan under andra världskriget var läget annorlunda. Sverige klarade sig genom malmexporten och därmed att vara medkrigförande – detta är Wilhelm Agrells formulering – till Hitlertyskland under ett antal år. Under det kalla kriget spelade vi under täcket med västmakterna, vilket var känt av Sovjetunionen, men inte av svenska folket.

De geopolitiska förändringarna är många och djupgående. Arktis växer i betydelse. Östersjön har blivit en vital transportled för rysk olja och naturgas.

Viktigast är dock att Ryssland – ett skräckvälde för att citera utrikesminister Wallström – slagit in på en revanschistisk linje, vilken som minimum verkar syfta till att återupprätta Sovjetunionens inflytelsesfär i ”det nära utlandet”. De ryska väpnade styrkorna rustas upp i snabb takt. De militära anslagen värnas när den ekonomiska krisen framtvingar stora neddragningar på andra samhällsområden.

Upprustningen innebär att stora delar av den ryska krigsmakten är snabbt rörlig i olika riktningar och håller hög beredskap. Denna utveckling har förstärkts av satsningarna på fjärrstridsmedel, som ger förmåga att snabbt kunna dekapitera exempelvis den svenska försvarsmakten.

Moskva har under Putin också visat en påtaglig förmåga att agera kvickt och ta omvärlden mer överraskning. Villrådigheten i väst har förstärkts av ett skickligt bruk av s. k. hybridkrigföring på en nivå som ligger någonstans i skymningszonen mellan krig och kris.

Samtidigt pågår en minskning av västsidans militära resurser i Europa. De amerikanska styrkorna har minskat, om än i långsam takt. De brittiska och tyska dras ned och förfaller delvis på ett sätt som vi känner igen hemifrån.

Den svenska Försvarsmakten är mer att se som en incidentvakt än ett egentligt försvar. Det har stora luckor på snart sagt alla områden och förfallet fortskrider. Inte ens om anslagen skulle höjas med de fyra miljarder om året som man begärt skulle resultatet i bästa fall bli annat än 2009 års beställning på en i första hand expeditionär styrka, främst lämpad för utomeuropeiska insatser. Den aviserade höjningen på en knapp miljard om året kan bara bromsa förfallet en smula.

Numerären är låg. Fredsförbandens lokalisering i den svenska geografin ger ett uttryck för det militärkommunala komplexets dödsryckningar snarare än för ett operativt tänkande. Resultatet är en struktur där förment fredsrationella skäl prioriterats in absurdum. Större delen av Försvarsmaktens behov av nödvändiga insatsvaror, som reservdelar, är exempelvis koncentrerade till några sårbara lagerbyggnader i Arboga. Häromdagen hörde jag en uppgift om att det svenska försvaret skulle kunna vara insatsberett på tre månader; det nämndes som ett framsteg.

De geopolitiska förändringarna, den ryska revanschismen parad med upprustning, de västliga militära neddragningarna och vår egen självförvållade militära impotens, kräver eftertanke.
Ofta framförs i debatten att ett svensk medlemskap i Nato skulle öka risken för att vi dras in i militära förvecklingar; detta genom att på något sätt dra på oss ryska militära åtgärder, som annars inte skulle verkställas, så länge vi är alliansfria. Detta är att fästa stor tillit till ett Ryssland som brutit mot FN-stadgan, den europeiska fredsordningen, 1994 års avtal som garanterar Ukrainas suveränitet och integritet och som utan att blinka blåljugit om rysk militärs roll på Krim och östra Ukraina.

Mot denna bakgrund tror jag att det är få som skulle hävda att de baltiska staterna skulle vara säkrare om de stod utanför Nato. Att hävda att den ensidigt deklarerade svenska alliansfriheten skulle ha större ”verkansgrad” än rättsligt bindande mellanstatliga traktater för att skydda oss mot angrepp är att bygga luftslott. Ett svenskt medlemskap skulle däremot ha påtagligt avskräckande effekt genom att garantera militärt stöd i händelse av en allvarlig kris.

Utan tvivel skulle ett svenskt Natomedlemskap väcka rysk ovilja, åtminstone under en övergångstid, helt enkelt för att Moskva skulle se det som en inskränkning av sin handlingsfrihet. Jag har svårt att inse att det skulle strida mot det svenska intresset.

Om en allvarlig kris skulle uppstå i vårt närområde, kanske mest sannolikt som ett ”hybridintrång” i någon eller några av våra grannstater utgör ett i praktiken oförsvarat Sverige en osäkerhetsfaktor. Genom att besätta vitala delar av landet – jag tänker särskilt på Gotland – skulle Ryssland kunna avregla ett stort operationsområde i sitt ”nära utland” med potentiellt katastrofala konsekvenser, inte bara för oss.

Ett svenskt medlemskap i Nato skulle, förutom den politiska avskräckning det skulle innebära, ge möjligheter att i fred förbereda och öva snabba och effektiva förstärkningar och därmed täppa till en del av de många luckorna i svensk militär förmåga. Förstärkningar är bara militärt trovärdiga om de förberetts och övats i fred.

Författaren är överingenjör och ledamot av KKrVA.

 

Not

1. Krönikan bygger på ett inlägg av författaren i Krigsvetenskapsakademiens avd VI.

Mer av samma författare