av Per Blomquist
Ledamoten Ulf Henricsson skriver på akademins blogg den 24/1 : ”Flera officerare jag pratat med har stor tilltro till lätta och snabba förband – ingen av dem har på ett trovärdigt sätt förklarat hur man får en tung mekaniserad motståndare gripbar …” Svaret är minor och fältarbeten, menar Henricsson.
Javisst, minor är bra! Och utmärkt att ”flera officerare har stor tilltro till lätta och snabba förband”, som kan ge ett krigsavhållande försvar. Jag fäster mig vid Henricssons göra ”motståndaren gripbar”. Att möta en stormakt i duellstrid är inte realistiskt. Stormakten bekämpar och väljer snabbt områden.
Raimo Jakola har under decennier följt hur USA/Nato och Ryssland har utvecklat medel för preventiv krigföring och ta för dem vitala områden. Sverige kan vara ett sådant område.
Jakola har visat med inlägg på akademins blogg att oavsett angripare kan denne i krigsöppningen med robotar av olika slag slå ut brigader, avancerat robotluftvärn m m. Återigen, Sverige kan omöjligt föra duellstrid mot en stormakt. Jakola menar att strid över ytan ska föras med mindre jägarförband.
Stormakten har en huvudmotståndare och önskar snabba avgöranden i sekundära områden. Henricssons göra ”motståndaren gripbar” blir då viktigt för de små enheterna. Angriparen ska göras gripbar, styras och förhandsläge skapas i av oss valda områden.
Redan i mitten av 1950-talet tänkte och övade Sverige markstrid över ytan mot en stormakt. Ett koncept från Frankrike inhämtades som förebild. Motoriserade spaningsförband infördes för att snabbt fastställa luftlandsättningar och fientlig verkan av kärnladdningar. Pansar, luftvärn och helikoptrar skulle tillföras dessa spaningsförband. Så blev det inte. Men övningar genomfördes under ett par decennier över hela Sveriges territorium. Spaningsförbanden och metoden visade sig vara mycket effektiv.
Sverige bör organisera små lättrörliga pansarade spaningsenheter, med lättrörligt robotluftvärn, drönare m m, spriddda över ytan för att tillsammans med jägarförbanden göra ”angriparen gripbar”. Små enheter bedöms inte vara kostnadseffektiva att bekämpa. I gynnsamma fall kan små enheter även samlas och slå mot motståndarens mjukare enheter.
Vår militära styrka med beredskap ska finnas i folket över hela vårt markterritorium mot krig för fred. Angriparen ska redan vid planerigsbordet veta att han i Sverige kan förlora tid, tvingas binda stridskrafter för skydd och kan få förluster över tiden.