Kommunalt självstyre – kommunal säkerhetspolitik!

av Björn Körlof

Man kan inte annat än ta sig för pannan när man tar del av de senaste dagarnas information om att Karlshamns kommun anser sig ha befogenhet att självständigt besluta om upplåtelse av hamnen för ryska Gazproms lagring av gasrör till projektet Northstream och att regeringen inte anser sig ha befogenhet att förhindra ett sådant beslut.

Såväl landets försvarsminister som riksdagens försvarsutskott anser att lagstiftningen måste ändras så att kommuner i fortsättningen inte ska kunna fatta sådant beslut som Karlshamn nu gjort. Det betyder två saker. Det första är att bägge anser beslutet sakligt felaktigt från övergripande försvarspolitiska utgångspunkter. Det andra är att de anser att gällande lagstiftning tydligen inte är tillräckligt entydig på denna punkt och att det ter sig rättsligt svårt att förhindra det aktuella beslutet. Tvisten är m a o uppenbar mellan ett övergripande nationellt intresse, som staten (regering och riksdag har att värna) och ett kommunalt intresse (arbetstillfällen) som kommunen anser sig ha rätt att slå vakt om inom ramen för kommunalt självstyre.

Till att börja med kan dock sägas att beslutet i Karlshamns kommun är överklagningsbart inom tre veckor från beslutsdagen. Ett överklagande bör snarast ske för att få beslutet mer påtagligt laglighetsprövat. Frågan gäller om de befogenheter en kommun har enligt kommunallagen innefattar sådana beslut som negativt inverkar på landets säkerhets- och försvarspolitik. Har verkligen grundlagsstiftarna tänkt sig en ordning där en kommun kan fatta ett sådant beslut?

Kommunallagen anger att en primärkommun själv får ha hand om sådana angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens område eller dess medlemmar och som inte skall handhas enbart av staten, en annan kommun eller någon annan. Det är i dessa formuleringar inte svårt att se att lagstiftaren ändå påtagligt tänkt på att det finns ”angelägenheter” som enbart skall handhas av staten. Överklagas beslutet blir det en högre instans som skall pröva beslutets laglighet och då naturligtvis pröva om en kommun faktiskt kan fatta ett beslut som rimligen i övervägande grad måste anses innefatta en statlig bedömning och därför vara en statlig angelägenhet. Beslutet har dessutom föregåtts av tydligt uttalade bedömningar av statliga ansvariga företrädare som uttalar risker för vår nationella säkerhets- och försvarspolitik. Sådana risker har tydligt uttalats av Överbefälhavaren och såväl försvarsministern som riksdagens försvarsutskott anser, genom kravet på lagändring, att en upprepning måste förhindras. Ett sådant krav hade naturligtvis inte varit aktuellt om inte det aktuella kommunala beslutet uppfattas vara sakligt felaktigt från statlig utgångspunkt.

Dessutom är det så att även en kommun ingår i totalförsvaret, skall beakta vad som står i lagen om totalförsvar och vad som står i lagen om kommuners och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap. Det skall således bli av intresse att (förutsatt att kommunens beslut står sig) studera Karlshamns kommuns risk- och sårbarhetsanalys, en analys som numera också skall innefatta risker och sårbarheter som rör höjd beredskap och krig.

 
Författaren är Jur kand, F d generaldirektör och ledamot av KKrVA.