När västerlandet betraktade Ryssland på avstånd under den postsovjetiska epokens första decennier, influerades många i sina slutsatser av en vanligt förekommande men ödesdiger illusion.[1] Illusionen om att det, trots Rysslands alla kända svårigheter, skulle finnas vattentäta skott mellan kriminell mentalitet och rysk statskonst.
Gängkriminaliteten av maffiatyp, som växte sig stark under nittiotalets övergång från statlig plan- till marknadsekonomi, skulle enligt detta synsätt befinna sig i ett isolerat kärl, avskilt från statens utrikes- och säkerhetspolitik.[2]
Syftet med att hålla fast vid denna chimär var goda, resultatet blev katastrofalt. Genom att fokusera på Rysslands steg mot demokrati och marknadsekonomi efter 1991, ville västerlandet uppmuntra till handel och kontakter för att stötta demokratisk och fredlig utveckling. I stället behandlades Ryssland alltför lamt, alltför länge, trots att varningsklockorna ringde.
Nittiotalet
Det fanns tidigt belägg för en mörkare bild, att laglösheten, rättsnihilismen, blivit normerande i det nya näringsliv som växte fram efter Sovjets upplösning. Eftersom rättsapparaten, polis och domstolar, inte var effektiv, så vände sig många företagare till gängkriminella för att lösa affärskonflikter. Korrumperade tjänstemän i statsförvaltningen sålde sina tjänster till högstbjudande. Bland dem, även domare i de ekonomiska specialdomstolarna, Arbitrazh, som skulle lösa affärstvister.[3] Allt färgat av en sovjetisk och tsarrysk auktoritär tradition, där invånarna såg lagen som ett påfund för att förtrycka deras frihet, inte för att skapa ordning och välfärd.
Idag är det välkänt, bland annat tack vare Cathrine Belton,[4] hur Vladimir Putin formades av det kriminella gänglandskapet i Sankt Petersburg på nittiotalet. När han senare steg till presidentmakten med raketfart, tog han med sig sina närmaste bundsförvanter, även de skolade i gangsterväldets olika budord. Det var därefter en tidsfråga innan gängens laglösa mentalitet skulle få genomslag i utrikes- och säkerhetspolitiken.
Tecknen fanns tidigt
Putin gjorde sig känd för ett mustigt språkbruk kryddat med bandituttryck. Hans mest kända ord är från 1999 när han vid en presskonferens kommenterade påstådda tjetjenska terrordåd i Moskva och andra städer: ”Vi ska jaga terroristerna överallt. Är de på flygplatsen, då jagar vi dem där. Vi ska ta dem – och ni får ursäkta mig – även på toaletten, på dass ska vi ha ihjäl dem.”[5]
Lägenhetsbombdåden som ledde till Putins verbala utbrott, skördade 300 vanliga ryssars liv. Den före detta FSB-officeren Aleksander Litvinenko argumenterade i en uppmärksammad bok att bombdåden var en FSB-konspiration i syfte att lyfta Putins popularitetssiffror, och därmed möjliggöra att han skulle kunna väljas till president. Litvinenko tvingades att fly från Ryssland på grund av hot, och mördades 2006 av Putins agenter i London.[6] Detta var ett av de tidigaste tecknen på att Vladimir Putin har ett hämndbegär som för tankarna till ledare inom den undre världen.
Det var dock under nittiotalet som gängmentaliteten spred sig på allvar genom det breda ryska samhället och ekonomin, mycket beroende på den kantrande transitionen från plan- till marknadsekonomi. En kriminell mentalitet hade förstås redan odlats sedan länge inom sovjetiska fängelser och den undre världen, samt inom FSB:s företrädare, KGB. Bland annat ur dessa rekryteringskategorier växte stora kriminella gäng fram i Sankt Petersburg och andra ryska städer.[7]
Detta är miljön som formade Vladimir Putin, och dess mentalitet förde han med sig till Kreml, som på nittiotalet under Boris Jeltsins tid vid makten fortfarande bar spår av demokrati- och marknadsoptimism.
Det ryska sättet att föra krig
Västliga politiker blundade för den ryska krigföringen, inget fick störa hoppet om rysk demokratisering, även om det tidigt fanns kunskap om hur ryska militära förband uppförde sig i det första kriget i Tjetjenien (1994-96). Bristande disciplin, kriminalitet och krigsbrott var vanliga. Kunskap fanns också om hur den så kallade antiterroroperationen i Tjetjenien (1999-2009) sköttes: även där var brott mot internationella lagar mycket vanliga.[8] Som en röd tråd gick den organiserade kriminalitet genom de Ryska väpnade styrkorna: vapensmuggling, narkotikasmuggling och korruption. Till detta läggs brutalitet mot de egna soldaterna i form av inhumana bestraffningar, och så kallad dedovsjtjina, våldsam kamratfostran som ibland leder till mord. Allt detta är idag integrerat som en del av ryska militärens funktionssätt.
Ändå hoppades vi länge att den ryska staten skulle agera rationellt och lagenligt – med good faith – i internationella relationer. Som västliga analytiker var vi ofta blinda för möjligheten att den ryska politiska ledningen i själva verket lever efter maffiaideal, och vars rättsnihilism dessutom ekar i delar av den ryska statsförvaltningen, ekonomin och befolkningen.
Gangsterkulturen till politiken
Det stora genomslaget för kriminella tankesätt på den säkerhetspolitiska nivån kom under 2010-talet. Den ryska staten började alltmer använda kriminella gäng som ett verktyg för statskonst.[9] Annekteringen av Krim och invasionen av östra Ukraina våren 2014, uppvisade tecken på metoder som ryska kriminella gäng i Moskva och Sankt Petersburg använde redan under nittiotalet.
Lögnen, ett av den undre världens viktigaste brottsverktyg, tillämpades strategiskt och organiserat. Hela den ryska statsledningen ljög i kör om att inga ryska militära förband fanns på Krimhalvön, att de ”små gröna männen” (i omärkta uniformer och fordon) var ”lokala frihetskämpar”, tills övertagandet av halvön var ett faktum. Denna desinformationskampanj, lik en maffiagrupps bedrägeri, razvod eller kidok på ryskt banditspråk, förvirrade många i väst som ville fortsätta tro att gangstervälde och statskonst är åtskilda fenomen även i Ryssland.[10]
Det kan vara värt att nämna att Krimövertagandet blev startskottet för en patriotisk yra i Ryssland.[11] En hel del ryssar hade inget emot gangsterkultur i säkerhetspolitiken.
Fortsatt invasion av Ukraina
Den ryska staten fortsatte i stort sett att behandlas av västerlandet som en vanlig stat efter Rysslands annektering av Krim 2014. Detta bidrog till att de flesta av oss togs på sängen när den ryska strategiska lögnen återkom i stor skala under 2021. Även dagarna före den fullskaliga invasionen 24 februari 2022 levde vanföreställningen att Ryssland skulle agera rationellt och lagenligt.[12]
När ryska militära förband ansamlades nära Ukrainas gränser under förevändningen att de skulle genomföra militära övningar, hävdade Vladimir Putin och hans kumpaner att en fullskalig invasion av Ukraina absolut inte skulle ske. Deras grandiosa bedrägeri, razvod eller najezd, byggde på samma oskrivna regler och kultur som odlades i Sankt Petersburgs gängmiljöer på nittiotalet när Putin var borgmästaren Anatolij Sobtjaks högra hand, och samtidigt beskyddades av kriminella ledare i staden.[13]
Kriminella budord
När Sergej Lavrov, Putins betrodda utrikesminister, sex dagar före invasionen av Ukraina i februari 2022 sade i rysk TV att ”Ponjatija måste gälla även på den internationella nivån,”[14] signalerade han att gangsterväldet idag sprids från Kreml.
Begreppet ponjatija har central betydelse för den undre världen och är sedan nittiotalet spritt i det ryska samhället. Det som avses är informella uppgörelser mellan aktörer som lever efter oskrivna kriminella budord om heder, pengar och psykologiska maktbehov. Det är raka motsatsen till den västliga statskonstens transparens och regelbaserade rationalitet.
Vi ser nu resultatet av att gängens laglösa mentalitet slagit rot i den ryska statsapparaten och, sedan långt tidigare, i armén. Det är inte ett isolerat fenomen, utan en egenskap hos det som på ryska kallas sistema, det vill säga, ”systemet”.[15] Det centrala budordet i systemet är bristen på respekt för människoliv, vilket uttrycks i form av djup cynism. Andra kännetecken är en stark narcissism, våldsdyrkan och socialdarwinism.[16]
I krigets spår i Ukraina begår ryska armén fruktansvärda illdåd mot civila och krigsfångar, sanktionerade av Kreml,[17] men utövar också en ofattbar brutalitet mot sina egna soldater. Detta är ”systemets” uttryck i den ryska statens väpnade styrkor.
Våldet och laglösheten som pragmatiskt ideal hänger som ett lod från Kreml ner genom delar av samhället, ekonomin, och armén. Det är ett utmärkt rättesnöre för ”tjuvhedern”.[18] Organiserad brottslighet i form av vapen- och narkotikasmuggling, stölder, korruption och prostitution frodas inom korrupta gäng i de ryska militära frontförbanden i Ukraina.[19] Den soldat som accepterar systemet kan belönas materiellt. Den som inte lyder sina korrupta befälhavare riskerar att skickas rakt i döden i nästa köttvågsanfall. 2024 inträffade en skandal när det blev känt att en korrupt brigadchef straffat två av sina mest erfarna drönarförare på detta sätt efter en tvist. Skandalen kring brigadchefen tvingade Kreml att uttala sig, men gangsterväldet i armén lever vidare.[20] Det är inte ett systemfel, det är en del av själva systemet.
Kriminell mentalitet har därmed sedan nittiotalet penetrerat kärnan i rysk statskonst. Även om samhällsförändringar alltid är möjliga i teorin finns i dagsläget inga tecken på att detta kommer att förändras i närtid.
Sedan 2021 arbetar jag med en bok, skriven på fritiden, som undersöker det ryska samhället, staten, och militären i en litterär sakprosa för en bredare publik.