Militärparaden i Paris är en viktig del av det franska nationaldagsfirandet och i år hölls den under parollen ”Gagner l’avenir”. Kvällen innan talade republikens president Emmanuel Macron till de defilerande och förklarade hur Frankrike ska göra för att vinna en alltmer osäker framtid. I korthet handlade Macrons tal om tillit, uppsving och stormakt. Bandet mellan Frankrike och dess väpnade styrkor är fortfarande starkt, de nyligen beslutade ekonomiska satsningarna kommer att ge en rejäl militär tillväxt och Frankrike är fortsatt en makt att räkna med tack vare sin egen militära styrka och sina allierade.

Under själva paraden hedrade Frankrike de länder, inklusive Sverige, som bidrar till operation Takuba genom att låta en representant för denna specialstyrka gå först i ledet. Nyttan av starka allierade underströks därmed, men några andra svar till hur framtiden ska vinnas gavs dessvärre inte. Det finns många andra som funderar i dessa banor och flera av akademiens ledamöter har givit uttryck för hur vi ska ta oss an de kommande utmaningarna. Några axplock är att Göran Larsbrink har definierat automatiseringens olika nivåer och förklarat hur obemannade plattformar kan komplettera mer traditionella militära system. Carl Bildt menar att kampen om framtidens teknologier kommer att bli än viktigare. När Mats Helgesson och Patrik Oksanen tittar upp mot stjärnorna kan de konstatera att nya krigföringsvärldar håller på att öppna sig ovanför oss. Under ledning av Lars Wedin har sommarnumret av Tidskrift i Sjöväsendet avhandlat innovation, digitaliseringens kraft och de framtida militära utmaningarna. Det finns några gemensamma nämnare mellan de olika tänkarna.

För det första är de överens om att teknikutvecklingen leder till ännu fler möjligheter som rätt bemästrade kan innebära att gamla sanningar kommer att kastas omkull. Cyberkrigföringen kanske ligger närmast till hands så här bara någon månad efter att Coop fick hålla stängt efter att företagets datasystem hade attackerats. Samtidigt påverkades andra samhällsviktiga aktörer som Shell och SJ. En liknande cyberattack samtidigt som Sverige försöker höja beredskapen kommer att bromsa våra försvarsansträngningar. Påverkan från sensorer och på sikt även vapen i rymden är andra faktorer som vi i större och större utsträckning kommer att behöva förhålla oss till. Enorma databaser och beräkningskapaciteter som vi idag tycker är extrema kommer snart att kunna urskilja fiender från vänner ute i slagfältets ruggade lap-toppar. Fjärrstyrda eller autonoma sensorer och vapen som kan ta sig in varhelst en skicklig operatör sänder dem är inte längre bara science fiction. Endast fantasin sätter gränserna.

För det andra är det inte längre den militära teknologin som driver utvecklingen i samhället. Istället är de kommersiella intressena starkast och snabbast. Utvecklingen är ibland så snabb att den noggranna och systematiska militära utveckling som traditionellt identifierar och åtgärdar förmågebrister helt enkelt inte hinner med, vilket innebär att särskilt trendkänsliga system kommer att vara obsoleta redan när de lämnar ritbordet. Istället måste försvarsmakter världen över förlita sig på den industriella innovationskraften och att de produkter som tas fram verkligen går att använda i störda och svåra miljöer.

För det tredje verkar det vara bråttom. Även om vi satsar på långräckviddiga vapen, fordon, fartyg och flygplan som går att hålla dolda när förhållandena så medger, utbildning av IT-soldater och att den militärstrategiska doktrinen pekar ut rymden som en egen krigföringsdomän, riskerar vi att hamna på efterkälken. Under åren av allt mer urholkad försvarsbudget fick den militära forskningen och utvecklingen stryka på foten. Dessa reduceringar gör att det idag finns ett kunskapsunderskott vilket leder till att vår systematiska förmågeutveckling får hålla sig till vad industrin säger eller göra som andra länder gör. Ofta blir resultatet en blek spegling av motståndarens eller av partnerländernas förmågor snarare än en strävan efter en egen strategi, även om undantag finns.

I Försvarsmakten finns insikten om att något måste göras för att vinna framtiden och utvecklingsorganisationen har börjat återskapas. Nya doktriner, planer och reglementen är redan på plats eller under framtagande, men det är bara en liten del av Försvarsmaktens personal som är delaktig i detta arbete och frågorna hanteras ofta styckevis och delt. Även om det finns många hål att stoppa de ökande försvarsanslagen i är det inte längre ekonomin som är den stora begränsningen, utan istället tillgången på personal. Försvarsmakten har på allvar börjat betala priset för alla de åtgärder som under flera decennier syftade till att officerare skulle sluta och med viss bävan ser vi idag fram emot ett antal svåra år med stora pensionsavgångar. Samtidigt dröjer det några år innan de större kullarna officerare får sådan erfarenhet att de på allvar kan bidra i utvecklingsarbetet. Många utvecklings- och planeringsbefattningar kan bemannas av välutbildad civil personal, men långt ifrån alla. Således behöver en del av den militära arbetskraften omdisponeras från den dagliga verksamheten till den mer obekanta och osäkra framtiden samtidigt som produktionen av förband fortsätter och beredskapen hålls på anbefalld nivå.

Om en sådan fokusförskjutning från nuet till framtiden verkligen ska bli av måste den inledningsvis resurssättas genom att det kortsiktiga planeringsarbetet tonas ner till förmån för det långsiktiga. Därefter krävs en sammanhållen och bred operativ planering genom alla ledningsnivåerna, vilken allra helst inkluderar hela totalförsvaret. Planeringen ska vara baserad på de gällande militärstrategiska och operativa doktrinerna och svara på vad som vi vill uppnå tillsammans med resten av samhället. Slutligen ska den systematiska utvecklingens tidsperspektiv flyttas fram så att den, på grundval av vår planering, återigen hinner inrikta industrin och forskningsansträngningarna. Vi kommer nog aldrig igen att äga själva teknikutvecklingen, men vi kan ju äga idéerna kring vad som ska utvecklas. Genom dessa steg skapas förutsättningar för att formulera tankar och koncept som inte bara vinner kampen om de nya digitala teknologierna, utan även om framtiden.

Som avslutande exempel kan vi ta satellitnavigeringssystemet GPS, vilket är ganska lätt att störa ut. Det går att konstruera störskyddskretsar, men är det en åtgärd som vi verkligen vill lägga pengar på? Det kanske är bättre att vi på allvar börjar lita på våra tröghetsnavigeringssystem, återgår till att använda papperssjökort eller också utvecklar vi ett helt nytt sätt att navigera. Valet är inte självklart, men om vi har bestämt oss för vad vi vill åstadkomma blir det mycket lättare att inrikta den tekniska utvecklingen.

Författaren är kommendör och chef för Tredje sjöstridsflottiljen. Han är ledamot av KKrVA.
Foto: Shutterstock.com

Mer av samma skribent