av Helge Löfstedt

Genom decennierna har uppfattningarna om anslagsbehoven för Försvarsmakten gått isär. En  källa till åsiktsskillnaderna är synen på det försvarsprisindex, FPI, som Statsmakterna använder för att kompensera för den pris- och kostnadsutveckling som finns inom försvarssektorn. FOI har tidigare skrivit ett antal rapporter i ärendet. Där framförs bland annat åsikten att FPI tenderar att leda till underfinansiering. Här måste också framhållas att en underfinansiering som i procentsiffror ser liten och oskyldig ut snabbt kan medföra skillnader i miljardbelopp för de årliga försvarsanslagen.

FOI sände i våras ut ytterligare en rapport i ämnet nämligen Försvarsspecifik inflation –  Teori och internationella tillämpningar. Rapporten är skriven av överingenjören vid FOI, tillika ledamot i Akademien, Peter Nordlund jämte två kollegor. Med rapportens hjälp tolkar jag svaret på frågan i rubriken ovan som att priskompensationen till försvaret inte fungerar väl. I rapporten formuleras detta något mera indirekt – FOI-forskarna vill se ett vägval mellan

  • att utveckla nuvarande system och göra om dagens FPI så att det bättre överensstämmer med Försvarsmaktens faktiska pris- och löneutveckling eller
  • att överge dagens system och i likhet med i rapporten studerade länder göra en generell anslagsuppräkning som sedan kompletteras med en explicit bedömning av den försvarsspecifika inflationen för att därefter övergå i budgetförhandlingar.

Bakgrunden till förslaget till förändring synes vara erfarenheten att politikerna gärna foku­serar nya sakbeslut och går förbi effekterna av”beräkningsformler” och därmed okritiskt accepterar den pris- och lönekompensation som ges av FPI. Detta ger FPI status av ”osynlig beslutsfattare”, något som noterades redan i en rapport av Nordlund m fl år 2009. Förekom­sten av denne osynlige beslutsfattare kan sägas ha bekräftats av skeendet inför FB 2014. De politiska uttalandena om det angelägna i förstärkning av försvaret, som kunde höras tidigt, följdes sedan av för många förvånande måttliga anslagshöjningar. En förklaring till detta är att den räknemässiga hanteringen lett till neddragningar i inflationskompensation och resultatet blev den underkompensation som nämndes ovan. Resultatet av den samlades processen blev att vi i Sverige fortfarande lägger mindre andel av BNP på försvar än de flesta av våra grannar. Och det finns risk att andelen kommer att minska ytterligare under kommande år.

Något som talat emot ett försök att få FPI att bättre följa Försvarsmaktens faktiska pris- och löneutveckling är att USA och Kanada övergivit den vägen efter att under några år ha lagt betydande resurser på detta. Som läsare får jag intrycket att FOI-studien rekommenderar det andra tillvägagångssättet. Viktigt är att undvika att Sveriges riksdag ges illusionen att ett FPI tagits fram som ger en entydigt grund för det politiska avgörandet av försvarets anslag och dess utveckling.

Av rapporten framgår också att Sverige är det enda land där statsmakterna reducerar infla­tions­kompensationen för att stimulera fram ökning av försvarets produktivitet. I en littera­tur­genomgång redovisas att många ekonomiska forskare pekar på både teoretiska och praktiska problem i detta avseende.  Inget av de i studien behandlade länderna gör därför ett avdrag i priskompensationen där motivet skulle vara att styra respektive försvarsorganisation mot produktivitetsutveckling och högre effektivitet.

Därmed skulle nog kunna vara sagt om produktivitetsavdraget vid uppräkningen av försvar­sanslaget till följande budgetår. Frågan är dock om bristande ”internationellt stöd” är till­räckligt som argument för att på detta sätt lätta på trycket mot produktivitetsutveckling. Ett väl så viktigt argument fås om man kritiskt frågar sig om avdraget på ett tydligt sätt medfört ökad produktivitet. Jag kan inte se något som visar att så är fallet. Däremot synes FPI-kon­struktionen med ingående produktivitetsavdrag vara nära associerat med det faktum att det svenska försvaret över decennier minskat mycket kraftigt i omfång. Drivkraften har då bl a varit den pris- och lönemässiga underkompensation som tvingat försvarsmakten att regelbundet lämna in förslag till neddragning i antal anläggningar liksom antal vapensystem. Den nyligen kun­gjorda neddragningen av antalet JAS E utgör ett sent exempel på detta.

Ökad produktivitet inom försvaret är i och sig angeläget men fordrar tydliga arbetsmoment och utvärderingar inriktade mot just fenomenet produktivitet.

Den i mina ögon avgörande frågan är om ytterligare nedläggningar och ned­dragningar av antalet vapensystem verkligen är lämpliga i nuvarande säkerhetspolitiska läge. Bättre är om man nu kan skapa politisk majoritet för ett principiellt ställningstagande att ytter­ligare minskningar bör undvikas. Jag vill då nämna en lösning som man infört i Australien. Där vill man säkerställa att antalet vapensystem inte behöver minskas i samband med byte av systemgeneration. För att garantera detta räknas anslaget för nyanskaffning av ma­teriel upp någon procent per år. Tillägget dimensioneras så att det medför att ny materiel kan anskaffas med prestanda som motsvarar materiel som finns i omvärlden.

Till bilden hör då att sättet att kompensera för försvarsinflation i Australien också är mycket enkelt. Man använder ett samlat förenklat värde och hela försvarsanslaget räknas inför ett nytt budgetår upp med en fast siffra som numera är 2,5 %. Därutöver räknas också materiel­an­slaget upp på det sätt som beskrevs ovan. Med detta enkla beräkningsförfarande kan de poli­tis­ka och militära ledningarna då koncentrera sig på de avgörande politiska momenten näm­ligen att ta ställning till anslagsnivåer med motsvarande innehåll!

Här skall också nämnas att de länder som behandlas i rapporten är Australien, Danmark, Finland, Kanada, Norge, Storbritannien, Sverige och USA.

 
Författaren är pensionerad överingenjör från FOI och ledamot av KKrVA.

Mer av samma skribent