Så är vi då på väg in i Nato, men blir det som vi trodde? Det pågår redan omfattade förhandlingar om hur anslutningen kommer att ske och vilka konsekvenser det kan få för Sverige och det svenska försvaret. Redan efter denna inledande fråga borde vi nog inte enbart se till vad som kan tänkas ske med det svenska försvaret. Det borde mera handla om det svenska samhällets och medborgarnas säkerhet – en aspekt som faktiskt framhållits redan med anledning av att regeringen redan 2008 deklarerade den så kallade solidaritetsförklaringen.
Å andra sidan och historiskt sett blev vi ju redan 1952 en dold medlem av Nato genom president Trumans försorg och kallades ibland för “Nato:s 17.e medlem” och då hade regeringen redan 1950 beslutat, att den svenska marinen skulle samtala med den danska om hur en minspärrning av Öresund skulle genomföras! Dom kontakterna utvidgades sedan successivt och inkluderade även de andra försvarsgrenarna och kom att kallas för “taktiska diskussioner”. Marinkommando Väst hade då ett ganska omfattande samarbete med britterna och det rörde främst vår handelstrafik västerut och Malmö Marina bevakningsområdet hade ett nära nog dagligt underrättelsesamarbete med den danska marinen. Sverige fick dessutom redan 1962 genom president Kennedy del av det amerikanska kärnvapenparaplyet, som tack för att vi – trots 1958 års försvarsbeslut – inte konstruerade egna kärnvapen och därmed bidrog till att begränsa kärnvapenspridningen.
Förmågan att genomföra operationer redan i fred ersattes sedan med att man uppfattade att det då handlade om fredsbevarande operationer i något krisande land längre bort. Förmågan att kunna motstå militära eller marina påtryckningar fick väl annars sitt stora prov i samband med sovjetiska ubåtskränkningar i svenska farvatten på 1980-talet. Ändå har vi inte ens övervägt hur andra bekämpningsformer skulle kunna ha genomförts – miljökrig, fiskekrig, påtryckningar på handelstrafiken eller rent subversiva insmugglingar av vapen, pengar eller narkotika. Ett ”smygande angrepp” har hittills inte verkat vara av intresse för myndigheten Försvarsmakten, som verkar vara mera intresserad av att planera för att möta ett större angrepp som skulle motivera en högre budgetnivå!
Staten ska ju kunna säkra medborgarnas och samhällets säkerhet – inte att kunna föra krig enligt en budgeterad hotbild. Något av den inriktningen framfördes i regeringens ”Nationell säkerhetsstrategi” från 2017, men samtidigt ”glömde man bort” utkastet till en” Nationell maritim strategi”, som för säkerhets skull producerats av Näringsdepartementet och inte, som den nationella strategin, av Statsrådsberedningen. Detta kan ju te sig lite egendomligt i dag och särskilt, om man studerar Nato strategiska koncept från i år, där det står tydligt:
”23. Maritime security is key to our peace and prosperity. We will strengthen our posture and situational awareness to deter and defend against all threats in the maritime domain, uphold freedom of navigation, secure maritime trade routes and protect our main lines of communications.”
I internationella sammanhang händer det ibland, att vi svenskar tror oss förstå, att ordet “military” inkluderar även marina frågor, men särskilt i brittiska sammanhang är det inte så, för där skiljer man tydligt mellan “military” och “naval” och jag vet inte om detta kan vara en orsak till att de pågående förhandlingarna tydligen mest handlar om militära frågor!
I den nu aktuella frågan verkar dessutom den operativa inriktningen ha blivit intressantare för svenskarna än den politiska, som ju egentligen borde styra. Det innebär exempelvis att man anser att tillskapandet av brigader i övre Norrland ska prioriteras, vilket då tydligen ska ske i områden med ganska svagt befolkningsunderlag. Varför sätter man inte upp större enheter, där det bor folk och planerar för hur förbandet ska kunna förflyttas i en aktuell eller akut situation? Det vore kanske bättre att brigadenheterna baseras exempelvis i Sundsvallsområdet och i Gävletrakten! Men om man glömmer bort den politiska grunden, så kan det bli märkliga resultat. I det aktuella fallet kanske man till och med skulle framgruppera delar av förbanden till finländskt territorium redan i dagens strategiska läge för att markera en möjlig utveckling på liknande sätt som Nato redan idag markerar närvaro i de baltiska medlemsstaterna!
På motsvarande sätt borde alla våra grannländers – och Nato-medlemmars – behov av säkerhet och underhåll planeras redan idag genom att förbindelserna från medlemmarna i den västra delen kan ske tydligt och säkert till alla medlemmarna i Östersjöområdet och de dolda åtgärderna som vi hade redan på 1950-talet kunde kanske vara bra jämförelseobjekt!
I det sammanhanget är det ju tydligt att våra marina resurser är helt otillräckliga, vilket borde stämma till eftertanke, då vi blir medlemmar av Nato! Och i dag är det är alltså inte enbart Ryssland som kan störa vår säkerhet. Det finns andra internationella aktörer som kan vara nog så skadliga och även sådana måste vi tillsammans med partners kunna stoppa på ett säkert och trovärdigt sätt för vårt samhälles och våra medborgares säkerhets skull.
Sammanfattningsvis så var Natosambandet viktigt för Sverige och våra marina kopplingar när det ansågs vara hemligt, men nu, när det ska vara en öppen fråga, verkar man helt glömma de mycket viktiga marina – eller kanske maritima – frågorna. Det finns anledning att betänka vår säkerhetspolitiska framtid bättre!