Igår kväll hade Kungl Krigsvetenskapsakademin sammanträde, och en av punkterrna var ett föredrag av ledamoten Claes Bergström, avdelning III, som presenterade sin studie över Sveriges tidigare erfarenheter av frivillig personalförsörjning i form av volontärssystemet. Jag uppmanar läsarna att ögna igenom denna och exempelvis jämföra de olika tabellerna.
Volontärsystemet infördes i samband med att de indelta soldaterna försvann när värnplikten infördes 1901. Eftersom värnplikten på den tiden var kort, så ansåg statsmakterna att det behövdes en stam av soldater och underbefäl. Volontärsystemet infördes för att stanna ända fram till 1952.
Claes Bergströms bearbetning av litteraturstudierna visar på en mängd intressanta erfarenheter från den tidens system som antagligen har flera likheter med det system vi försöker införa nu. Volymerna låg i det gamla systemet över 20000 man under de flesta åren. Fler än tio olika utredningar genomfördes av systemet eller delar därav under tiden.
Volontärsystemet var aldrig fulltaligt, inte ens under depressionen. När arbetslösheten var kring 25 % kunde alltså inte volontärsystemet attrahera tillräckligt med soldater. Eftersom Claes Bergström inte kunnat hitta sammanställningar över hela systemet, främst beroende på att uppföljningen var spridd på landets alla förband, är det svårt att slå fast en sanning. Claes bedömning är att systemet i genomsnitt hade kring 40 % vakanser med 1920 som topp – med ofattbara 60 % i vakanser.
En del av ledamoten Bergströms föredrag handlade om motivatorer för anställningen. I de exempel som Claes anför visar det sig att i gårdagens system hade en soldat mindre, och en korpral mer, än vad en dräng hade. Idag har en anställd med gymnasieexamen i Stockholms stadsförvaltning enligt avtalet med Kommunalarbetarförbundet nästan lika mycket som en OR-3 med sex års anställningstid. Erfarenheterna från volontärsystemet visar, enligt Claes Bergström, att i själva rekryteringen spelar lönen en stor roll. När det gäller förmågan att behålla de anställda, så är det civilförsörjningen som är avgörande, det vill säga hur kan den enskilde försörja sig efter tjänstgöringen.
I slutet av förra året redovisade C K 3 sina slutsatser i utredningen Civilt mervärde och Arbetsgivarrollen (CMA). Likheterna mellan dessa och 1917 års Rekryteringsutredning är kusliga. Se tabell 4 i anförandet. Försvarsmakten kan inte konkurrera med lön, avgångspremier krävs liksom lön under studietid efteråt.
I 1944 års Manskapsutredning försökte man möta behovet 22000 volontärer, där den genomsnittliga anställningstiden skulle vara fem år. Erfarenheten var 3,5 år. Detta behov skulle innebära ett årligt behov av 4000 soldater årligen, men utredningen drog slutsatsen att 5 % av årsklassen var möjligt. Detta motsvarade 2000 nyanställningar per år. Vår nuvarande modell förutsätter 4000 stycken per år, medan FOI i sin rapport Frivilliga soldater istället för plikt resonerar kring högre tal. Ett oroande faktum under det närmaste decenniet är dessutom att årsklasserna är mindre än vanligt. Claes bedömde att de nutida möjligheterna att rekrytera kvinnor i praktiken ökar rekryteringsunderlaget med 10 %.
Det är synd att vi inte studerade volontärinstitutionen innan vi införde det nya systemet. Det hade kunnat medföra en bättre bild av kostnaderna för detta, så att en behovsframställan till statsmakterna hade blivit mer korrekt. FOI landade i slusatsen att risken är stor för att bara personalförsörjningen blir 1-1,5 Mdkr dyrare per år än planerat, bland annat beroende på bedömningar om kortare kontraktstider än antagna sex år. Claes Bergströms stora insats falsifierar inte FOI slutsatser.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Att det utreds alldeles, alldeles för litet innan stora beslut fattas inom försvarsområdet, har vi kunnat konstatera sedan länge.
Bra artikel.
Bra artikel.
Att beslut idag fattas på mycket tunna underlag är tyvärr en realitet. Att ta fram underlag är impopulärt av flera skäl, bland annat:
a) Visionen är oftast enkel och vacker. Varför förstöra den med kritisk granskning där man tvingas upptäcka en massa tråkiga komplexiteter i detaljerna?
b) Utredningar tar tid och kostar pengar.
c) Utredningar är tråkiga och handlar mest om att sitta och älta detaljer, bättre att fatta beslut och agera.
d) Om ämnet är svårt och komplext, hanteras det bättre i powerpoint. Där blir det enkelt, kommunicerbart och slagkraftigt.
e) Vem orkar, eller har tid, att läsa tjocka utredningar.
f) Vi har inte tid att vänta på utredningar. Beslut måste fattas igår. Det är bråttom, bråttom. Viktigare att fatta fel beslut i tid nu, än att vänta på rätt beslut som kanske vinner tid och kostnader i övermorgon. Då sitter jag redan på annan befattning.
g) Vem tror på att utredningar är till för att skapa beslutsunderlag. Det vet man väl att det bara är ett sätt att sysselsätta gamla avdankade medarbetare. Bort med alla dammiga utredningar, och utredare.
h) Ingen läser ju underlaget ändå.
i) En utredning kan innebära en risk, om resultatet är ”fel”. (Möjligen rätt svar på artikelförfattarens fråga i slutet av artikeln?).
j) Vi har varken tid eller mantimmar över för att ta fram ett beslutsunderlag.
k) ”Vi har inte tid att planera” – ett osedvanligt intelligent synsätt, då planering oftast handlar om att hantera tid och resurser så att målen faktiskt kan uppnås, i tid.
l) Varför utreda? Det kan inte finnas tidigare underlag eller erfarenheter att beakta. Vår vision är helt ny. Ingen har någonsin tidigare tänkt något så smart. Vi måste ”känna oss” fram i detta okända territorium.
m) Varför riskera att låta ev. avvikande uppfattningar att komma till tals? Bättre att snabbt driva igenom frågan innan vi fastnar i en tråkig långbänk kring en fråga där vi redan vet att vi har rätt.
Det finns säkert fler variationer på samma tema. Att ta fram beslutsunderlag är helt klart inte det sexigaste man kan föreslå i dagens MTV-samhälle. Därmed fattas också en hel del MTV-beslut, fort och fel men underhållande.
Sett nästan bara utifrån, med den begränsade insyn som vanliga media och försvarsinriktade bloggar (tack allihopa!), så är det väldigt lätt att få intrycket att utredningar inom de militära, militär-industriella och miltär-politiska sektorerna först och främst syftar till att rättfärdiga de beslut man redan bestämt sig för.
Är det verkligen så illa som det verkar?
Om det verkligen är så illa, vad skall resten av samhället med FM till?
Jag tror nog att det utreds en del i smyg, men i så fall ”inom” organisationen. Riktiga utredningar blir väl offentliga…?
Och offentliga utredningar är ett hinder för att försvarsdepartementet m.fl. ska kunna göra som de vill.
De vet ju redan vad som ska göras, så varför i onödan bakbinda sig med massa utomståendes åsikter?