Igår kväll hade Kungl Krigsvetenskapsakademin sammanträde, och en av punkterrna var ett föredrag av ledamoten Claes Bergström, avdelning III, som presenterade sin studie över Sveriges tidigare erfarenheter av frivillig personalförsörjning i form av volontärssystemet. Jag uppmanar läsarna att ögna igenom denna och exempelvis jämföra de olika tabellerna.

Volontärsystemet infördes i samband med att de indelta soldaterna försvann när värnplikten infördes 1901. Eftersom värnplikten på den tiden var kort, så ansåg statsmakterna att det behövdes en stam av soldater och underbefäl. Volontärsystemet infördes för att stanna ända fram till 1952.

Claes Bergströms bearbetning av litteraturstudierna visar på en mängd intressanta erfarenheter från den tidens system som antagligen har flera likheter med det system vi försöker införa nu. Volymerna låg i det gamla systemet över 20000 man under de flesta åren. Fler än tio olika utredningar genomfördes av systemet eller delar därav under tiden.

Volontärsystemet var aldrig fulltaligt, inte ens under depressionen. När arbetslösheten var kring 25 % kunde alltså inte volontärsystemet attrahera tillräckligt med soldater. Eftersom Claes Bergström inte kunnat hitta sammanställningar över hela systemet, främst beroende på att uppföljningen var spridd på landets alla förband, är det svårt att slå fast en sanning. Claes bedömning är att systemet i genomsnitt hade kring 40 % vakanser med 1920 som topp – med ofattbara 60 % i vakanser.

En del av ledamoten Bergströms föredrag handlade om motivatorer för anställningen. I de exempel som Claes anför visar det sig att i gårdagens system hade en soldat mindre, och en korpral mer, än vad en dräng hade. Idag har en anställd med gymnasieexamen i Stockholms stadsförvaltning enligt avtalet med Kommunalarbetarförbundet nästan lika mycket som en OR-3 med sex års anställningstid. Erfarenheterna från volontärsystemet visar, enligt Claes Bergström, att i själva rekryteringen spelar lönen en stor roll. När det gäller förmågan att behålla de anställda, så är det civilförsörjningen som är avgörande, det vill säga hur kan den enskilde försörja sig efter tjänstgöringen.

I slutet av förra året redovisade C K 3 sina slutsatser i utredningen Civilt mervärde och Arbetsgivarrollen (CMA). Likheterna mellan dessa och 1917 års Rekryteringsutredning är kusliga. Se tabell 4 i anförandet. Försvarsmakten kan inte konkurrera med lön, avgångspremier krävs liksom lön under studietid efteråt.

I 1944 års Manskapsutredning försökte man möta behovet 22000 volontärer, där den genomsnittliga anställningstiden skulle vara fem år. Erfarenheten var 3,5 år. Detta behov skulle innebära ett årligt behov av 4000 soldater årligen, men utredningen drog slutsatsen att 5 % av årsklassen var möjligt. Detta motsvarade 2000 nyanställningar per år. Vår nuvarande modell förutsätter 4000 stycken per år, medan FOI i sin rapport Frivilliga soldater istället för plikt resonerar kring högre tal. Ett oroande faktum under det närmaste decenniet är dessutom att årsklasserna är mindre än vanligt. Claes bedömde att de nutida möjligheterna att rekrytera kvinnor i praktiken ökar rekryteringsunderlaget med 10 %.

Det är synd att vi inte studerade volontärinstitutionen innan vi införde det nya systemet. Det hade kunnat medföra en bättre bild av kostnaderna för detta, så att en behovsframställan till statsmakterna hade blivit mer korrekt. FOI landade i slusatsen att risken är stor för att bara personalförsörjningen blir 1-1,5 Mdkr dyrare per år än planerat, bland annat beroende på bedömningar om kortare kontraktstider än antagna sex år. Claes Bergströms stora insats falsifierar inte FOI slutsatser.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Mer av samma skribent