Vad är det som gör att Ukraina med förbluffande uthållighet kämpar så tappert? Det hade varit lätt att få fred. Det är bara att ge upp, så upphör de ryska kryssningsrobotarna att förstöra städerna. Men vad vinner man genom att ge upp? Man vinner egentligen inte fred. Man öppnar istället vägen för förtryck: häktningar, fängelser, tortyr, avrättningar, deportationer. På alla nivåer kommer quislingar att ersätta de valda. Den första gruppen som kommer att likriktas är journalisterna. Några kommer att inordna sig. Priset blir en förlust av integritet, självaktning – och förtroende. Nästa grupp blir lärarna. De kommer att förses med nya läroböcker med en ny historia, en ny verklighet. Själva språket kommer att förändras. De nya makthavarna kommer att värva angivare på skolorna, ja, sannolikt kommer varje lärare att ställas inför valet att antingen rapportera eleverna och kollegorna till säkerhetstjänsten eller att bli avskedad.

Alexander Solsjenitsyn har berättat om en händelse vid ett stort sovjetiskt företag. Hela personalen var samlad till ett partiföredrag. När föreläsaren nämnde Stalin reste sig någon och började applådera. Alla tog efter och ingen vågade sluta. De applåderade stående i två timmar. Till sist slutade direktören och satte sig ner. Samma dag hämtades han av säkerhetstjänsten. Varför? Han hade vågat ta ett initiativ. Han hade vågat ta det oerhörda språnget ut i friheten. Alla som tar ett initiativ är ett hot mot varje förtryckare.

Men det är inte bara möjliga motståndare som drabbas. Maktens ideologi heter terror, och terrorns princip är det planlösa våldet. Målet är att skapa skräck genom osäkerhet, och skräckens mål är passivitet. Det räcker inte ens att ligga lågt för att klara sig. Man måste krypa så långt ner att man inte ens märks.

Efter terrorn och våldet kommer det som är långt värre: tröstlösheten. Alla som hade någon resning är borta eller krossade. Alla som sade sanningen för sanningens egen skull är tystade. Ingen kan lita på någon annan. Vem som helst kan vara angivare, också min egen far eller son. Våra baltiska grannar har rik erfarenhet av detta. Jaan Kross, Estlands nationalförfattare, sade en gång: ”I det socialistiska samhället förlorar människan först lusten att arbeta och sedan lusten att leva.”

Allt detta har Ukrainas folk rik erfarenhet av, både från Sovjet och från Operation Barbarossa. De vet vad som väntar. Därtill kommer Ukrainas nationella trauma – Holodomor. Det är den kommunistiskt organiserade svältkatastrofen i Ukraina 1932-1933. Siffrorna över antalet offer varierar, 3-10 miljoner.

Sedan 1991 har Ukrainas folk fått smaka friheten. Det har varit en turbulent historia. Det har varit en slingrande väg, men i all turbulens har det dock funnits en smak av frihet. Vad är det då som ger friheten ett så oerhört värde? Grundtvig har sagt: ”Frie må vi være for at leve.” Frihetens kärna är inte friheten att göra vad som helst utan friheten att göra gott. Det är så Augustinus förklarar saken. Och friheten att göra gott är framförallt friheten att skapa något gott. Det innebär att frågan om det goda är grundläggande för friheten. Det kan vara allt från att skapa en modellbåt, en blomrabatt, ett hem, en familjetradition, till att skapa ett företag eller ett musikverk. Själva skapandet i alla dess former är det mest grundläggande mänskliga. Det var just denna frihet som gick förlorad i det sovjetiska samhället och som nu går förlorad i Putins Ryssland. Det handlar inte bara om den enskildes eller gruppernas frihet, det handlar än mer om den kollektiva friheten, nationens frihet att skapa sina egna lagar, sin egen anda, sin egen väg. Detta är kärnan i det som kallas suveränitet.

Det kan tyckas sällsamt att frihetens filosof framför andra är en ryss, Nikolaj Berdjajev (1874-1948). Det var inte självklart att Berdjajev skulle bli frihetens filosof. I början av sin bana tog han starka intryck av Karl Marx, och hans tänkande präglades i detta skede av materialism och determinism. Han menade att materia var den enda verkligheten, och att dess självutveckling var ödesbestämd. Det andra skedet i hans tänkande kännetecknas av ett uppbrott från materialismen. Han upptäckte den icke-materiella verkligheten, existensen av det andligas existens. Från denna utgångspunkt närmar sig Berdjajev långsamt en kristen hållning. Det verk som framförallt beskriver hans nyorientering är Le sens de l’acte createur (1916, 1955), som beskriver innebörden i den skapande handlingen. Senare skrev Berdjajev: ”De drivande inre motiven i mitt tänkande är alltså elementärt bestämda: Frihetens primat över existensen, andens över naturen, subjektets över objektets, personlighetens över det universella, skapandets över utvecklingen, dualismens över monismen, kärlekens över lagen.” På varje punkt innebär detta ett uppbrott från marxismen. Särskilt tydligt blir det när Berdjajev sätter skapandet över utvecklingen. För Marx – liksom för Darwin – var tillvaron präglad av den ödesbestämda utveckling – en determinism – som tänktes bestå i materiens självutveckling. Därmed är all mänsklig frihet förlorad och människans väsen som skapande är förnekad. Djupast sett är evolutionismen inte en förnekelse av Skaparen utan av människan. Berdjajev skriver: ”Erkännandet av personlighetens supremati innebär metafysisk olikhet. Distinktion, protest mot nivellering, accepterande av kvalitet mot kvantitetens makt. Men denna olikhet betyder absolut inte social olikhet eller klasskillnad.” Oberoende av sociala förhållanden är nämligen varje människa en personlighet och som sådan skapande, även om det bara är en fiskebrygga, en rabatt eller ett broderi. Varje akt av skapande uttrycker sann mänsklighet.

En viktig sida i Berdjajevs tänkande är medvetandet av tillvarons polaritet. Han skriver: ”De motsägelser som finns i mitt tänkande är utslag av en andlig konflikt av motsättningar som ligger i djupet av livet som sådant.” Tillvaron är ambivalent och motsägelsefull, och därför blir varje logisk beskrivning av tillvaron falsk. Tillvarons polaritet kan inte upphävas och om den upphävdes skulle tillvaron störta samman. Det räcker att reflektera över atomens väsen som ett elektriskt spänningsfält för att inse detta.

Berdjajev anknyter medvetet till den grekiska antikens syn på filosofin. Den var för dem ett sätt att leva. Så är det också för Berdjajev. Tankens integritet är ett med personlighetens integritet. En tänkare som i sitt personliga liv är falsk, slapp, hämndlysten, högmodig eller förbittrad saknar därmed förmågan att se och uttrycka något väsentligt. Han är nämligen inte fri utan bunden av sina aggressioner och begär, som kedjar fast honom vid det han avskyr, det han vill undfly och det han vill äga.

Sven Stolpe har ägnat Berdjajev en insiktsfull studie, Nikolaj Berdjajev (1983). Varför fäste sig Stolpe vid Berdjajev? Det hör samman med Stolpes ungdomsupplevelse av svensk litteraturvetenskap. I den dåtida forskningen trodde man sig kunna förstå stora diktverk genom att kartlägga påverkan. Sådan påverkan var, sådan var dikten. Därmed gick det unika och geniala förlorat ur blickfältet. Diktaren och människan var ödesbunden vid omständigheter. Friheten och skapandet var instängt i ett kausalsammanhang. Hos Berdjajev såg Stolpe hur friheten är skapandets förutsättning och jordmån. Det är i friheten som det oförutsägbara, det nya och det kreativa spirar. Friheten är det äkta mänskliga livets förutsättning. Det gäller också inom vetenskapen.

I själva verket är friheten att skapa det mest grundläggande i den mänskliga existensen. Det heter redan vid människans skapelse: ”Och Gud skapade människan till sin avbild…” Det är som Skapare som Gud träder fram i tidernas gryning, och han ger människan förmåga att skapa. Det är ett skapande på ett lägre plan i den meningen att Gud skapar av intet, medan människan skapar av det skapade, det må sedan vara toner, färger, malm eller sten. Men av detta skapade skapar hon något som förut inte fanns – ett konstverk, en produkt, ett företag, en gemenskap. På det sättet har hennes skapande en likhet med hur Gud skapar. Skapandet är vad hon vill, skapandet är det som bäst motsvarar vad hon i sig själv är. Därför är miljöer och samhällen som förkväver skapandet omänskliga. I ljuset av detta kan vi förstå Jaan Kross ord: ”I det socialistiska samhället förlorar människan först sin lust att arbeta och sedan sin lust att leva.” Detta gäller inte bara individer, det gäller också grupper, klasser, nationer, folkgemenskaper. Det gäller också krigsmakter. I de militära organisationer där uppdragstaktiken dominerar växer kreativa ledare fram och kan av små resurser skapa stor potential, medan däremot det helt orderstyrda ledarskapet endast skapar stela kolosser. Finlands två krig mot Ryssland ger många exempel på detta.

Vi kan ta ett annat exempel, det svenska brukssamhället. Allt ägs och allt ordnas av bruket: arbetsplatsen, affären, bostäderna, sjukvården, barnomsorgen, pensionerna, kyrkan, äldreboendet. Så var det faktiskt. Allt var ordnat. Vad behövdes då mer? Det var friheten som fattades. Därför kom Folkets hus och Konsum till, ABF, fackföreningarna, partiet. Kollektivet skapade något som förut inte fanns. Men det hade ett pris. Eftersom allt detta skapades i kamp, krävde det ett disciplinerat kollektiv, och därmed gick viktiga aspekter av friheten förlorad. Kanske var egnahemsrörelsen, som kom till Sverige från Tyskland vid 1900-talets början ännu mer betydelsefull för framväxten av mänskliga brukssamhällen. I det egna hemmet kan skapande utvecklas, ett skapande som inte begränsas av kollektivets ramar.

Men varför är då inte frihet en frihet att göra vad man vill? Det hör samman med att friheten att följa alla impulser i själva verket är en bundenhet. Handlingar som styrs av girighet, rädsla, vrede, begär eller dårskap är inte fria och därmed skapar de inte värden. Tvärtom bryter de ner det som är värdefullt. Det var detta, som Augustinus visade med orden: ”Frihet är friheten att vara god.” Det innebär att verklig frihet är att skapa positiva värden – skönhet, nyttighet, gemenskap, insikt.

Friheten framträder tydligt som ett kontrastbegrepp till förtryck och tvång. Under sovjetsystemets tid kunde en resa från Trelleborg till Sassnitz ge en övertydlig illustration. I den skånska staden – välstånd, ordning, överflöd, skönhet. I den tyska staden – förfall, håglöshet, fattigdom. Vad var det som saknades? Poeten Bengt Nilsson har talat om ”den okuvade människans frihet”. Kuvade människor skapar inget välstånd och ingen skönhet. Frihet är skapandets förutsättning. Frånvaron av frihet innebär inte endast att det saknas något, tvånget är också en negativ och aktiv kraft. Om frihet är frihet att skapa det goda, så innebär förtrycket ett tvång att göra det onda. Wilhelm Stählin (1888-1975) har berättat en talande händelse i sin självbiografi Via vitae (1968). Han var under Tredje riket professor i Münster, och i samband med en nationell högtidlighet förväntades det att alla skulle hissa hakkorsflaggan. Stählin var antinazist, men – han hissade flaggan, som de andra. Han skriver: ”Mycket i mitt liv, som sedan inte gått väl, kommer från den stunden.” Att låta sig tvingas till det onda ger djupa inre skador. Man är inte densamme efteråt. Därför låg det en stor insikt i 1809 års svenska författning: ”Konungen äger ingens samvete tvinga eller tvinga låta.” Med samvete avses då inte godtycke utan ett medvetande, ytterst med Gud, om gott och ont. Detta är kärnan i ”den okuvade människans frihet”, och det är också källan till kreativitet, initiativ och rättrådighet. Förloras denna källa torkar livsglädjen ut. Det gör friheten till ett oerhört värde. Friheten är magnetisk.

I friheten skapas nya värden som förut inte fanns, inte bara nya produkter och nya konstverk utan också nya gestaltningar av den mänskliga godheten. Det är detta som gör friheten magnetisk. Det är friheten som gör livet värt att leva. Därför är det också värt att kämpa och att dö för friheten.

Hur gick det för Berdjajev i Ryssland? Han landsförvisades av kommunisterna 1922 och levde sedan som flykting i Berlin och Paris.

Författaren är präst i Svenska kyrkan och docent. Han har tjänstgjort som fältpräst vid IB 12 och Ing 2.

Mer av samma skribent