En av de mest citerade truismerna i den säkerhetspolitiska debatten är att krig är lätta att starta, svåra att avsluta. Historien bär åtskilliga vittnesmål om att truismen stå sig. Men krig måste till sist avslutas på något sätt. Det kan ske genom en sidas seger, ömsesidig utmattning eller genom att en tredje part kan få parterna att gå med på en vapenvila eller i bästa fall fred. Exempel på militära segrar är rätt överflödiga att dra fram i detta sammanhang, även om det i historien ofta visar sig att klara militära vinster inneburit långsiktiga politiska komplikationer. Versaillesfreden är det mest kända exemplet. Men det syriska inbördeskriget från 2011 och framåt, innan den nuvarande regimen tog över för ett knappt ett år sedan, är snarast ett exempel på att de stridande efter tio års inbördeskrig var utmattade. Henry Kissingers medlande efter Oktoberkriget 1973 är vidare ett eklatant exempel på när en tredje part, genom sina ekonomiska resurser och möjligheten att reglera vapentillförseln till de krigförande, mer eller mindre tvingat dessa att inställa fientligheterna. Det är i sådana situationer bekvämt för parterna att s a s övervältra ansvaret på en tredje aktör.
Varken Ukraina eller Ryssland kan ännu kalla sig segrare. Inte heller har de hittills visat tydliga tecken på utmattning, även om de mycket stora förlusterna medfört att det är svårt för de stridande parterna att fylla luckorna i leden. Förlusterna på båda sidor är enorma. Donald Trumps USA, har hittills inte visat sig kunna föra de krigförande till förhandlingar. I mycket har detta berott på att Trumps hållning varit oklar och växlande mellan påtryckningar mot Kiev och emellanåt mildare sådana mot Moskva. Oavsett vad denna generellt sett mjukare attityd till Putin beror på, har den givetvis möjliggjort för den ryske presidenten att sitta stilla i båten utan att vika från de långtgående krav som Kreml med jämna mellanrum upprepar. Dessa har varit omöjliga för Ukraina att diskutera, i varje fall så länge fronten ser ut att hålla. Vad som händer med den nu aktuella 28-punktsplanen är i skrivande stund oklart.
Men hur har egentligen krig det förgångna slutat? Om man konsulterar diplomaten och författaren Örjan Berners nyutkomna och lärda bok, ”Hur krigen slutar. Fred och vapenvila under 150 år”, kan man hitta situationer som både är mycket olika den vi nu ser österut och andra där vissa likheter föreligger. Berner har i sex kapitel analyserat Otto von Bismarcks tre krig, försöken att under första världskriget få till stånd en fred, Koreakriget, Afghanistankrigen, de under nu tre kvarts sekel upprepade krigen mellan Israel, arabstaterna och palestinierna samt slutligen Vladimir Putins krig i Tjetjenien och Ukraina.
De två första krigen som Bismarck inledde var ganska säkra kort. När Preussen och Österrike tillsammans angrep Danmark 1864 kunde man vara ganska övertygade om seger. Danmark hade genom att 1863 vilja inkorporera en del av hertigdömet Schleswig-Holstein, som var i personalunion med Danmark, provocerat de större tyska staterna och hertigdömenas tyskspråkiga. Danmark saknade, sedan också Sverige-Norge efter regeringens tvekan, backat ur Oscar I:s löfte om stöd, allierade. Utgången var mer eller mindre given liksom den nog var i Preussens andra krig, mot Österrike 1866 om hegemonin i Tyskland. Den preussiska militärmaskinen var tydligt överlägsen det gamla kejsardömets armé som dessutom genom Italiens medverkan, utsattes för ett tvåfrontskrig.
Hade Otto von Bismarck och Wilhelm I nöjt sig med dessa två krig hade vår värld säkert sett annorlunda ut. Men 1870 utbröt krig med Frankrike, vilket Preussen inte var helt oskyldigt till. Det slutade med att Frankrike fick avträda Alsace-Lorraine. Bismarck insåg att detta skulle kunna bli ett öppet sår i relationerna mellan de båda staterna. Men kanslern fick ge sig för påtryckningar från junkrarna och militären. Frestelsen att kröna en ny tysk kejsare i Versailles var svår att motstå.
Denna annektering kom att spela en avgörande roll i första världskriget, som många historiker menar är 1900-talets värsta katastrof. Kriget hade startats medan alla deltagande statsledningar levde i ”the short war illusion”, att kriget snart skulle vara slut. Örjan Berner redogör ingående för försök att få parterna att närma sig varandra, väsentligen med målsättningen att nå en fred baserad på status quo ante. Han menar att de bästa möjligheterna till en tidigare fred än Versailles nog förelåg hösten 1916 fram till vintern 1917. Därefter inleddes det tyska totala ubåtskriget. USA inträdde som en följd därav på ententens sida.
Generellt sett varierade fredsviljan med krigslyckan. När den ryska oktoberrevolutionen inträffade 1917 såg Tyskland och dess allierade möjligheter för expansion i öst och att flera nya tyskvänliga länder skulle kunna uppstå om det ryska imperiet rämnade. Den för Tyskland mycket förmånliga freden med den nya Sovjetledningen i Brest-Litovsk i mars 1918 reducerade Berlins intresse för en uppgörelse med västmakterna. Det var militären i form av duon Hindenburg och Ludendorff som styrde. Ententen å sin sida räknade med att de amerikanska nyuppsatta förbanden med tiden skulle påskynda segern. Intresset för fred avtog också i väst. Den brittiske premiärministern Lloyd George ansåg att man var skyldig de många stupade att fortsätta till segern.
Koreakriget är ofta föremål för referenser i samband med Ukraina. Efter det drygt års krig mellan den USA-ledda FN-koalitionen och Nordkorea och Kina inleddes förhandlingar om vapenstillestånd. Det skulle dröja två år innan dessa skulle resultera i det stillestånd som idag, ännu 72 år senare, gäller; något fredsavtal har aldrig kommit till stånd. Förhandlingar fördes således samtidigt som kriget pågick. Förhandlingarna drog ut på tiden, inte minst till följd av oenighet om hur man skulle förfara med krigsfångarna. Nordsidan insisterade på att alla skulle repatrieras medan sydsidan ansåg att fångarna själva skulle få bestämma om de skulle sändas hem eller inte. Berner erinrar om att häften av de amerikanska förlusterna inträffade under förhandlingarna. Peking och Pyongyang hoppades att detta skulle få USA att mjukna.
Till slut kunde ett stillestånd ingås, vilket säkert främst berodde på att Stalin dog i mars 1953 och på att de nya makthavarna i Kreml ville få slut på kriget.
Koreakriget hade liksom det i Ukraina efter att inledningsvis böljat fram och tillbaka, med tiden medfört en relativ frysning av fronten. Den avgörande skillnaden mellan Koreakriget och dagens Ukraina är att 1953 i Korea stod fronten ungefär där den befann sig när det nordkoreanska anfallet började i juni 1950. Detta underlättade fastställandet av stilleståndslinjerna. Så är ju inte fallet i Ukraina där de ryska trupperna sedan 2014 lagt beslag på ca 20 % av Ukrainas territorium. En nödvändig kompromiss är därför svår att uppnå. Modellen att striderna skulle fortsätta medan man förhandlar förefaller vidare inte särskilt trolig. President Zelenskij har krävt ett eldupphör under förhandlingarna, medan hans ryske kollega vill gå direkt på fredsförhandlingar.
Örjan Berner ägnar också de nästan halvsekellånga striderna i Afghanistan ett kapitel. Det första kriget kom sedan sovjetiska trupper 1979 ryckt in i landet för att rädda dess kommunistiska regim, slutade ett årtionde senare med att Moskva, med diplomatiskt understöd av FN, drog sig ur operationen. Sovjetledningen hade tidigt fått erfara det omöjliga i att behärska ett land halvannan gång större än Sverige, med oländig terräng och en knappt elementär infrastruktur. USA och Pakistan understödde dessutom stridslystna gerillastyrkor som orsakade betydande ryska förluster.
USA skulle efter den 11 september 2001 gå till attack mot baser som tillhörde Al-Qaida och de extrema islamisterna kring Osama Bin Laden. Detta skulle bli början på USA:s längsta krig, där man och ett antal allierade försökte besegra radikalerna och rekonstruera staten. Trots enorma insatser av kapital och manskap skulle hela företaget sommaren 2021 sluta med evakuering av kvarvarande amerikanska förband. Scenerna från Kabul påminde alltför mycket om Saigon 1975. Mycket snart skulle de radikala talibanerna återigen behärska landet.
I sin bok ägnar Örjan Berner föga förvånande över 100 sidor åt Israels krig från 1948 till idag. De är en ändå kortfattad sammanfattning av konfliktens olika dimensioner av ett slag som annars knappast finns på svenska. De många krig som Israel fört med sina grannländer, palestinierna och nu sistlidna sommar också med Iran, har resulterat i två fredsavtal, 1979 med Egypten och 1994 med Jordanien och genom åren många längre eller kortvariga stilleståndsavtal, just nu mellan Israel och Hamas. Grundproblemet, palestiniernas självbestämmanderätt, som fick en skjuts framåt i Osloavtalet 1993 mellan Israel och PLO, har därefter snarast förvärrats. Palestinierna är idag längre från att uppnå en egen stat än de varit på många år. Samtidigt kommer ingen fred att uppnås utan en uppgörelse om palestiniernas öde. Berners rubrik, ”Ständiga segrar, fortsatta krig” är talande.
Konflikten mellan Israel och palestinierna kan liknas vid en strid mellan två stammar om samma betesmark. På ömse sidor finns starka krafter som förkastar alla kompromisser, som båda vill ha hela området mellan Medelhavet och Jordanfloden. Detta har ännu gång demonstrerats under kriget i Gaza efter 7 oktober 2023.
Som tidigare Moskvaambassadör har Örjan Berner givetvis särskilt goda förutsättningar att skildra de ryska krigen mot de upproriska tjetjenerna i Kaukasus. Eftersom Jeltsins försök att 1994 näpsa tjetjenerna lämnades ofullbordat, satte Vladimir Putin, som 1999 blivit Jeltsins regeringschef, in alla krafter på att besegra de upproriska bergsmännen. Huvudstaden Groznyj jämnades med marken. Sedan Putin värvat en lokal krigsherre till sin sida kunde han utropa sig som segrare. Det blev han också när Georgien 2008 i ett kort krig besegrades och de facto blev av med två provinser, Sydossetien och Abchazien som Putin utropade som suveräna enheter.
När kriget mot Ukraina på allvar trappades upp med annekteringen av Krim 2014 och sedan inryckning i Donetsk och Luhansk, utan att det föranledde annat än protester från väst och försök att få till stånd en uppgörelse, vågade Putin ta nästa steg, att ta över hela Ukraina. Där slog hans kalkyl dock helt fel. Någon seger skymtar inte ännu. Vad de nu inledda diskussionerna om den aktuella fredsplanen kan leda till återstår alltså att se.
Kriget i Ukraina kommer också en dag ta slut. Berner är här försiktig i sina bedömningar. I vilket fall är det idag mycket lärorikt att ta del av Örjan Berners kunniga analyser av fram- och motgångar när det gäller att få slut på krig som fortsätter att hemsöka mänskligheten.