Abstract

France is in the midst of a very turbulent domestic and foreign policy situation. Michel Barnier has been appointed as Prime Minister and has formed a broad-based government with the support of several center-right parties. Its future is unclear. It is possible that the huge budget deficit will lead to severe cuts in the armed forces. It is likely that a possible return to retirement at 60 and increased taxes will lead to economic stagnation or recession. Immigration will remain an important problem, while France, like the rest of Europe, needs immigrants to keep its welfare systems going, among other things. The powerful trade union movements have not yet shown their cards, but can be expected to support any reform that goes against the modernization of France (retirement age, working hours, competition in the state sector…). Mélenchon, Le Pen, Philippe and Attal are possible presidential candidates. Macron is unpopular because of his background and ill-considered statements. France is a medium military world power with nuclear deterrence at the heart of its defense doctrine. It is modernizing its nuclear weapons and shifting its defence from international operations to high-intensity warfare in Europe.

Il y a un pacte vingt fois séculaire entre la grandeur de la France et la liberté du monde. Charles de Gaulle [Det finns en pakt, tjugo århundraden gammal, mellan Frankrikes storhet och världens frihet]

För många svenskar är Frankrike fortfarande ett land av bönder; med basker, undertröja, fimp i munnen, och ett antal baguetter under armen. Ja, Frankrike är i många avseenden arkaiskt. Men det är också ett av de mycket få länder som kan bygga och beväpna strategiska atomubåtar och atomdrivna hangarfartyg.

Inspirationen till detta papper kommer från Gunillas Herolfs PM om Tyskland[1].  Avsikten är att kort presentera några viktiga aspekter på Frankrike ur projektet SV-A-Rs perspektiv.

Politisk struktur

Frankrikes politiska struktur liknar ryska dockor. Nedifrån räknat:

  • Kommuner, ofta små. Min egen (Combloux, Haute Savoie) har drygt 2 000 invånare. 75% av alla fransmän har träffat sin Maire – vars ställning motsvarar kommunalfullmäktiges ordförande. Mairen är grundstenen i den franska politiken. Vid kommunalvalen (vart 5:e år liksom alla strukturer där man röstar) röstar man på en kandidat som maire och dennes lag. Inte på de olika lagmedlemmarna själva. Det finns 34934 kommuner. De har ungefär samma uppgifter som i Sverige. I stället för att slå ihop kommuner som i Sverige, med ty åtföljande negativa effekter för demokratin, bildar kommuner samarbetsorganisationer. I ”min” dal (Vallée de l’Arve) finns en sådan – la communauté de communes Cluses-Arve et Montagnes (2CCAM) – som har hand om gemensamma angelägenheter som exempelvis reningsverk.
  • En valkrets. Också minsta territoriella indelningsgrund för Gendarmeriet.
  • Ett antal cantoner utom i Paris och Lyon där de motsvarar kommuner.
  • Motsvarar vårt län.
  • Det finns 18 regioner varav 13 i europeiska fastlandet. Regionchefen väljs, en viktig politisk post. Motsvarar vårt landsting avseende uppgifter.
  • Nationalförsamlingen och Senaten. Att observera är att Senaten ofta anordnar hearings med exempelvis ÖB (CEMA – chef d’état-major des armées, f n general Burkhard) som publiceras på nätet. Likaså gör Senaten utredningar också tillgängligt på nätet. En mycket viktig informationskälla!

Franska politiska partier samlas ofta kring en person och inte en ideologi som i Sverige. De är alltså mycket mer lösligt sammansatta. Eftersom det i princip är enmansvalkretsar (the winner takes all) och med tanke på presidentpostens tyngd blir politiken personkoncentrerad.

Partier som det gått dåligt för är ofta positiva till att övergå till proportionalitetsval som i Sverige. Men ingen (?) vill återgå till den oreda som den fjärde republiken (1946 – 1958) innebar. Extremvänstern vill skapa en ny republik, den sjätte.

De viktigaste politiska partierna från vänster till höger:

  • NPA: Nouvelle Partie Anticapitaliste (det nya antikapitalistiska partiet) som 2022 föll sönder i två delar, det ena mer extremt än det andra.
  • LFI: La France Insoumise (det icke-underkuvade Frankrike) under den karismatiske ledaren Jean-Luc Mélenchon. Utmärkt talare, alltid på plats vid strejker och andra sociala konflikter. Det ledande partiet till vänster. Kännetecknas nu av anti-semitism och hyllningar av Hamas m fl palestinska eller arabiska terrorgrupper.
  • PCF: Partie Communiste Francais. Det franska kommunistpartiet motsvarar vårt gamla kommunistparti. Efter kriget Frankrikes största. Numera rätt marginell betydelse.
  • EELV: Europe Écologie Les Verts. Radikalt miljöparti
  • PS : Partie Socialiste. Mitterand bildade PS av ett antal småpartier och det blev ett av Frankrikes största. Det föll sönder under president François Hollande (2012 – 2017). Politiskt vacklar partiet mellan motsvarande Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. ”Socialdemokrat” är ett skällsord om man är vänster.
  • Ovanstående partier bildar NFP: La Nouvelle Front Populaire – den nya folkfronten efter trettiotalets Folkfront som genomförde ett stort antal viktiga reformer. Ett valförbund. Det råder en intensiv maktkamp mellan Mélenchon och övriga; särskilt PS.
  • MoDem: Mouvement Démocrate – Demokratiska rörelsen under François Bayrou, en evig presidentkandidat. Center – Vänster. Typiskt landsbygdsparti och landsbygden är viktig i fransk politik. Ingen blir president utan att klappa kossor på den årliga jordbruksutställningen. Bayrou är alltid sympatisk men vad vill han?
  • UDI: Center – höger grundat bl.a. av Simone Veil, välkänd för sitt engagemang för kvinnors rättigheter och Europa; f d Auschwitz-fånge.
  • Emmanuel Macrons parti, hette förut La France en Marche. Mittenparti med viktiga flyglar såväl vänster- som högerut. Kommer det att överleva Macron?
  • Bildat av Edouard Philippe. Center – höger. Philippe var premiärminister 2017 – 2020. Horizons är hans politiska plattform inför presidentvalet 2027.
  • LR: Les Republicains. Leds nu av Christian Jacob inför partiledarval i december. Laurent Wauquiez kommer nog att vara kandidat; han har tidigare lett partiet. Tidigare ledare Eric Ciotti fick sparken och låstes ut från sitt kontor när han stöttade RN i Europavalet. Arvtagare till bl a det gaullistiska partiet. Sjönk ihop när partiets presidentkandidat François Fillon (och hans fru) åtalades för förskingring straxt innan presidentvalet 2017; han dömdes till 5 års fängelse 2020. Det bör observeras att Fillon tillhörde de verkliga Rysslandskramarna i fransk politik.
  • RN – Rassemblement National (Nationell Samling) tidigare Front National; motsvarar vårt SD. Marine Le Pen bör inte blandas ihop med systerdottern Marion Maréschal – de avskyr varandra. RN har gjort mycket för att frigöra sig från arvet från gamla FN under ledning av Jean-Marie Le Pen. Den unge Jordan Bardella är sannolikt nästa partiledare och ett politiskt underbarn. Ett högerparti med invandring som viktigaste fråga. Och invandring är en av de re viktigaste politiska frågorna bredvid inrikes säkerhet (vilket till stor del hänger ihop med immigrationen) och ekonomi.
  • Reconquête (återerövring) under Eric Zemmour. Högerextremt, främlingsfientligt och islamofobiskt parti.
  • Härtill kommer ett antal riktigt små partier som trotskisterna och Debout La France (stå upp Frankrike) under ledning av Nicolas Dupont-Aignan, en av de eviga presidentkandidaterna som får någon procent varje gång. Isolationistiskt. Anser sig vara arvtagare till de Gaulle.

Aktuell inrikespolitik

Macron gjorde en uppenbar blunder när han i juni upplöste Nationalförsamlingen i hopp om att få en ökad tyngd i mitten mellan RN och LFI. Resultatet blev tvärtom. Presidentens parti har inte längre majoritet – en vanlig situation i Europa men inte i Frankrike. Efter mycket trassel har nu Michel Barnier utvalts som premiärminister. Han var tidigare kommissionär och ledde bl a arbetet med en stärkt EU-försvarsförmåga i början av 00-talet. Han är beroende av stöd från vänster eller höger – nu stöds han försiktigt av RN. Han har stöd också av Horizons och LR samt delar av Renaissance. Han har förklarat att han tänker hålla sig rätt oberoende av Macron – hur nu det skall vara möjligt.

När detta skrives har Barnier just bildat sin regering. Det är en relativt bred regering med medlemmar från ”diverse vänster” till ”diverse höger” med tyngdpunkt i Renaissance och les Republicains. Att märka är att försvarsministern Sébastian Lecornu behåller sin portfölj. Vidare kommer justitieministern från ”diverse vänster” (Didier Migaud). Ny inrikesminister är Bruno Retailleau från les Republicains som har gott rykte som handlingskraftig. Viktigt är också att det nu åter finns en minister för hav och fiske (Fabrice Loher från UDI) – vilket visar vilken vikt Frankrike lägger vid de maritima frågorna.

Det är för tidigt att bedöma vilken kurs Barnier kommer att sätta. Han är naturligtvis positiv till EU och ett starkt försvar. En av de svåra frågorna som han ställs inför är vänsterns krav på att riva upp den ganska urvattnade pensionsreformen och återgå till 60 år som pensionsålder – väsentligt tidigare för många viktiga grupper. Den viktigaste frågan som pockar på en snar lösning är det gigantiska budgetunderskottet. Det anses att Barnier vill höja skatterna för höginkomsttagare och framgångsrika företag. Men då måste han vädja till vänstern, som inte vill ha honom. Det är heller knappast en bra lösning eftersom Frankrike har ett högt skattetryck redan idag; man behöver snarare gynna företagsamheten än tvärtom. Men dessa områden är ju inte heller inom premiärministerns ansvarsområde.

Nästa president?

Mélenchon och Le Pen är självklara kandidater – för sista gången. Philippe är en annan. Wauquiez en fjärde. Hollande har nyligen förklarat sig villig att kandidera; han kan vara ett alternativ för den demokratiska vänstern. Det är nog för tidigt för Bardella. Men det andra stjärnskottet, nyligen avgångne premiärministern Gabriel Attal, är populär. Nu, mitten av september, kan, enligt Le Figaro, ingen tänkbar kandidat samla en majoritet bakom sig. Mest populära, eller minst impopulära, är Le Pen, Philippe och Attal. Men det är långt kvar.

Här är det rimligt att fråga sig varför Macron är så impopulär. Han blev president för att han lovade att förnya ett Frankrike som gått i stå under Chirac, Sarkozy till viss del, och speciellt Hollande. Han hade en bakgrund i banking och inte i det politiska etablissemanget. Men det senare har nog visat sig vara en nackdel – han har inte näsa för politik. Han pratar allt för mycket och ofta ogenomtänkt. Många gillar inte hans engagemang för Ukraina – se vidare nedan. Men i grunden är det kanske så att fransmän vill ha förändring bara den inte berör dem personligen.

Eliten och elitskolorna

Nästan alla politiker är komna ur samma mall – de har gått en eller flera av ”les grandes écoles”. Dessa är vad vi skulle kalla elitskolor som ligger lite vid sidan av den akademiska världen. De har i allmänhet gått elitskolan l’ENA – och är således ”enarquer” – l’école nationale de l’administration. Skolan skapades efter kriget av de Gaulle för att bygga en skicklig kår administratörer vilket givetvis behövdes. Ett annat ”måste” är IHEDN – Institut des hautes études de défense nationale – som motsvarar vår gamla försvarshögskola avskaffad 1996. IHEDN är en skola för den civila och militära eliten.

Många har också gått andra grandes écoles som X – École polytechnique som motsvarar KTH. Skolan är i princip militär och eleverna bär uniform vid högtidliga tillfällen även om de flesta kommer att arbeta civilt. École Normale är en annan grande école vars ursprungliga mål bl a var att skapa en välutbildad lärarkår. Science Po är en skola som är inriktad på statsvetenskap; den har numera ett rätt tveksamt rykte eftersom eleverna är kända för sina våldsamma demonstrationer. Även försvarsgrenarnas officersskolor räknas till elitskolorna.

Gemensamt för les grandes écoles är att antagning sker genom concours – motsvarande ett högskoleprov, men sannolikt mycket svårare, där de bästa antas. Provet föregås typiskt av två års preparandkurser efter studentexamen (bac), vid en härför specialiserad skola. För blivande officerare i marinen och flygvapnet ligger tyngdpunkten på matematik. Concours används generellt för arbeten inom den statliga sektorn.

Elitskolornas elever bildar nätverk som är av mycket stor betydelse i det franska samhället.

Ett problem med grandes écoles typ X är att de generellt är svaga avseende forskning. Ett annat är att systemet knappast bidrar till demokrati och jämlikhet och därför är en grundval för folklig misstänksamhet mot politiken i allmänhet något som förstås understöds av populister till vänster och höger.

Försvarspolitik

« La France est une puissance mondiale mais moyenne » dvs Frankrike är en världsmakt men medelstark makt ».[2] D.v.s. ”Vi är en geografisk ”världsmakt”, med en permanent plats i FN:s säkerhetsråd och en kärnvapenstatstat i den mening som avses i icke-spridningsavtalet, men vi är förvisso en respektabel men normal militärmakt (bortsett från avskräckning), långt efter de globala stormakterna (Kina, Ryssland, USA, snart Indien), vilket våra politiker ibland glömmer, utom när det gäller att diskutera budgetar! Vår styrka ligger i vår förmåga att aktivt delta i våra allianser (Nato och EU) och att leda dem när det gäller strategiskt tänkande.”[3]

Kärnvapen

Beträffande den franska avskräckningens teoretiska grunder se min artikel ”Om avskräckning” i KKrVAHT nr 3/2024, sid 79 – 89 som i första hand bygger på general Poiriers teorier vilka ligger till grund för den franska doktrinen.

Kärnvapen avskräcker i första hand fientliga kärnvapeninsatser men också insats med andra typer av massförstörelsevapen.

Tidigare gjorde den franska doktrinen en strikt skillnad mellan det kontinentala Frankrike (första cirkeln) å ena sidan och övriga Europa (den andra cirkeln) samt övriga världen (den tredje cirkeln) å den andra. Avskräckningen gällde bara den första cirkeln.

I dagens Europa är inte den strikta uppdelningen mellan den första och andra cirkeln lika relevant. President Macron har därför öppnat för ett europeiskt samarbete kring avskräckningen, vilket dock inte innebär att man har utvidgat la sanctuaire – det område som skyddas av avskräckningen. Avskräckningen avser fortfarande Frankrikes vitala intressen. I dagens Europa slutar emellertid dessa intressen inte strikt vid det franska territoriets gräns.

Tyskland har nu närmat sig Frankrike i denna fråga och visar, enligt vissa bedömare, vilja att på ett tydligare sätt omfattas av den franska avskräckningen och skulle då vara beredd att betala för detta.

När den franska försvarsmakten talar om förmåga till ”guerre de haut intensité” [högintensiv krigföring] avses krigföring i, typ, Finland och Baltikum där den franska avskräckningen inte är tillämplig.

Frankrike moderniserar nu de två komponenterna i avskräckningen: de strategiska atomubåtarna vars robotar relativt nyligen bytts ut, samt ett långräckviddigt flygburet system som ska ersätta dagens ASMP.

Konventionellt försvar

Försvars- och säkerhetspolitik är presidentens domän. Men, det är parlamentet som beslutar om budgeten.

Försvarsmakten är nu inne i en svår omställning. Under lång tid har huvudinriktningen varit OPEX – Opérations Extérieurs, d v s internationella insatser. Kriget i Ukraina och turbulensen i Afrika har inneburit drastiska förändringar. En konsekvens som sannolikt visar sig om några år och berör personalen. Man kan anta att det blir svårare att rekrytera, speciellt soldater till armén, om OPEX i Afrika och andra ”spännande” platser minskar. Å andra sidan blir det, kanske, lättare att behålla personal om antalet OPEX minskar. När Afghanistan fortfarande var aktuellt så var vissa personalgrupper insatta drygt 200 dagar om året.

Omställningen utgör en enorm tyngdpunktsförskjutning från Afrika – i första hand Sahel – till Europa med deployerade mark- och flygstridskrafter i Baltikum och Rumänien. Denna beror dels, förstås, på kriget i Ukraina men också på att Ryssland har lyckats utmanövrera Frankrike från Afrika. (Ett intressant exempel på desinformation är den video som cirkuleras på sociala medier i Niger och som påstås föreställa franska legosoldater i Niger. Problemet är att videon föreställer Wagner-gruppen under sin ledare Evgueni Prigojine den 10 maj 2023.)[4]

Det är givetvis i första hand armén som tvingas göra denna omställning som påverkar utbildning, doktrin och utrustning. CEMA general Burkard var tidigare CEMAT, d v s arméchef, och har länge hävdat att det är nödvändigt att ställa om till högintensiva krig och att det inte längre går att välja vilka krig man bör deltaga i.

Men förändringen påverkar förstås alla stridskrafter. Under OPEX (Afghanistan m m) har varken luft- eller sjöherravälde varit ifrågasatt. Detta gäller inte längre. Vidare ställer ”högintensiv krigföring” helt andra krav på logistik – inte minst tillgång på ammunition och sjukvård.

Men å andra sidan – kärnvapenavskräckningens uppgift är att hindra just högintensiva krig som hotar Frankrikes vitala intressen. Eftersom det är Marinen som har den viktigaste rollen när det gäller kärnvapenavskräckningen anar man här en försvarsgrensstrid. En aning som blir rätt tydlig när man talar med seniora officerare.[5]

Frankrike har ingen försvarsberedning typ Sverige. ”Vitböcker”, som i viss mån motsvarar FB rapporter, skapas med ojämna mellanrum:  1972, 1994, 2008, 2013 samt en uppdatering 2017. Från och med 2008 innehåller vitböckerna anvisningar dels för den militära och dels för den civila delen av den nationella säkerheten: ”défense et securité nationale” (försvar och nationell säkerhet). Vitboken ger i första hand en strategisk inriktning. ”Hårdvaran” – budgeten – gäller i femårsperioder och kallas Loi de programmation militaire (LPM) – ”militära planeringslagen”. Precis som i Sverige bantas ofta denna lag allteftersom.

LPM innehåller också ”operativa kontrakt” – Försvarsmakten (forces armées[6]) skall inom x dagar kunna sätta in y styrkor med en uthållighet om z dagar och på xx km avstånd. Det finns ett antal sådana kontrakt för olika styrkenivåer. Stora insatser förutsätts ske inom ramen för en koalition.

En presentationsskrift finns på  www.defense.gouv.fr/sites/default/files/ministere-armees/Livret%20de%20présentation%20de%20la%20Loi%20de%20programmation%20militaire%202024-2030%20%286%20avril%202023%29.pdf

Doktrin

Försvarsmakten har ett doktrincentrum:  CICDE (Centre interarmées de concepts, de doctrines et d’expérimentations) som svarar för den övergripande doktrinutvecklingen; vidare har varje försvarsgren sitt eget centrum som bl a svarar för den viktiga RETEX-processen: hanteringen av erfarenheter.

Här bör noteras att doktrinen för marinen samt för flyg- och rymdvapnet i huvudsak bestäms på Nato-nivå medan armédoktrinen från division och nedåt är nationell.

En studie över doktrinutvecklingen i Frankrike, Storbritannien och Tyskland genomfördes på uppdrag av HKV Stra 2009.[7]

Försvars- och säkerhetspolitisk forskning och debatt

Har Frankrike en omfattande och kvalificerad strategisk forskning? Att döma av insändare och andra tyckare är svaret nej. I alla fall för en svensk är däremot den franska strategiska forskningen både diversifierad och kvalificerad. Det finns ett antal tidskrifter som behandlar strategi och säkerhetspolitik. Jag har mött många masterstudenter – speciellt master 2 – som ber om stöd och idéer. Académie de marine, Frankrikes motsvarighet till KÖMS – Kungl. Örlogsmannasällskapet,  delar årligen ut belöningar för välskrivna doktorsavhandlingar i strategiska och tekniska ämnen. Det finns många institutioner och ”thinktanks” som arbetar med strategiska studier. Ett exempel är [8] Aeges – Association pour les études sur la guerre et la stratégie – som i första hand vänder sig till universitetsstuderande. Ett annat är Institut de Stratégie Comparée som ger ut tidskriften Stratégique.[9]

Ryssland och Ukraina

Frankrike har gamla och starka band till Ryssland. För de Gaulle var det ”europeiska huset” inte komplett utan Ryssland. Vilket inte innebar att han inte skulle ha sett hotet från Sovjetunionen. Det var bland annat behovet av att kunna möta detta hot som gjorde att han avvecklade kriget i Algeriet vilket utlyste ”generalernas kuppförsök 1961” och terrorn från OAS (Organisation armée secrète).

Den röda arméns kamp mot nazismen väckte stor beundran i Frankrike givetvis understött av det mäktiga och moskvastyrda kommunistpartiet. Bland dess beundrare fanns då kända intellektuella som Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir. Fortfarande finns en rysslandsvänlig riktning bland franska ”intellektuella” – såväl till höger som till vänster. Denna åsiktsriktning utmärks också av sitt ogillande av USA och därmed Nato.

Denna åsiktsriktning bygger till stora delar på, och åberopar ofta, Mackinders geopolitiska teori om ”hjärtlandet”.  Enligt denna idé borde det framtida Europa bestå av kontinenten – utan Storbritannien – från ”Atlanten till Ural” (ATTU) och ledas från Paris, Berlin och Moskva.

Rysslands brutala anfall på Ukraina 2014 och 2022 har gjort att denna ”dröm” för närvarande är omöjlig. I stället anklagar man väst för att ha tvingat fram kriget. Maidan och avsättandet av den legitime presidenten i Ukraina var ett verk av CIA och, särskilt, av den amerikanska diplomaten Victoria Nuland, sägs det. Natos expansion österut gjorde sedan att Putin inte hade något annat val än att angripa Ukraina för att hindra att detta land också blev medlem av Nato. Till denna bild hör också de ofta upprepade påståendena att:

  1. USA:s, president Bush, lovade Ryssland att Nato inte skulle expandera österut i samband med 2+4 avtalet om Tysklands enande
  2. Vidare lovade man att Nato inte skulle deployera stridskrafter öster om f d Västtysklands gränser.

Som bekant är dessa påståenden lögnaktiga. NATO – Russia Founding Act från 1997 talar tydligt om Natos nya medlemmar. Löftet att inte deployera österut gäller f d Östtysklands territorium. Vidare skulle ett förbud att utvidga Nato strida mot bl a Charter of Paris och Charter for European Security.

Det andra, för närvarande officiella, Frankrike är fast etablerat i EU och Nato. Man har deployerat stridskrafter i Estland inom ramen för Nato Enhanced Forward Presence samt i Rumänien. Intresset är ökande för Östersjön och Arktis.

Samtidigt har Frankrike skalat ned sin närvaro i Afrika som en följd av Rysslands agerande därstädes.

Det bör dock observeras att Frankrike inte bara fortfarande har stora intressen i Afrika och i IndoPac; man har världens näst största ekonomiska zon (EEZ).

Frankrike ger relativt hög prioritet åt stödet till Ukraina. Macron har inte gett några begränsningar avseende användning av franska vapen utom sådana som följer av internationell lag. Samtidigt har Frankrike begränsade resurser av exempelvis artilleri och starka nationella behov i andra delar av världen. Macrons utspel om eventuellt fransk trupp ”på marken” i Ukraina har inget folkligt eller politiskt stöd och har nu försvunnit från debatten.

Franska försvarsmakten har nära samarbete med USA (speciellt marinen), Storbritannien (Lancaster House fördraget) samt Tyskland. Avseende det sistnämnda landet finns en betydande misstänksamhet – inte minst avseende Zeitenwände.

Utrikespolitik i övrigt

Nato – EU

Den de Gaullska kritiken mot det militära samarbetet i Nato (inte avseende Atlantpakten) har nu i stor utsträckning försvunnit. Det finns dock fortfarande de som hävdar att Europa är under USAs ”förmyndarskap”. Storbritannien anses i allmänhet inte tillhöra Europa, speciellt inte efter Brexit. ”Europa” är ofta. men inte alltid. synonym för EU.

Europa bör stärka sin strategiska autonomi d v s förmåga att ta egna beslut och genomföra egna insatser. Men detta betyder, i allmänhet, inte att man tror att Europa – EU(?) – skulle kunna ersätta Nato. För dagens militära ledning är högintensiv strid lika med Nato.

Men, på politikens ytterkanter finns det de som anser att Frankrike ska lämna Nato och EU.

Suveränitet är mycket viktigt. Detta har starka historiska rötter inte minst från 1940 och erfarenheterna från andra världskriget; inte minst Roosevelts hantering av de Gaulle, Eisenhowers hot i samband med Suez-krisen samt Kennedys hantering av Berlinkrisen har visat att USA inte går att lita på.

FN

Frankrikes medlemskap av P5 (de fem permanenta medlemmarna) ses traditionellt som viktigt eftersom detta är beviset på att landet är en stormakt. Man tenderar därför att stödja FN och internationell lag, exempelvis UNCLOS. En konsekvens av detta var Chiracs vägran att delta i operation Iraqi Freedom. Vilket visade sig vara ett bra beslut.

FNs agerande i Gaza-konflikten och Gueterres olika uttalanden har gjort att FN har sjunkit i anseende. Dessutom sprider Rysslands position i P5 ett löjets skimmer över organisationen.

Israel Gaza

Kanske kan man sammanfatta läget som att Frankrike stöder Israels rätt att försvara sig men fördömer det sätt det sker på. Historiskt har Frankrike starka band till Israel, vilket delvis kan förklaras med Petains stöd för nazismen och den dåvarande franska statens beredvillighet att stödja utrensningen av judar.

Samtidigt har Frankrike historiskt starka band till arabländerna och Maghreb.

Idag, precis som i Sverige, präglas den yttersta vänstern av stöd till Hamas m fl terroristorganisationer samt en allt starkare antisemitism.

Sammanfattningsvis

Frankrike står mitt i en mycket turbulent situation, såväl inrikes- som utrikespolitiskt. Det är möjligt att det enorma budgetunderskottet kommer att leda till kraftiga nedskärningar av försvarsmakten. Det är också troligt att en eventuell återgång till pension vid 60 år och höjda skatter kommer att leda till ekonomisk stagnation eller recession. Immigrationsfrågan kommer att vara fortsatt viktig samtidigt som Frankrike liksom Europa i övrigt behöver invandrare bl a för att hålla igång välfärdssystemen. Den mäktiga fackföreningsrörelsen har ännu inte visat sina kort men kan antas stödja varje reform som motverkar en modernisering av Frankrike (pensionsålder, arbetstid, konkurrens inom statlig sektor…).

 

Combloux 25 september 2024

 

Författaren är pensionerad kommendör, ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet, Kungl. Krigsvetenskapsakademien samt associerad ledamot av Académie de marine (Paris).

 

 

Författaren vill framföra sitt tack för konstruktiva kommentarer från ledamoten Gunilla Herolf och Kmd (franska marinen) Hugues Eudeline, PhD och KL KÖMS

 

 

[1] www.kkrva.se/tyskland-i-kris/

[2] Amiral (2S) Bernard Rogel, CESM podcast Periscope 22 december 2022.

[3] Amiral (2S) Rogel i mail till författaren 2024-09-19

[4] www.tf1info.fr/international/niger-france-mercenaires-francais-television-rtn-photo-groupe-wagner-evgueni-prigojine-fake-news-2324775.html

 

[5] Som associerad ledamot har artikelförfattaren möjlighet följa diskussionen mellan pensionerade försvarsstabschefer m m

[6] Försvarsmakten består av tre arméer: armée de terre (armén), marine nationale (marinen som alltså är en ”armé” och armée de l’air et espace (flyg- och rymdvapnet). Försvarsdepartementet heter numera ministère des armées och har fått se mycket av sina strategiska uppgifter överflyttade till utrikesdepartementet. Gendarmeriet står under inrikesdepartementet avseende den interna säkerheten och under försvarsdepartementet avseende militära insatser. Personalen har militärt status. Officerarna rekryteras från arméns krigsskola (St Cyr). Gendarmeriet ansvarar för den polisiära verksamheten utanför städer med minst 10 000 innevånare.

[7] Kan erhållas från artikelförfattaren: lars@wedinstrateg.fr

[8] www.aeges.fr/2022/06/04/rejoindre-et-soutenir-laeges/

[9] www.institut-strategie.fr