av Gunilla Herolf

Sommarens grekiska kris har i mångas – och speciellt grekiska – ögon varit en kamp mellan Grekland och Tyskland. Här finns emellertid andra aktörer som också spelat viktiga roller. En i Sverige uppmärksammad grupp utgörs av några länder i den norra och östra delen av eurozonen vilka själva har stora ekonomiska problem. Dessa länder har inte sett några skäl att hjälpa ett land som i flera fall är rikare än de själva.

En annan grupp, som framför allt företrätts av Frankrike och Italien, har haft en betydligt mjukare linje. Matteo Renzi, den italienske premiärministern, argumenterade ett flertal gånger för solidaritet gentemot Grekland och att det nu fick räcka med tyska krav.

Den viktigaste rollen som medlare och förespråkare av en mjukare linje spelades emellertid av Frankrike. Frankrikes president François Hollande ingick tillsammans med Tysklands förbundskansler Angela Merkel samt företrädare för IMF (Christine Lagarde), EU (Donald Tusk), och eurogruppen (Jeroen Dijsselbloem) i den inre kärnan i den långa förhandlingsprocess som utmynnade i överenskommelsen den 13 juli. Att det fanns en stor skillnad i åsikterna mellan Tyskland och Frankrike framgick i uttalanden i samband med de möten som avhölls. Frankrikes initiativ att hjälpa Grekland med att formulera ett nytt reformpaket genom att skicka experter till Aten visade på en stark vilja att förhindra ett grekiskt utträde ur euron, en s k grexit. Hollandes ofta upprepade åsikt var att man måste finna en lösning som skulle möjliggöra för Grekland att bli kvar i eurogruppen och han hade också stöd i president Obama, som påminde européerna om den skada som ett utträde skulle medföra.

Uppenbart under dessa dagar var också den irritation som fanns mellan Frankrike och Tyskland. Den märktes framför allt i den franska reaktionen till det förslag som den tyske finansministern, Wolfgang Schäuble, framförde om en temporär grexit. Hollande framhöll att Grekland inte skulle ha en chans att återinträda i eurosamarbetet efter ett sådant utträde. En temporär grexit var detsamma som en definitiv.

Att den franska sympatin för Grekland är stor var uppenbart. Man kan utgå från att den franska ledningen känner en speciell solidaritet med tanke på att både Grekland och Frankrike har socialistiska regeringar. Men också befolkningen i Frankrike har i stort varit mer positiv än den tyska för en lösning utan hårda villkor och demonstrationer för Grekland har ägt rum i Frankrike.

För Frankrike är emellertid handlandet i hög grad också relaterat till den fransk-tyska relationen. Den grekiska krisen har också visat på en kris i samarbetet mellan dessa två länder. Att EU:s medlemmar har olika åsikter är snarare regel än undantag, men det speciella med denna situation var att just Frankrike och Tyskland i en kris som hotade EU:s framtid intog olika positioner. Dessa två länder beskrivs ofta som tandemparet och motorn för EU. Det täta samarbetet och de många gemensamma initiativen har givit en bild av att Tyskland och Frankrike är i harmoni med varandra. De två har i verkligheten ofta haft olika synsätt, men den normala processen har varit att de tillsammans hamrat fram en kompromiss som därefter presenterats för andra inom ramen för EU.

De senaste åren har emellertid präglats av en åternationalisering av samarbetet, där EU spelat en allt mindre roll och de olika medlemsländernas vikt därmed blivit uppenbar. I och med detta har Tyskland allt starkare framstått som Europas ledare och landets ekonomiska styrka har kommit att stå i stark kontrast till det ekonomiskt problemfyllda Frankrike. Under den kris som uppstod hösten 2014 relaterad till det franska budgetunderskottet utväxlades mycket hårda ord mellan de två. För fransmännen framstod finansminister Schäuble, liksom i den grekiska krisen, som omedgörlig och ute efter att förnedra Frankrike när han krävde begränsningar i budgetunderskottet.  De franska argumenten var att den tyska ekonomiska återhållsamheten, som också påtvingades Frankrike, var en fara för ett Europa som behövde expandera sig ur krisen. De åsikter som framförts av Tyskland och Frankrike beträffande Grekland är med andra ord relevanta också i ett större sammanhang och inte minst för fransmännen själva.

Med den tyska dominansen existerar inte längre den prestigemässiga jämvikt som sedan krigsslutet funnits mellan å ena sidan Frankrike, segrarmakt i kriget, politiskt och militärt starkt, och å den andra ett ekonomiskt starkt Tyskland. Dessutom har den franska förhoppningen grusats om att en gemensam valuta skulle kunna vara en hämsko på Tysklands makt. Fortfarande ses det fransk-tyska tandemparet, dels i de s k Normandie-förhandlingarna med Ukraina och Ryssland, och som synes också i Greklandskrisen. Att Frankrike inte är nöjd med sin roll är dock uppenbart. Det franska agerandet i Greklandskrisen visar, förutom en vilja att hjälpa Grekland, också på en önskan om att spela en egen roll i krisen, oberoende av Tyskland.

Den fransk-tyska irritationen finns emellertid inte enbart hos ledarna. Franska tidningar har använt en mycket hård ton mot Tyskland. Man anklagar tyskarna för att kräva betydligt mer av Grekland än vad man kräver av sig själva beträffande pensionsålder, söndagsöppet etc.

Frågan om agerandet i Greklandskrisen och gentemot Tyskland har också en intern fransk dimension. Inom Frankrike finns grupper som ifrågasätter regeringens agerande i EU-frågor och speciellt Front National, som haft stora framgångar på sista tiden, är allmänt euroskeptiskt. För alla dessa måste presidenten visa att den inslagna vägen är den rätta för Frankrikes ekonomi och för Frankrikes ställning i världen. Med den situation som råder nu är det ingen liten bedrift om han når detta mål.

 
Författaren är Fil dr och ledamot av KKrVA.

Mer av samma författare