”Om förmåga mättes i antalet producerade broschyrer skulle Sverige vara en stormakt.”
Så skrev jag på LinkedIn efter att ha sett en presentationsbild där ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin, lyfte fram vidareutveckling av broschyrer som ett sätt att stärka motståndskraften.
Ministern invände att bilden ryckts ur sitt sammanhang. Han pekade på ökade anslag och investeringar i försörjningsberedskap och kritisk infrastruktur och framhöll att broschyren bara är en pusselbit. Han hänvisade också till mätningar som enligt honom visar att fler tar hemberedskapen på allvar.
Det är en relevant invändning. Min formulering var tillspetsad. Jag anser att Bohlin har gjort ett gott arbete med att lyfta och driva på utvecklingen av det civila försvaret. Investeringarna han beskriver är viktiga, liksom broschyren Om krisen eller kriget kommer. Men den större frågan kvarstår:
Vad händer efter att informationen nått mottagaren?
I mars 2026 redovisade Myndigheten för civilt försvar att ungefär var tredje tillfrågad uppgav att broschyren bidragit till att stärka deras hemberedskap. I en undersökning från september 2026 uppgav hälften att de skulle klara minst en vecka utan samhällets stöd. Samtidigt uppgav 59 procent att de hade svårt att ha tillräcklig beredskap hemma.
Undersökningarna mäter olika saker, men har en viktig begränsning: de bygger på vad människor själva uppger, inte på vad de klarar i praktiken. Att känna till råden, göra förberedelser och faktiskt klara en störning är tre olika saker.
Vi kan känna till råden om vatten, mat och läkemedel och ändå sakna möjlighet att följa dem. Ekonomi, boendesituation och individuella behov påverkar förutsättningarna. Även orealistisk optimism kan spela in: föreställningen att krisen knappast drabbar oss eller att det nog löser sig.
Samma problem finns i näringslivet. Den nya broschyren Beredskap för företag – Om krisen eller kriget kommer tar upp kontinuitetsplanering, personalförsörjning, cybersäkerhet och övning. Myndigheten erbjuder även vägledningar och metodstöd.
Men ett företag kan inse vikten av reservkraft utan att ha råd med den, kartlägga leverantörsberoenden utan att ha alternativ och anta en kontinuitetsplan utan att pröva om den fungerar. Företagsbroschyrens effekter återstår att undersöka.
Här finns en skillnad mellan vad jag vill kalla administrativ och faktisk beredskap.
Administrativ beredskap handlar om att information har spridits, ansvar fördelats och planer upprättats. Faktisk beredskap handlar om vilka förmågor som har utvecklats, vilka sårbarheter som har minskat och vad människor och verksamheter faktiskt klarar när något inträffar.
Det ena är ofta en förutsättning för det andra. Problemet uppstår när genomförda aktiviteter tas som bevis för en förmåga som ännu inte utvecklats eller prövats.
Efter tio års arbete med operativ kommunikation inom Försvarsmakten och Polismyndigheten har jag återkommande sett skillnaden mellan det som skrivs, det som förstås och det som faktiskt görs. En rekommendation kan vara känd utan att följas. Ett beslut kan vara fattat utan att förändringen genomförts.
Min erfarenhet är också att dokumentproduktionen ibland kan fungera som en organisatorisk trygghetsmekanism. När problemen är komplexa söker vi oss gärna till det vi kan kontrollera och redovisa: riktlinjer, planer, checklistor och informationsinsatser.
Allt detta kan behövas. Men det kan också skapa en känsla av framsteg som inte motsvaras av stärkt förmåga.
Vi riskerar att producera bevis på att vi försöker lösa problemen, snarare än bevis på att problemen blivit mindre.
Hushållens och företagens beredskap hänger dessutom nära samman. Företag behöver medarbetare som kan hantera störningar hemma och ta sig till arbetet. Hushållen behöver fungerande handel, transporter och försörjning. Varken hemberedskap eller företagsplaner räcker om viktiga beroenden fallerar.
Vi behöver därför undersöka mer än hur många som tagit emot information. Klarar hushållen ett längre avbrott? Har företagen prövat sina reservrutiner? Hur länge fungerar samhällsviktiga verksamheter utan el eller leveranser?
Det räcker inte heller att identifiera brister. Förmåga byggs med resurser, praktiska förberedelser, övning och ibland ändrade prioriteringar.
Att pröva faktisk förmåga är svårare än att räkna broschyrer och planer. Men det ligger närmare beredskapsarbetets syfte.
Vi ska inte sluta informera, planera eller följa upp kunskap och attityder. Men vi behöver se dessa aktiviteter som medel, inte som bevis på att målet är nått.
Bohlin och jag är överens om att broschyrer inte ensamma bygger beredskap. Men att mycket görs betyder enligt min mening inte att tillräckligt görs. I dagens säkerhetsläge måste vi snabbare gå från information och planer till övad och prövad förmåga. Den förberedelsetid vi har nu får vi inte tillbaka.
Min uppmaning är därför att vi ökar takten ytterligare och minskar hindren för att råden ska kunna följas.
Vi kommer inte runt att faktisk förmåga kostar pengar och kräver både materiel och praktisk övning. Subventionerade beredskapsinköp för hushåll med små marginaler, stöd till totalförsvarsviktiga företag och stickprov som prövar delar av offentliga verksamheters beredskap kan vara tre vägar framåt.
Det verkliga måttet på beredskap är inte vad vi informerat om, planerat eller beslutat, utan vad vi förmår när krisen eller kriget kommer.