Som alla känner till har landet fått en ny statsminister, tillika ordförande för Socialdemokraterna. Vi fick uppleva ett par parlamentariska turer innan Magdalena Andersson för andra gången kunde tillträda statsministerämbetet.

Vid varje skifte på denna post är det av intresse att se vad som kommer att omprövas och förnyas och i vilka delar det kommer att råda kontinuitet. I vår tid är detta inte minst spännande när det gäller säkerhetspolitiken. Det finns några punkter som är eller kan vara oroande.

Under de senaste årtiondena har vi gång på gång sett försvarsuppgörelser som, efter att de har undertecknats, urgröpts av beslut om underfinansiering och/eller av att Försvarsprisindex utvecklats i ogynnsam riktning.

I den mer näraliggande tiden har det varit uppenbart att försvarsminister Peter Hultqvist periodvis har mött hårt motstånd inte bara inom det egna partiet utan även inom regeringen. Vi har kunnat se spår av dragkamp mellan Försvars- och Utrikesdepartementen och även mellan Försvarsdepartementet och Finansdepartementet. I rollen som finansminister har Magdalena Andersson hållit emot krav på högre försvarsanslag. Kommer hennes ovilja att betala att följa henne in i den nya rollen eller kommer statsminister Andersson att göra andra bedömningar?

När det gäller synen på försvaret har regeringspartiet, om uttrycket tillåts,  ett gräsrotsrelaterat problem. Som Claes Arvidsson i en tidigare artikel kunde visa, tycks partidistriktens medvetenhet om det säkerhetspolitiska omvärldsläget vara begränsat. Inför skrivandet av denna text tillskrev jag tre av de motionsförfattare som Claes Arvidsson nämner, frågade om deras motioner var korrekt återgivna och bad om deras kommentar. Av dessa tre valde ingen av dem att svara.

Varje regering måste föra en politik som åtminstone i någon mån stämmer överens med stämningarna inom det egna partiet. Om statsministern ska kunna vara trovärdig i säkerhetspolitiska frågor, bör hon nog på något sätt försöka hantera de värsta utslagen av naivitet och rosaskimrande nostalgi i de egna leden. Inte sitta passiv och hoppas att detta är något som försvinner av sig självt.

I regeringsförklaringen den 30 november sade Magdalena Andersson bland annat följande: Den militära alliansfriheten tjänar vårt land väl och bidrar till stabilitet och säkerhet i norra Europa. Sverige ska inte söka medlemskap i Nato.” Sverige ska inte söka medlemskap i Nato…

Det är förvisso fullt rimligt att en nytillträdd regeringschef i sitt första tal visar på de frågor där landets valda linje ligger fast och för detta bör Magdalena Andersson inte kritiseras. Men, i ett sammanhang där varje ord vägs på guldvåg, varför väljer hon ett såpass hårt, kategoriskt språk? Varför inte mjuka upp sitt ställningstagande något? ”För närvarande”, ”Regeringen har inte för avsikt att”, ”avser inte” eller någon annan formulering? Varför väljer statsministern att bildligt talat gå in i ett hörn, öppna en stor, tung färgburk och hälla ut innehållet på golvet framför sig?

Saken blir inte bättre av att det från regeringsdeklarationen räknat bara tog ett dygn innan president Putin uttryckte: ”Within the frames of the dialogue with the United States and its allies, we will be insisting on concrete agreements, which exclude any possible NATO expansion to the East…” (Nyhetsbyrån TASS, 2021-12-01). Timingen mellan Anderssons och Putins båda uttalanden är i det närmaste perfekt, eller ur svensk synvinkel, den sämsta tänkbara.

I Finland tycks man inte vara lika angelägen om att på egen hand begränsa sin säkerhetspolitiska handlingsfrihet. Som svar på Putins begäran uttryckte den finske presidenten Sauli Niinistö saken så här: ”Beslut om nya medlemmar fattas mellan aspirantlandet och Natos 30 medlemmar, och beslutet om medlemskap är en sak mellan den sökande och Natos medlemsländer”. (Yle.fi 2021-12-02)

Finland och Sverige liknar varandra i stora stycken, bland annat är den säkerhetspolitiska situationen om inte identisk så åtminstone i hög grad likartad. Ändå är skillnaden på hur man hanterar Natofrågan slående. Det vore intressant att få veta hur regeringen ser på denna skillnad. Vilar den på något slags säkerhetspolitisk grund och i så fall, hur ser den bedömningen ut, eller är den hårda svenska linjen ett utslag av att man värderar inrikespolitisk lugn och ro framför ett tillräckligt starkt försvar? Hur har statsministern gått tillväga för att säkerställa att kompetensen avseende dessa frågor är tillräckligt god i hennes närmaste krets? Hon lär komma att behöva den.

Vår nya regering är som bekant inte helt ny. Den leds fortfarande av det största riksdagspartiet och många namn är bekanta sedan Stefan Löfvéns tid, vilket nog talar för viss kontinuitet. Men nationell säkerhet är inte som alla andra politikområden. Vi bör räkna med att antagonistiska stater följer oss noga, tidigt identifierar nya möjliga sprickor och/eller sårbarheter som kan uppstå och finner vägar att utnyttja dessa mot oss.

Är det Magdalena Anderssons avsikt att driva en egen nationell linje, åtskild från Finlands, eller är planen att de båda länderna ska gå i något slags takt?

Kommer den regeringen att fortsätta arbetet med att täta de många luckorna i vårt totalförsvar eller kommer bytet av statsminister att kunna utnyttjas för att bli till en framgång för Putins Ryssland?

Författaren är egen företagare och reservofficer.
Foto: Wikimedia Commons

Mer av samma skribent