Professor i underrättelseanalys och Akademiledamoten, Wilhelm Agrell, citeras i dagens SvD angående informationstjänsten avseende vår insats i Afghanistan:
”Det blir viktigare och viktigare att skapa en positiv bild av insatsen och de resultat som man uppnår. För den bilden påverkar stödet hos den allmänna opinionen. Förlorar man det stödet försvinner också det politiska stödet för insatsen.”
Det är ett spännande ämne som luftas. Försvarsmakten svarar genom Informationsdirektören Erik Lagersten att myndigheten inte beskriver insatsen med en positiv bild som utgångspunkt. Erik Lagersten hävdar att bilden av rapporteringen är en konsekvens av att myndigheten är snabb och tämligen ensam om att rapportera om Afghanistan. Det är en bild jag kan känna igen mig i, och Försvarsmaktens information om pågående insatser har sakta, men säkert, blivit bättre det senaste året. Mer tveksamhet känner jag däremot för diskussionen om att påverka opinionsbildningen, särskilt det politiska beslutsfattandet. Informationsdirektören:
”Jag skulle inte kalla det opinionsbildning, utan så bred information som möjligt i syfte att stödja beslutet.”
Etiketten är inte här det viktiga, utan uppsåtet att stödja beslutet. En avslutning som ….”att stödja beslutsfattandet”, hade jag känt mig mer bekväm med.
Både Agrell och Lagersten har poänger i sina resonemang. Det vore intressant om SvD kunde följa upp med redaktionella kommentarer. Mycket av diskussionen är ju en konsekvens av ett tomrum i rapporteringen. Maktutövning, i synnerhet med vapen, ska följas, rapporteras och granskas av en fri media.
Denna skulle till exempel kunna ta avstamp i Afghan NGO Safety Office senaste kvartalsrapport. Denna gång har de en jämförelse med 2009:s andra kvartal. För våra provinser ser läget ut så här när det gäller väpnade attacker från väpnat motstånd. (2009 inom parentes):
Balkh 89 (25)
Jowzjan 75 (15)
Sar-e-Pul 59 (6)
Samangan 5 (1)
228 attacker april – juni 2011 istället för 47 under motsvarande period 2009. Nära en femdubbling av antalet attacker i PRT MeS ansvarsområde på två år. Alla indikatorer pekar åt fel håll, visa mig gärna exempel på motsatsen.
Talibanerna bedriver riktade likvideringar mot regimens toppfunktionärer – oavsett etniciteter, den gamla alliansen beväpnar och berikar sig, väst är på väg ut och människor är rasande på korruptionen. Denna situation reder inte ens den mest positive medarbetaren vid Informationsstaben ut.
Det är som mina brittiska vänner brukar säga:
”There will be plenty of tears before bedtime”
2011 är ett långt år.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Intill 2009 gjorde PRT MES kringgång runt problemområdena. Först under andra halvan av 2009 började man ta itu med buset. Det förklarar en delmängd av statistiken, dock inte allt.
Det är stökigt i många områden.
”Försvarsmakten svarar genom Informationsdirektören Erik Lagersten att myndigheten inte beskriver insatsen med en positiv bild som utgångspunkt.”
Tittar vi på historen, så ser vi att krigsmakter intrasslade i den här sorten krig i princip _alltid_ försökar vinkla rapporteringen så att allt framstår i en så positiv dager som möjligt.
Frankrike gjorde det i Indokina och Algeriet, Sovjet gjorde det i Afghanistan,USA gjorde det så mycket och så uppenbart i Vietnam att presskonfernserna kom att benämnas 'the five o'clock follies'.
Den snälla tolkningen är att man gör detta av lojalitet mot uppgiften, kollegorna och organisationen, den mindre snälla tolkningen är att man gör det av lojalitet mot den egna karriären.
I vilket fall som helst så är det svårt att tro att FM skall bete sig annorlunda än _alla_andra_ krigsmakter som varit i en liknande sitation. FM framstår i det mesta som en ganska typisk västerländsk krigsmakt.
Som en avslutande parantes kan noteras att om man tittar på de framstående svenska försvarsbloggar som har lite längre historia, och som går att söka via taggar, så ser man att inställningen till Afghanistaninsatsen blir mer positiv desto längre vi varit där och ju sämre det går…
Gissningsvis så är det lojaliteten med kollegorna som kommer in här. Man vill inte att all möda, allt blod och alla pengar skall vara förgäves.
@Cynisk. ANSO:s statistik avser attacker mot alla mål av väpnade grupper, ej kriminella. Det är mera ett uttryck för att vi inte räcker till. Tyvärr.
@Per. Jag håller med om dessa fenomen.
Håller med om att det är ett intressant ämne. Det gäller både rapportering från våra insatser och överhuvudtaget allmänhetens samt opinionsbildares inställning till information från Försvarsmakten. Min uppfattning är att ämnesområdet kommer att utsättas för intensiva diskussioner de kommande åren. Detta både av vi har ett förändrat personalförsörjningssystem som kräver en helt annan närvaro i det allmänna medvetandet, att Försvarsmakten kommer att användas mer när det är ”tillgängligt och användbart” samt att vi är mer offensiva vad gäller informationsarbete. Försvarsmakten kommer att provocera, på gott och på ont.
Vad gäller dina slutsatser delar jag inte dem till fullo. Om jag tittar på mitt specifika ansvarsområde så är det särskilt viktigt efter riksdagens beslut. Svenska myndigheter är regeringens och riksdagens instrument. Det innebär att myndigheten som sådan har att genom faktaunderlag bidra till att politiker kan fatta beslut. Därefter ska myndigheten genom tillgängliga medel genomföra beslutet inklusive de informationsresurser som Försvarsmakten har. Så mycket information som möjligt ska finnas tillgängligt för allmänheten om insatsen i Afghanistan så att insatsen kan genomföras i enlighet med riksdagens beslut. För varje beslut förändras också inriktningen för vår information. Detsamma gäller förändrad personalförsörjning. Alla våra resurser inriktas nu mot denna uppgift som är central för Försvarsmakten.
Att vara oberoende myndighet innebär inte att vi fritt tolkar vårt uppdrag. Vi lyder under regeringen och har att genomföra dess beslut. Det innebär också att vår informationsgivning stödjer varje fattat beslut i riksdagen. Det kan ibland tolkas som opinionsbildning men är helt i enlighet med svensk förvaltningsprincip.
Erik Lagersten
INFODIR
@Infodir. Tack för svaret. Nu förstår jag din linje lite bättre. Frågan är vad som är hönan och ägget när det gäller information och beslutsfattning. Det är viktigt att vi inte uppfattas som att vi försöker komma innanför politikernas beslutscykel.
Det är bra att detta ämne diskuteras, och du verkar ha en genomtänkt hållning.
Jag undrar om inte det är så att det rapporteras mer nu i våra områden samt att ANSF är mer aktiva=fler rapporter. Jag var där både 2009 samt 2010 och vet av erfarenhet att det hände mer i tex Samangan än vad statistiken tyder på så undrar mest om en del av statistiken är mer precis nu?
@Anonym. Tack för observationen och den relevanta frågan. ANSO tar upp rapporter från alla de NGO:er som är anslutna i deras rapporteringssystem. De är lika beroende som vem som helst av att få in rapporter. Ibland utelämnar de rapporter om provinser, om de inte fått in någon information. ANSO erbjuder inte den exakta sanningen, men deras arbete håller hög kvalitet och de har flera år att jämföra med.
Jag fick också samma känsla om Samangan, och det är en av de provinser som oftast saknas i deras 14-dagarsrapportering.
Jag betvivlar att ANSO kan särskilja väpnade grupper från kriminella. Deras statistik är ändå relevant.
Vad vi ska komma ihåg är dock att det är ett stort mörkertal och att läget var sämre än vad vi förstod förr.
Darzab förlorades för flera år sedan men det har vi struntat i eftersom truppmassan inte räckt.
Avseende rapporteringen har jag tidigare kritiserat FM för dess uraktlåtenhet att berätta om vad som sker där borta. Det är inte någon skönmålning jag har vänt mig emot utan bristen på rapportering.
Under förra sommaren var svensk trupp i strid i snitt var tredje dag. Vissa av striderna var av lättare karaktär medan andra var rejäla.
Det har inte framkommit alls eftersom FM valt att inte berätta om det på ett bra sätt. En treraders-notis på forsvarsmakten.se räcker inte!
Beslutsfattare på hemförbanden har inte underlag för att stödja insatta delar eftersom de inte har kunskap om de faktiska villkoren i Afghanistan. Det är en allvarlig brist som kan bli ödesdigert.
Här har vi ett modern exempel på en mycket professionell krigsmakt där de högre cheferna lämnat klartecken till politikerna, trots att underställda chefer varnat för att de tillgängliga resurserna var otillräckliga…
http://www.telegraph.co.uk/news/uknews/defence/8642525/Armed-Forces-too-weak-to-defeat-the-Taliban.html
Om en såpass seriös krigsmakt som den brittiska inte klarar av att lämna korrekt men oönskat/obehagligt informationsunderlag till de poltiska nivåerna, så är det mycket svårt att se varför den svenska FM skulle lyckas bättre.
Statistiken ger oss tre tolkningsalternativ:
1. Det kontinuerligt försämrade säkerhetsläget innebär att den svenska insatsen är misslyckad.
2. Den svenska insatsen påverkar inte nämnvärt säkerhetsläget och den försämrade situationen är på grund av faktorer bortom svensk kontroll.
3. Den svenska insatsen är en stor framgång och utan den svenska närvaron hade säkerhetsläget varit betydligt värre.
Själv tror jag på alternativ två. Egentligen borde ingen vettig människa kunna inbilla sig att 500 man i 4 provinser med flera miljoner invånare skulle ha någon som helst effekt. Faktum är att antingen har den strategiska och operativa planeringen utförts av idioter, eller så har en så liten insats i ett så stort område inte som syfte att ha annan effekt än att delta och närvara. Det är den alltför idealistiska och ambitiösa retoriken som är problemet. Om de 500 ändå lyckats göra en liten skillnad för ett antal människor och processer så är det desto bättre.
Jag får därför slutligen verkligen hålla med F&S att formuleringen om information med ”syfte att stödja beslutet” är högst olycklig och problematisk.
@Cynisk. Det blir säkert fel i de olika kategoriseringarna emellanåt, men ANSO redovisar konsekvent i grupperna Väpnade motståndsgrupper och Kriminella.
Jag håller helt med dig om vikten av korrekt beslutsunderlag. Det finns utrymme för förbättringar när det gäller Lessons learned för förbanden. Det är nog mer än ett moderförband som fått signaler om att deras underenheter deltar i insatsverksamhet, och att de därför inte kan få del av vad som händer. Kunskapsöverföringen sker i dessa fall istället mest tack vare officerares vänskap.
@Erik Lagersten:
Jag tycker nog ändå att din stab behöver ta er en ordentlig funderare kring uppdraget.
Svensk myndighetsutövning skall i första hand präglas av opartiskhet och objektivitet. Om ni anlägger beslutsstödjande vinklingar på er rapportering är det inte självklart att ni är tillräckligt opartiska och objektiva.
Precis som Försvar och Säkerhet skriver så är inte ert uppdrag att i första hand stödja beslutet utan stödja beslutsfattandet.
Problemet är att ni har en alldeles för snäv och elitistisk avgränsning av begreppet beslutsfattare. I det här fallet är alla som nås av er rapportering beslutsfattare. Ni ska förse allmänheten med ett underlag för hur de ska se på våra insatser. Detta är jätteviktigt då det är underlag för röstning, karriärval etc, etc…
Det är därför det är så otroligt viktigt att den så kallade ”journalistiska vinklingen” lyser med sin frånvaro i er rapportering. Frågan är bara om det är möjligt för en tränad journalist.
Visar inte detta på hur vanskligt det är att låta journalister styra offentlig verksamhets nyhetsrapportering?
@Robert. Jag lutar definitivt mot alternativ 2 som du beskriver. Hur tror du diskussionerna kommer löpa till hösten om vårt truppbidrag?
Se gärna mitt inlägg avseende överenskommelsen i november 2010: http://krigskonster.blogspot.com/2010/11/risktagning-i-afghanistan.html
Det här är en diskussion som berör den problematik vi har att brottas med, nämligen vilka gränser vi har att förhålla oss till i myndighetens informationsgivning.
Jag brukar i mina studentföreläsningar resonera om det finns ett militärt perspektiv på information och konstaterar att det finns ett sådant. Jag grundar detta på att vi verkar på två spelplaner, förvaltningsmyndigheten och den militära insatsen. Den senare skiljer sig från annan myndighetsutövning. Med den militära insatsen menar jag inte enbart den direkta militära operationen utan också de steg som föregår denna, till exempel rekrytering.
Av regeringsformen framgår att myndigheten ska iaktta saklighet och opartiskhet vid myndighetsutövning. Men vi är också regeringens organ att verkställa den fastlagda politiken. Separationen mellan regeringen och myndigheten rör själva utövningen och att tillämpa lag. Regeringen äger dock rätten precis så bestämt som behövs och i den omfattning man finner lämpligt styra myndigheten. Vad gäller förvaltningsmyndigheten och vår myndighetsutövning är det oproblematiskt. Där skiljer vi oss inte från andra myndigheter.
Vad gäller våra insatser är det inte lika självklart. Finns det ett motsattsförhållande mellan att vara saklig och opartisk och vara instrumentet att genomföra beslutad politik? Nej, självklart inte. Men det kan tolkas av de som är motståndare till regeringens politik att vi inte upprätthåller saklighet och opartiskhet enligt regeringsformen. Jag behöver självklart inte betona att detta är oavsett vilken färg som en regering har, det är det principiella resonemanget jag för.
”Verkställa fastlagd politik”. Hur blir detta i praktiken? I propositionen ”En modern personalförsörjning” i kapitlet ”Kunskap om fredsfrämjande insatser” framgår att:
Som en grund i detta är det angeläget att det finns en bred kunskap i samhället om den fredsfrämjande verksamheten. (…) Det kommer att ses som en naturlig del i den svenska vardagen att hjälpa utsatta människor på olika håll i världen. Såväl statsmakterna som Försvarsmakten har ett ansvar för att verka för detta. (…)
I detta sammanhang finns även anledning att lyfta fram att allmänhetens förtroende för Försvarsmaktens verksamhet påverkas av hur myndigheten porträtteras i media. Av denna anledning är det av vikt att Försvarsmakten har en beredskap för att snabbt agera vid exempelvis felaktig rapportering. (…)
Regeringen anser att en breddad kunskap om den fredsfrämjande verksamheten
i samhället bidrar till att vidga förståelsen för denna verksamhet. (…) När den fredsfrämjande verksamheten är förankrad hos befolkningen blir den en angelägenhet som på ett positivt sätt engagerar och berör.
Resonemanget att information enbart ska vara till för beslutsfattande förstår jag inte. Självklart är det så, där är förvaltningsmyndigheten redskapet. Men som framgår av propositionstexten så är vi dessutom ett tydligt redskap efter beslut att uppnå regeringens vilja. Det finns inget motsatsförhållande. Men om jag måste prioritera mina egna resurser så är det för att verkställa regeringens beslut som kraftsamling sker. Detta då det är det svåra rent kommunikativt.
Vår uppgift är verkställa fastlagd politik. I insatsområdet innebär det att information är ett verkansmedel bland andra i syfte att uppnå politiska och militära målsättningar. Grunden är alltid trovärdighet men den har ett syfte. Enligt ny militärstrategisk doktrin ska informationstjänsten skapa handlingsfrihet för chef.
På hemmaplan innebär det ett arbete med att skapa förtroende och breddad kunskap samt säkerställa personalförsörjningen. Vi ska inte ägna oss opinionsbildning men jag välkomnar en diskussion om detta begrepp. Vilken uppgift har vi om inte just detta? Vilka medel får vi använda och hur långt får vi gå?
Erik Lagersten
INFODIR
@Infodir. Det gläder mig att du för detta också till en doktrinär diskussion. Här är jag helt med dig i resonemanget. Informationstjänsten ska skapa handlingsfrihet för våra chefer och utgå från trovärdighet.
Problemet uppstår när omgivningen uppfattar att vi (FM) försöker påverka beslut i en viss riktning som exempelvis ambitionsnivån i Afghanistan. Det kan tyckas vara både oriktigt och orättvist, men också en verklighet. Det innebär att utrymmet för otydlighet om våra avsikter är obetydligt.
Försvarsmaktens situation är därför inte avundsvärd när det gäller information om insatsen i Afghanistan. Den funktion i samhället som ska rapportera till allmänheten är tämligen ointresserad. Det är dyrt att skicka reportrar, läsarna är inte så intresserade och den stora samsyn som råder inom sektorn om insatserna skapar ingen politisk dynamik.
Jag ser hellre att andra än FM står för opinionsbildningen i försvarsfrågor. Krigsvetenskapsakademin är en sådan aktör. Frivilligorganisationer och politiska partier är andra. Jag tror jag ska göra en gallup om detta i nästa inlägg.
Enig i detta. Fler aktörer behövs med olika roller. Den gordiska knuten är vilka utanför de ”närmast sörjande” som vill och kan bidra till en bredare säkerhets- och försvarspolitisk diskussion.
Alla medlemsorganisationer i Folk och Försvar? Hur går de vidare med sitt engagemang utanför den föreningen och deras evenemang. Där är hela förenings- och organisationssverige med, hela. Vad tänder gnistan?
Erik Lagersten
INFODIR
Vem ska FM rapportera till? Allmänheten eller tex försvars utskottet som består av ”endel” som sökt sig dit för att de tycker de vore intressant att lära sig något de inte har en aning om? Om försvarsutskottet är lika okunniga i försvarsfrågor som allmänheten då torde samma rapportering som sker till allmänheten duga??
Av de 500 soldaterna – hur många löser uppgifter utöver logistik, administration, force protection och sjukvård? Är det ens 200? Känns som om overheaden är enorm, vet skattebetalare detta?
Precis som den militära rapporteringen är bristande och missvisande ju längre bak i tiden vi går så gäller det samma för ANSO. Det är säkerligen så att antalet händelser har ökat men ha i beaktade att ju längre bak i tiden vi går desto fler händelser saknas i rapporteringssystemen. Det finns flera anledningar till detta men framförallt beror det på mindre närvaro tidigare och kanske framförallt, i alla fall i den militära rapporteringen, brister i rapporteringssystemen.