Nya stridsvagnar till den norska armén eller inte? 2017 beslöt Stortinget att skrota planerna på att livstidsförlänga Leopard 2A4 (inköpta begagnade 2002) och i stället satsa på helt nya. Det handlar om en order på 82 stridsvagnar till ett ordervärde på 19 miljarder NOK med planerad infasning 2025–2027. Nyligen avgav Forsvarsmateriell (norska FMV) sin hittills hemliga rekommendation i fråga om valet mellan tyska Leopard 2A7 och sydkoreanska K2 Black Panther.

Ändå är det osäkert om det blir någon affär.

Det slog ned som en politisk bomb när det avslöjades att Forsvarssjef Eirik Kristoffersen, bytt ståndpunkt och vill sätta punkt för upphandlingen. Det blir för dyrt i förhållande till den försvarseffekt som kan uppnås, menar han. Det är bättre att satsa på rörlighet och eldkraft i form av nya helikoptrar, långräckviddigt luftvärn och i Finnmark ett nätverk av patruller som tillsammans med sensorer och satelliter kan ge en god lägesbild.

Saken blev inte mindre anmärkningsvärd eftersom rådet till försvarsminister Bjørn Arild Gram var från Kristoffersen personligen. Ärendet var inte berett i sedvanlig ordning och der är något som kritiker har reagerat på. Det är dock ett agerande som avspeglar en bärande bjälke i Kristoffersens syn på soldatskap: vikten av att ha modet att protestera och säga nej.

Arméchefen är inte glad och inte heller Chefen för det operativa högkvarteret, men Forsvarssjefen har också stöttepelare att luta sig emot i till exempel Försvarsstaben. Kort sagt, det är inget nytt på stridsvagnsfronten. Det har länge stått strid om stridsvagnarnas plats i det norska försvaret av Nordnorge och Finnmark. I diskussionen (se till exempel inlägg på Stratagem och i Nordnorsk debatt) tolkas nu dagens bistra verklighet för eller emot i fråga om avskräckning, erfarenheterna från Ukraina och konsekvenserna av Sveriges och Finlands (kommande) medlemskap i Nato. Med mera.

Det är inte någon enkel politisk fråga. Inköp av nya stridsvagnar finns med som en egen punkt i regeringen Jonas Gahr Støres programförklaring i Hurdalsplattformen från hösten 2021 – och med Senterpartiet i koalitionen med Arbeiderpartiet som stark förespråkare för armén, hemvärnet och ”distrikten”.

Beskedet från SP:s försvarsminister Gram är att upphandlingsprocessen ska rulla på som planerat. Alltså med sikte på att i närtid genomföra köpet.

Parallellt pågår dock två ”utredningar” med bäring på stridsvagnarnas vara eller icke-vara. I november fick Kristoffersen i uppdrag att avge sitt Fagmilitære råd inför utarbetandet av nästa Langtidsplan 2025–2029. Som medskick fick han ett antal hur-frågor:

  • styrke egen forsvarsevne med særlig vekt på nordområdene?
  • styrke samvirket med allierte og NATO?
  • utvikle personell- og kompetanseområdet
  • motstå sammensatte trusler og bidra til å redusere samfunnets sårbarhet?
  • styrke totalforsvaret og motstandsdyktigheten i samfunnet?
  • øke evnen til å ta i bruk ny teknologi som kan styrke forsvarsevnen og effektivisere og modernisere Forsvaret?

Svaren ska ligga på försvarsministerns bord senast 31 maj 2023, men vad gäller stridsvagnarnas roll i försvaret har svaret alltså redan kommit. Dock – och tyvärr – utan att argumenten för och emot har redovisats i fråga om påverkan på det som är försvarets främsta uppgift: att ”sikre troverdig avskrekking med basis i Natos kollektive forsvar”. Kort sagt, när det gäller förmågan att i Nordnorge, vid ett ryskt strategiskt överfall, hålla stånd och etablera ett artikel 5-läge för att därmed utlösa bistånd från alliansen.

Traditionellt har detta handlat om att hålla territoriet, men Kristoffersens utgångspunkt verkar snarare vara ”operationell nektelse” (denial) i stället för ”kontroll”. Kanske med inspiration från den amerikanska marinkårens globala Force Design 2030. Vem vet?

Samtidigt arbetar en (icke-parlamentarisk) Forsvarskommisjon. Den tillsattes i december 2021 med fokus på inriktning och utformning av det militära försvaret i ett 10- till 20-årsperspektiv. Till frågeställningarna hör:

”Hvilke mekanismer, kapabiliteter og roller må prioriteres i forsvarssektoren for å bedre forstå, motvirke og forsvare nasjonale sikkerhetsinteresser mot et bredere utfordringsbilde og hva kan prioriteres ned for å gi rom for dette?”

Forsvarskommisjonen ska avrapportera senast 3 maj 2023.

Kanske är det i det perspektivet läckan om Kristoffersens nej ska ses. Som ett slags ”garanti” för att skjuta på beslutet genom att tränga in frågan på Forsvarskommisjonens agenda. En annan tolkning är att inspelet är en del i en förhandlingsprocess, som i slutändan leder till inköp av färre stridsvagnar och därmed frigörande av medel för alternativ användning. Stridsvagnar efterfrågas ju av Nato och stridsvagnar är en nödvändig förmåga givet önskan om att ha mekaniserade förband.

I samband med att Kristoffersen tillträdde fanns det en viss undran hur han skulle klara den ”politiska sidan” av rollen som Forsvarschef. Det återstår att se om det ”personliga rådet” är ett utslag av detta eller av motsatsen – att han lärt sig spelet.

Det bästa vore naturligtvis om striden leder till en rejäl höjning av försvarsanslaget från dagens ca 1,5 procent av BNP. Norge har råd både med ”stridsvagnar och helikoptrar”. Oljefondens marknadsvärde uppgår till knappt 12 500 miljarder NOK. Den så kallade handlingsregeln stadgar dock att staten i genomsnitt över tid bara kan ta i anspråk den uppskattade realavkastningen på tre procent årligen.

Tanken med att på det sätt binda politikerna är att själva fondkapitalet inte ska urholkas utan att fonden som tänkt ska kunna gagna kommande generationer. Det handlar också om att rida spärr för överkonsumtion av oljepengar i statsbudgeten med påföljande negativa konsekvenser för fastlandsekonomin i form av förlorad konkurrenskraft.

Allt detta är förstås bra. I normala tider. Men det råder inte normala tider utan krig i Europa och med oöverskådliga effekter över lång tid. För kommande generationer. Och dessutom skulle ett extra uttag ur Oljefonden för att kunna köpa vapensystem utomlands bara få marginell påverkan på fastlandsekonomin.

Så til syvende og sidst är det en fråga om politisk vilja.

**

Med kriget i Ukraina och de (kommande) svenska och finländska medlemskapen i Nato som två centrala ingångsvärden, har regeringen återstartat Försvarsberedningen. Våren 2024 ska ordföranden Hans Wallmark (M) avge slutrapport om det militära och civila försvarets inriktning och utformning inför det kommande försvarsbeslutet 2026–2030.

I uppdraget ingår även att nästa år agera kontrollstation för försvarsbeslutet 2020 i syfte att säkerställa att förstärkningen sker enligt plan och inom ekonomisk ram.

Det kan vara en idé att i skenet av omvärldsutvecklingen ta en funderare på om det också i Sverige finns anledning att omprioritera, men också att gå i snar dialog med Oslo. Det norska vägvalet blir också ett ingångsvärde för försvarsberedningen. Sverige och Finland är de allierade som snabbast kan rycka in på Nato:s nordflank.

Författaren är redaktör och författare.