När det första världskriget bröt ut i augusti 1914 var den brittiska armén den minsta bland de stormakter som deltog. Dessutom var den mer utspridd än de övrigas, då den återfanns över hela det brittiska imperiet. Sedan lång tid tillbaka var flottan den viktigaste brittiska försvarsgrenen, inte armén.
Den väldrillade men inte särskilt stora British Expeditionary Force (BEF) sattes emellertid in i Frankrike i augusti 1914 och gjorde väl ifrån sig, men den var för liten och därför helt otillräcklig i det stora utnötnings- och materielkrig som började ta form. Författaren och journalisten Jan-Olof Olsson, mer känd under namnet JOLO, skrev ett verk om kriget, antagligen det bästa i ämnet som författats på svenska språket. I hans bok kan man läsa om hur den brittiska insikten om att armén inte räckte till, ledde fram till ett mästerstycke av improvisation. Under Lord Kitcheners ledning stampades en jättearmé fram på kort tid. Genom vad som kallades The New Army, eller populärt The Kitchener’s Mob, mer än åttadubblades den brittiska armén på kontinenten under åren 1914-16.
Man kan välja olika sätt att formulera en beskrivning av Sveriges respons på det successivt försämrade omvärldsläget alltsedan 2014, men ”mästerstycke av improvisation” är nog inte vad någon av oss skulle välja i första hand.
Den inledande frågan spänner över väldigt många områden och jag har inte ambitionen att försöka besvara den. Däremot önskar jag i denna text göra några reflektioner kring två vitt skilda omständigheter som kan ha betydelse för vår förmågetillväxt.
”Time to market”
Att tillföra Försvarsmakten nya förmågor är en komplex uppgift som tar tid. Man identifierar ett behov, väljer en strategi för att möta behovet, utvecklar, tillverkar, utbildar tekniker, levererar till förbanden och utbildar dessa i handhavande och taktiskt utnyttjande.
Men normalt kan även den mest komplexa uppgiften fångas i en processbeskrivning. Man beskriver vart och ett av de steg som leder fram till slutmålet (att den nya förmågan stärker krigsförbandet) och man belyser varje steg i sig (vad som krävs för att inleda det aktuella steget och vad som är slutligt delmål). Processbeskrivningen ligger sedan till grund för arbetet med att påskynda processen, där så är möjligt.
Hur kan vi – utan att ta onödiga risker – förkorta tiden från att vi identifierar ett behov till det att våra krigsförband kan utnyttja den nya förmågan?
Någon kanske invänder att uttrycket ”time to market” är olämpligt i sammanhanget. Att det kanske fungerar i det privata näringslivet, men inte i försvarsrelaterade sammanhang. Då svarar jag OODA-loopen. Om vi och våra motståndare samtidigt identifierar ett behov för att öka förmågan hos våra krigsförband och vi behöver fem år för att ta fram det, medan motståndaren har en lösning klar på två år, så förlorar vi. Ingen mänsklig verksamhet är – i den konkreta betydelsen – mer konkurrensutsatt än en försvarsmakt i krig.
Det vore intressant om någon av våra akademiskt orienterade officerare skulle ge sig på att till exempel beskriva Ukrainas utveckling av drönarvapnet. Exakt hur stegen från ”identifiera behov” till att tillverka en miljon drönare under 2024 har tagits. Vi bör anta att brådskan har skapat olika problem på vägen, men gissningsvis är dessa problem hanterbara givet alternativet att tillåta Ryssland att få försteg på stridsfältet.
Jag är ganska övertygad om att vi i denna fråga har en hel del att lära av Ukraina.
Det ovan skrivna kan låta som bred och orättfärdig kritik av svensk militär materielanskaffning men så är inte fallet. Vi är alla medvetna om att vårt lilla Sverige, på många olika försvarsrelaterade sätt, i luften, på marken, till havs och under ytan, är världsledande inom en rad områden. Uppenbarligen gör vi många saker väldigt rätt.
Texten är snarare ett försök att peka på det uppenbara. Ett storkrig likt det vi ser idag, som pågår under lång tid, leder till en brant accelererande teknisk och taktisk utveckling. Nya innovationer får allt kortare teknisk och därmed taktisk livslängd. Kapplöpningen kring ny teknik och ny implementering ökar kraven på alla som är inblandade. Ingen nämnd, ingen glömd.
Finansieringen av vår försvarsindustri
Ett begrepp som de senaste åren vunnit terräng bland banker och fondbolag, är vad man kallar hållbart sparande eller hållbara placeringar. Allt fler av oss önskar att det egna sparandet inte ska stödja företag vars verksamhet skadar miljön eller samhället. Fossil energi, spelbolag, pornografi, verksamhet som skövlar naturen, produktion av tobak eller andra droger väcker motvilja hos många sparare.
Men fonder är inte bara till för att möjliggöra den enskildes sparande utan är framförallt en väg för att slussa investeringskapital från den enskilde till de olika bolagen. Just det investeringskapital som är förutsättningen för innovation och utveckling. Pengar i hållbara fonder ska inte gå till fel typ av företag. Men här har vi ett möjligt bekymmer.
Olika banker och fondbolag gör olika bedömningar, så bilden är inte entydig, men ett antal aktörer verksamma i Sverige anser att investeringar i vapen- eller försvarsindustri, ska betraktas som ”icke hållbart”.
Så här uttrycker sig en av våra största banker i frågan om hållbart sparande:
”Gemensamma fondkriterier
Gemensamt för våra fonder är att vi väljer bort kontroversiella branscher som alkohol, tobak, cannabis, kommersiell spelverksamhet, vapen och krigsmateriel, förbjudna vapen och kärnvapen, pornografi och fossila bränslen”. Saxat ur handelsbanken.com 2024-11-11
I rättvisans namn bör det dock sägas att det bland flera aktörer, även hos Handelsbanken, finns tecken på en kommande omsvängning.
Att banker och andra ändå väljer bort försvarsindustrin är kanske inte ett stort problem för den begränsade kretsen av etablerade stora aktörer inom försvarsindustrin som SAAB eller BAE (bl a Bofors, Hägglunds), men vårt framtida försvar kommer att vara beroende av innovationer som idag är på idéstadiet även bland mindre företag, således verksamheter som är i stort behov av extern finansiering för sin utveckling. Som land är Sverige unikt skickligt på att ta fram innovativa lösningar, men våra innovatörer kan inte leva på luft.
Samtidigt finns en koppling till ”time to market” som nämnts ovan. Små aktörer med spetskompetens men för vilka tillgången på investeringskapital är en brist, har inte oändlig uthållighet när det gäller att invänta köpbeslut. När dessutom ledtiden från en myndighets köpbeslut till faktisk leverans och förbandssättning dras ut, kan det dröja ännu längre innan intäkterna kommer, Vi behöver ett tätare samarbete mellan upphandlande myndigheter och privata aktörer, inklusive bättre förståelse för de finansiella realiteter som präglar mindre företag. Jag ska inte här och nu försöka redogöra för hur man gör rent praktiskt, men våra innovativa försvarsinriktade företag vet. Vad de snarast behöver är en upphandlande part med uppriktig vilja att få samarbetet att fungera.
Sedan har vi förstås frågan om hur fondmarknaden kan påverkas. Den ängslighet som tycks styra en del av våra fondaktörer kostar oss alla och ytterst kan priset bli våra och våra allierades soldaters liv. Det vore verkligen intressant att få ta del av de olika beslutsunderlag som ligger bakom den utbredda oviljan att stödja svensk försvarsindustri. Hur kan inställningen förändras och vem har bollen?
