Slutet av 2021 har gett många tankar kring den säkerhetspolitiska utvecklingen, totalförsvarsutmaningar och försvarets framtid. I detta blogginlägg tar jag min utgångspunkt i Zebulon Carlanders och Michael Claessons bok ”Vägval”. Boken beskriver främst de utmaningar försvarsmakten står inför med anledning av all teknisk utveckling som påverkar krigsvetenskapen och dess tillämpningar. Boken diskuterades under ett SAAB-seminarium i början av julveckan under ledning av Katarina Tracz. Mitt intryck av diskussionen var att det är mycket som behöver göras för att vi ska få ett robust försvar mot allehanda hot – gråzoner, autonoma system, cyber m fl.

Inget i boken överraskar – snarare tvärt om. Innehållet bekräftar vår egen akademis slutrapport i projektet ”Krigsvetenskapen i 21.a århundradet (KV21)” som presenterades redan 2017/2018. Det som överraskar är författarna och val av tid för presentation. KV21 försökte påverka Försvarsbeslutet före ställningstagande, med viss men begränsad framgång. Vägval publiceras omedelbart efter beslutet om försvarets inriktning de kommande 5 åren.

När det gäller en av författarna, Michael Claesson, är han Försvarsmaktens insatschef. Det innebär att Överbefälhavaren måste ha sagt OK till innehåll och publicering. Detta tillsammans med att boken presenteras mindre än ett år efter att försvarsbeslut 2021 – 2025 började gälla, tolkar jag så att försvarsmakten inte är nöjd med den beslutade inriktningen. Vilket är förvånande då inga reservationer av den digniteten meddelats tidigare offentligt.

Publiceringen av ”Vägval” kan säkert tolkas på flera sätt. Mitt syfte med detta inlägg är att visa på den problematik som finns i dynamiken vid tillkomst och implementering av våra försvarsbeslut. Ett rimligt antagande är att ÖB med sin stab under hela den tid som den senaste Försvarsberedningen arbetade med sin rapport, bl a argumenterade starkt för de vägvalsfrågor som boken adresserar. Men i både beredningens rapport och det därpå grundade Försvarsbeslutet kommer gråzon, cyber, drönare, AI m m långt ner på prioritetslistan eller inte alls när det gäller inriktning för den framtida Försvarsmakten. ÖB fick alltså inte gehör för flera av sina prioriteringar?

Dagligen ser vi nästan ”krigsrubriker” med anledning av Rysslands agerande, utvecklingen på Balkan och problemen vid gränsen mellan Belarus och EU. Samtidigt styr försvarsbeslutet det militära försvaret långsiktigt mot ökad kvantitet snarare är kvalitet. Etableringen av ett stort antal nya regementen, där flera endast ska utbilda lokalförsvarsförband, kommer att dra stora resurser, personellt och ekonomiskt. Målkonflikter kommer oundvikligen att uppstå. Boken Vägval, i likhet med akademins KV21-projekt, rop på åtgärder som gör oss reellt robustare i kris och krig får vänta till nästa försvarsbeslut. Försvarsberedningens fleråriga arbete karaktäriseras av insamlande av data, främst naturligtvis från FM. Men det som till sist blir slutsatser och inriktning skrivs av de politiska partierna. Och här har ÖB tyvärr inte de påverkansmöjligheter som kanske många tror. Detta utgör enligt min uppfattning en negativ del av ”försvarsbeslutens dynamik”.

Försvarsbeslutsprocessen karaktäriserar jag så att före beslut får försvarsmakten lämna underlag men inte delta i prioriteringar, efter måste man leverera även om man har haft starka argument emot. Men ganska snart efter inträffar också regelmässigt två andra utmaningar som måste omhändertas, (1) det visar sig att Försvarsbeslutet har överintecknat vad som är möjligt samt (2) ÖB/FM måste utnyttja den lucka om cirka 2-3 år som myndigheten har på sig att argumentera offentligt för förändringar innan nästa tillsatta försvarsberedning stänger den dörren.

När man följer försvarsdebatten och läser mellan raderna är det ganska klart att ”ettan” redan är här. Bl a kommer den radikalt ökade grundorganisationen främst inom armén att påverka möjligheterna till modernisering av brigaderna. Detta eftersom, nu som förr, regionala/kommunala hänsyn tar överhanden när försvarsekonomin behöver revideras och nya avvägningar måste görs. Boken Vägval faller inom kategori 2, dvs påtalar de allvarliga brister och utmaningar som inte omhändertogs i det senaste försvarsbeslutet.

Eftersom försvarsbeslutens dynamik har sett principiellt lika ut i decennier kan eventuella förändringar synas omöjliga att utföra. Och så länge som försvarsmaktens ledning känner sig inlåsta före beslut kommer inte mycket att förändras. Men det borde finnas öppningar. En sådan är om försvarsgrenscheferna ges möjligheten att i öppna publikationer framföra åsikter om inriktningen inom sitt eget revir och ”inom ekonomisk ram”. Alltså inte det vanliga att vi vill ha mer av allt. Ett exempel på denna typ av argumentation är ett utdrag ur ledamoten Johan Pekkaris inträdesanförande i Akademien (HoT 4/21 sid 45) och som berör arméns stora tillväxt inom grundorganisationen – ….”Denna satsning på grundorganisationen utgör också ett tydligt exempel på när politiken fattar beslut som motverkar Försvarsmaktens möjlighet att optimera den inre effektiviteten”….. ”så leder de nya regementena inte heller till ökad yttre effektivitet”. Kanske något som t o m Arméchefen skulle kunna skriva under? På motsvarande sätt finns det säkert inom både marinen och flygvapnet synpunkter på försvarsbeslutets avvägningar där förutsättningarna att ”optimera inre och yttre effektivitet kan ifrågasättas”.

Att försvarsbeslut 2021 -2025 så snart efter fastställande utsätts för allvarlig kritik både avseende brister på effektivitet och att man inte adresserat de ”nya” hoten, känns minst sagt besvärande. Försvarsekonomin har ökat dramatiskt och ändå räcker det inte till. En insikt som måste leda till en öppnare debatt före ett Försvarsbeslut. Frågan är naturligtvis mycket känslig, särskilt sett ur ett myndighetsperspektiv. Manöverutrymmet är begränsat. Men i alla andra sammanhang lyfts alltid fram att skattepengar ska göra nytta. Utmaningen för Överbefälhavaren och hans stab är att hitta former där man kan hävda just detta. Det är min övertygelse att försvarsmakten skulle vinna på att ”låt hundra blommor blomma och låt hundra tankeskolor tävla” (Mao). Utnyttjande av sociala medel och försvarsmaktens stora nätverk ger möjligheter till genomslag som jag tror är underskattat.

Om inte Försvarsmakten ska återgå till kalla krigets strukturer, där kvantitet med otillräcklig kvalitet rankades före färre men slagkraftigare förband, måste man våga ta tjuren vid hornen.

Författaren är viceamiral och f d stf överbefälhavare. Han är hedersledamot av KKrVA och akademiens tidigare Styresman.

Mer av samma skribent