Idag medverkar jag tillsammans med Wilhelm Agrell och Annika Nordgren Christensen i Officerstidningen, där vi skriver om Försvarsberedningen som just startat sitt arbete. Nedan följer min text, skriven som mina förhoppningar om beredningen, med ett par avslutande kommentarer.

”Den grundläggande idén med försvarsberedningar är fantastisk. Det ger våra politiker möjlighet att under lång tid förkovra sig i ett komplext område, försvars- och säkerhetspolitiken. På så sätt kommer de att bygga upp en gedigen kunskap inom en mängd områden.

Den nytillträdda beredningen har dessutom en intressant sam­mansättning med både försvars­ och utrikespolitiker. Jag hoppas att ledamöterna tar tillvara på de möjligheter som står till buds. Med givande studieresor, ett tjänstvilligt sekretariat och högt i tak finns det utrymme att nå kloka och brett förankrade slutsatser. Det kräver förstås integritet och att man arbetar faktabaserat för att bli trovärdig mot uppdragsgivarna, det svenska folket.
I själva sakfrågorna är det naturligt att den säkerhetspolitiska analysen får ta plats och ta tid. Hur ser framväxten av en multi­polär världsordning ut? Vad betyder det för vår del av världen? Hur ser de demografiska, ekonomiska och sociala prognoserna ut för de aktörer som mest direkt påverkar vår säkerhet? Hur kom­mer råvaror som energi, mineraler och vatten att utvinnas och fördelas? Vad ska vi med ett försvar till? Vad är egentligen Sveriges intressen? Dessa skulle jag vilja se definierade, så konkreta som möjligt. Ett ökat fokus på närområdet utesluter inte ett svenskt aktivt deltagande i internationell krishantering.
Ingen analys kan göras utan att utvecklingen i Ryssland vär­deras ordentligt. Här är det viktigt att formulera en strategi som inkluderar Ryssland i det europeiska huset samtidigt som vi har kvar en militär kompetens och handlingsfrihet att skala upp vår försvarsförmåga när det krävs som det skulle heta i näringslivet. På samma sätt är den amerikanska utvecklingen lika avgörande när det gäller förmågan att balansera Ryssland. Den rysk­ameri­kanska relationen är ytterst mångfacetterad med både ljuspunkter och svarta stråk. Den enskilt viktigaste kunskapen i Försvarsbe­redningens arbete är att så korrekt som möjligt värdera denna re­lation och inbördes styrkeförhållanden över tiden.
På det mer militära planet är det viktigt att komma ihåg att vi befinner oss mitt i en stor försvarsomställning. Därför är det vik­tigt att vi utvärderar denna inom ramen för beredningens arbete. Detta förutsätter en vilja att se utmaningarna som de är, annars kommer den förra reformen aldrig till sin rätt. Som militärt alliansfritt land går bredd före djup, det är vitalt för vår militära förmåga att upprätthålla så breda förmågor som möjligt. Det som skiljer mest mot Sverige för tio år sedan är att en nästintill enig Riksdag har slagit fast i att vi numera är ­ Tillsammans med andra. Det betyder att ett arbete måste göras som tydligare kommer fram till vad vi skulle kunna lämna för slags hjälp och vad vi skulle kunna ta emot. 
Det kommer att få direkta konsekvenser för olika slags av­vägningar, till exempel ser jag ett ökat beroende av Göteborgs­området för Sveriges del. Tillsammans med andra innebär att förmågor som att kunna leda andra aktörers stridsflyg med exem­pelvis Forward Air Controller blir relativt viktigare. Jag hoppas också att Försvarsberedningen genomför en fördjupning inom cyberområdet. Hur ska våra system försvaras? Vilka system ska försvaras, och vem ska leda detta? Kopplat till detta finns också vår motståndskraft mot psykologiska operationer som syftar till att underminera vår tilltro till den egna ledningen och förmågan. Denna kan prövas genom olika slags maktdemonstrationer såväl fysiskt med attentat eller verksamhet i cybermiljön.
Jag är optimistisk att Försvarsberedningen 2012–2014 kommer kunna leverera genomarbetade rapporter. Med dessa som grund ska vi denna gång få till en finansiering av medel som räcker till det vi identifierat att vi behöver, både när det gäller förmågor för vår grundläggande trygghet och militära förmågor för vår säkerhet.”
Kommentarer: 
Försvarsberedningen är ett parlamentariskt sammansatt organ under Regeringen som tar fram underlag till utformningen av svensk försvars- och säkerhetspolitik. Det är ett relativt nygammalt påfund. Före de moderna beredningarna fanns istället parlamentariska försvarskommittéer som gjorde motsvarande arbeten, men med mer tyngdpunkt åt försvarspolitiken. 
Jag uppfattar att beredningen kom till som instrument för att underlätta för minoritetsregeringar att styra detta område istället för att riskera att förlora omröstningar i en kommitté. Detta är en viktig konstitutionell fråga som inte har ett enkelt svar. Till beredningens fördel har varit att denna kunnat arbeta jämsides med ordinarie utskott, vilket gjort det möjligt för ledamöterna att bygga kunskap. Därför var det olyckligt att statsrådet Tolgfors lät bli att ha beredningen inkallad, eftersom det minskade kunskapen och också underminerade argumentet varför en beredning ska finnas. 
Försvarsberedningarna har genomgående lämnat bra rapporter. I den senaste fanns det kaukasiska lackmustestet beskrivet. När detta några månader senare visade rött, fanns det ingen politisk vilja – någonstans – att dra slutsatserna av detta. Det kan knappast den dåvarande beredningen lastas för.
Det är av stor vikt att den nya beredningen arbetar faktabaserat i så stor utsträckning som möjligt, vilket jag inleder min text med. Ett exempel på detta är att förhålla sig till den försvarsekonomiska omvärldsanalys som FOI presenterade idag med namnet Försvarsutgifter i budgetkrisens spår. I denna kan beredningens ledamöter ta del av hur Sverige kanat till sista platsen bland studerade länder när det gäller försvarsutgifter uttryckta som andel av BNP. 
Om någon annan kan komma upp med ett mer relevant mått som bättre speglar militära ambitioner är de väldigt välkomna att presentera detta. Den intressanta tesen (slutsatsen) som FOI:s rapportförfattare presenterar behöver man inte dela som värdering. Den går ut på att USA:s minskade satsningar i Europa innebär att kraven ökar på Europa som inte verkar vilja kompensera för det förhållandet. Det skulle i så fall innebära att Sverige blir tvungen att kompensera för både de minskade amerikanska som europeiska satsningarna. Däremot vore det välkommet om de som driver att Sverige inte behöver satsa mer på sitt försvar än vad vi gör idag, kunde förklara varför vi som alliansfri stat ska satsa mindre än Norge och Danmark som ju kan luta sig på ett fördrag med försvarsförpliktelser.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Mer av samma författare