Rolf K Nilsson skriver i Officerstidningen (9/2012) att Försvarsberedningen borde ersättas av en stående kommitté bestående av tjänstemän och experter. Denna skulle i hans idealvärld ta fram förslag till Sveriges försvars- och säkerhetspolitik, medan det ordinarie försvarsutskottet skulle sköta den politiska delen av arbetet.

Han anger vidare att den moderata gruppen i utskottet under förra mandatperioden fått begäran om att inte röra i frågor, eftersom: ”man nu kommit överens i beredningen”. Denna styrning används som stödargument till varför Försvarsberedningen i sin nuvarande form borde försvinna och ersättas med hans förslag.

Rolf K Nilsson har rätt i att detta område är så viktigt att det bör studeras varje dag. En fråga om liv och död, sade Sun Tzu. Jag hävdar därför att det är rätt att några av våra politiker får tillfälle att fördjupa sig i dessa existentiella frågor för staten Sverige. Var och en kan blunda och föreställa sig valfri ledamot i beredningen, och fråga sig om de kommer att få större insikt genom möjligheten att sätta sig in i ämnet. Eller om det skulle vara bättre att några av dessa i försvarsutskottet mottog några föredragningar av Rolf K Nilssons expertkommitté, för att sedan fatta beslut? Han åsidosätter dessutom utrikesutskottet i sin lösning, vilket svårligen kan gynna förståelsen av omvärlden.

I försvarsberedningen försöker de ingående ledamöterna komma överens så långt som möjligt för att kunna manifestera en enighet inför omvärlden. Denna strävan har naturligtvis ett pris, risken för grupptänkande. Därför är det glädjande att den nuvarande beredningen har en del öppna seminarium, så att medborgarna kan höra vilka frågor som diskuteras och se våra folkvalda agera. Dessutom finns fortfarande möjligheten att skriva reservationer för ledamöterna, så att debatten kan fortsätta.

Det finns ett konstitutionellt problem med Försvarsberedningen, och det är att den är ett organ med uppdrag från regeringen. Det går att anamma olika perspektiv på det problemet. Det ena är att det undanröjer Riksdagens makt och inflytande, vilket formellt sätt är riktigt. Å andra sidan finns det möjligheter för Riksdagens partier att tidigt påverka skrivningarna i regeringens propositioner som kommer efter bland annat beredningens rapporter. Just beredningens förhållande till Riksdagen och regeringen påminner om den så kallade Budgetlagen, som medger att det är enklare att regera för en minoritetsregering. Trots det statsvetenskapliga frågetecknet är det sannolikt ändå en bättre ordning, än risken att en regering fälls i en riksdagsomröstning som vore det en åtgärd inom arbetsmarknadspolitiken.

Den förra försvarsberedningen lämnade in det kaukasiska lackmustestet till regeringen innan Ryssland sänkte tröskeln för våldsanvändning i sitt ”nära utland”, och därmed lämnade ett provsvar till oss. Trots att både regering och riksdagen hade tillgång till detta, så hände ingenting och det kan knappast den dåvarande beredningen lastas för. I synnerhet inte sedan förre statsrådet Tolgfors lät bli att kalla in Försvarsberedningen på nytt.

Nu är däremot en ny beredning igång med två etapper, en säkerhetspolitisk rapport och en försvarspolitisk rapport. Beredningen innehåller politiker från både utrikes- och försvarsutskottet och olika slags experter som ledamöter med stöd av regeringstjänstemän i ett sekretariat. Dessa förutsättningar är enligt min mening en bättre lösning, än att experter först studerar frågor, och sen går till försvarsutskottet för att övertyga ledamöterna där om sin lösning.

Mer av samma författare