Av Herman Fältström, ledamot Kungl Krigsvetenskapsakademin och hedersledamot Kungl Örlogsmannasällskapet

Om Försvarsberedningen

Ingen rapport är bättre än de enskilda delarna. Jag kan konstatera att rapportens enskilda delar inte håller ihop. Vad nyttar de fina orden om nuvarande säkerhets- och försvarspolitiska situation till (som förnekades 2004 och 2009) om inte orden omsätts till hårdvara i förband (materiel och utbildad personal). Försvarsberedningens förslag om ”Försvarets uppgifter”, antalet förband och ekonomi stämmer inte överens. Det är som vanligt tre skilda områden. Rapporten är därmed ett jasså! Var finns kompetensen som kan slå ihop dessa tre områden?

Diskussionen om anslutning till NATO löser inte Sveriges behov av ett försvar. Det är inte en anslutning till NATO som avgör den svenska försvarsförmågan. I stället är det tillgängliga förband samt förband som finns i reserv och som genom inkallelse av utbildad personal blir insatsberedda som utgör grunden.

Försvarsberedningen borde ha frågat sig ”har Sverige ett försvar som gör det möjligt för Regering (och Riksdag) att fatta självständiga säkerhets- och försvarspolitiska beslut?”.

Hur stort försvaret bör vara går inte att svara på. Däremot går det, utgående från svensk geografi, att göra en bedömning hur stort försvaret minst bör vara. Svaret är i grunden enkelt. Sverige är i princip en ö. Det innebär att varje form av angrepp kräver transporter till del med flyg men i huvudsak på fartyg. Detta lägger en grund för utformningen. Marina förband och flygförband måste finnas insatsberedda såväl i väster, söder som i öster. Till detta kommer behovet av flygförband i norr.

Nästa steg är också enkelt. Sverige har fem områden som är viktiga. Det är Göteborg, Skåne, Gotland, Stockholm och norra delen av Sverige. De marina förbanden och flygförbanden måste kompletteras med minst en insatsberedd allsidigt sammansatt armébataljon utgångsgrupperad inom vardera av dessa områden. Armébataljonerna skall kunna kompletteras med inkallelse av personal till reservbataljoner som ger en markstridsstyrka motsvarande en brigad.

När det gäller ekonomin ger de olika alternativen långt ifrån de ekonomiska resurser som krävs för att bygga upp det försvar som avskaffades i slutet 1900-talet och under 2000-talets första decennium. Skall vi realisera försvarskommitténs futuristiska inriktning måste tidiga investeringar göras såväl i personal som materiel. Det handlar om att anskaffa materiel till de nya förbanden då materiel som tidigare fanns såldes ut som överskottsmateriel eller skrotades. Först därefter kan personalen utbildas att handskas med den nya materielen.

Ett talande exempel är ubåtsjakthelikoptrar. All erfarenhet pekar tydligt på att detta tar 15 till 20 år att åstadkomma insatsberedda förband. Har vi inte materielen och förbanden, hur skall vi då kunna utbilda den personal som behövs? För att detta skall vara möjligt krävs ökat anslag på 3 till 4 miljarder per år plus erforderliga investeringar för materieltillförseln.

Försvarsberedningen får underkänt av mig. Den beskriver tre från varandra helt skilda områden utan koppling dem emellan. Önskemål om förmågor är en del. Behovet av förband är en annan del. Ekonomin är ytterligare en tredje del. Delarna hänger inte ihop.

Försvarsberedningen har inte löst sitt uppdrag.

Mer av samma författare