Igår kom ytterligare ett tecken på att den rådande försvarspolitiken skakar i sina grundvalar. Folkpartiets Jan Björklund lanserade då offensivt i Svenska Dagbladet att Sverige måste införa värnplikten igen, eller mera korrekt tjänstgöringsplikten i fred.

I Mikael Holmströms intervju framgår det att Jan Björklund ser framför sig en årlig omsättning på upp till 10 000 värnpliktiga för att på sikt nå en krigsorganisation om 100 000 soldater. Det var en allvarlig betraktelse från partiledaren:

”- Vi är där nu. Det finns inget akut hot mot Sverige, men det finns ett latent ryskt hot mot Baltikum. Då kan Östersjön med Sveriges sjö- och luftterritorium och Gotland dras in och plötsligt måste vi kunna skydda Sverige igen.”

Det är för väl att landets vice statsminister tar bladet ifrån munnen i denna fråga som berör alla. Det går naturligtvis att problematisera praktikaliteter som vem som ska utbilda 5-10 000 värnpliktiga per år och om finansdepartementet är beredda att avdela de 5-10 GSEK/år som detta skulle kosta, underfinansieringen i 2009-försvaret oräknat. Även själva utformningen i Folkpartiets förslag kan diskuteras i förslaget, men att slagkraften skulle ökas är ställt utom allt tvivel.

Sedan hann jag knappt somna innan nästa alliansparti var ute i försvarsfrågan, nämligen Kristdemokraterna i Ekot. Här var det en lika allvarlig bedömning i bakgrunden, nämligen tillståndet i de väpnade styrkorna. Att kalla in krigsplacerade totalförsvarsvärnpliktiga kan bara göras vid höjd beredskap eller om det krävs för Sveriges försvarsberedskap. Eftersom vår rustkammare är ostädad vill jag stödja behovet.

Även här finns det också praktiska invändningar. Vid årskiftet fanns det fortfarande drygt 8 000 värnpliktiga krigsplacerade och ytterligare 2 000 tidvis tjänstgörande som inte övats under 2013. Det är en sak att genomföra någon slags individuell repetitionsutbildning. Men, om förband ska få effekt av övningar, så måste hela förband öva. Detta kräver resurser och då räcker inte 130 MSEK/år, det skulle behövas ytterligare 200 MSEK/år för att öva 2 000 GSS i 14 dagar.

Enligt Kristdemokraterna skulle vi om fem-sex år kunna ha en större Försvarsmaktsövning, vilket är vällovligt med tanke på att det då skull ha gått nästan 30 år (!) sedan övningen ORKAN 1993. Men, det är alldeles bakom hörnet vi behöver visa upp vår försvarsvilja och öka vår försvarsförmåga.

Med det senaste dygnets utspel om värnpliktens betydelse för landets försvarsförmåga finns det två saker att framhålla. Dels är själva värnpliktsfrågan åter levande och sprickorna går inom politiken, och delvis mellan politiken och den militära ledningen.

Den andra saken är att det i en tid med alltmer triangulering, så finns det få politikområden där skillnaderna är så stora inom och mellan regeringsalternativen. I NATO-frågan är alliansen oense, medan de rödgröna ännu inte hittat en gemensam linje för krigsmaterielexporten. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har därför klara synpunkter på enskilda materielssystem som Försvarsmakten behöver för att uppnå önskade förmågor. I samma fråga sticker Folkpartiet ut i alliansen och vill å ena sidan se skärpta krav på exporten, å andra sidan ge vapen till den kurdiska sidan i Mellanöstern.

Vi har också Ryssland som säkerhetspolitisk risk, där moderaterna försöker spurta förbi Miljöpartiet och Vänsterpartiet när det gäller nedtonad kritik. I det nya numret av Försvarets Forum (s. 14) försöker Försvarsberedningens ordförande, Cecilia Widegren (M), inpränta att bedömningen från oktober 2012 om Europas säkerhet inte var fel. Inte då i alla fall, eftersom det var en annan tid.

Slutligen så har vi just värnplikten, där landets vice statsminister och dennes liberala parti nu är en tydligare anhängare av tjänstgöringsplikt än vad både Vänsterparti och Sverigedemokraterna är. Miljöpartiet är för frivilligförsvaret, medan Socialdemokraterna hittills inte kunnat säga vad de egentligen tycker i frågan, i och för sig av viss respekt för den pågående reformen.

Se där, ett mycket lämpligt politkområde för de avslutande partiledardebatterna. Må sista man/kvinna vakna!

Mer av samma skribent