Igår kom ytterligare ett tecken på att den rådande försvarspolitiken skakar i sina grundvalar. Folkpartiets Jan Björklund lanserade då offensivt i Svenska Dagbladet att Sverige måste införa värnplikten igen, eller mera korrekt tjänstgöringsplikten i fred.
I Mikael Holmströms intervju framgår det att Jan Björklund ser framför sig en årlig omsättning på upp till 10 000 värnpliktiga för att på sikt nå en krigsorganisation om 100 000 soldater. Det var en allvarlig betraktelse från partiledaren:
”- Vi är där nu. Det finns inget akut hot mot Sverige, men det finns ett latent ryskt hot mot Baltikum. Då kan Östersjön med Sveriges sjö- och luftterritorium och Gotland dras in och plötsligt måste vi kunna skydda Sverige igen.”
Det är för väl att landets vice statsminister tar bladet ifrån munnen i denna fråga som berör alla. Det går naturligtvis att problematisera praktikaliteter som vem som ska utbilda 5-10 000 värnpliktiga per år och om finansdepartementet är beredda att avdela de 5-10 GSEK/år som detta skulle kosta, underfinansieringen i 2009-försvaret oräknat. Även själva utformningen i Folkpartiets förslag kan diskuteras i förslaget, men att slagkraften skulle ökas är ställt utom allt tvivel.
Sedan hann jag knappt somna innan nästa alliansparti var ute i försvarsfrågan, nämligen Kristdemokraterna i Ekot. Här var det en lika allvarlig bedömning i bakgrunden, nämligen tillståndet i de väpnade styrkorna. Att kalla in krigsplacerade totalförsvarsvärnpliktiga kan bara göras vid höjd beredskap eller om det krävs för Sveriges försvarsberedskap. Eftersom vår rustkammare är ostädad vill jag stödja behovet.
Även här finns det också praktiska invändningar. Vid årskiftet fanns det fortfarande drygt 8 000 värnpliktiga krigsplacerade och ytterligare 2 000 tidvis tjänstgörande som inte övats under 2013. Det är en sak att genomföra någon slags individuell repetitionsutbildning. Men, om förband ska få effekt av övningar, så måste hela förband öva. Detta kräver resurser och då räcker inte 130 MSEK/år, det skulle behövas ytterligare 200 MSEK/år för att öva 2 000 GSS i 14 dagar.
Enligt Kristdemokraterna skulle vi om fem-sex år kunna ha en större Försvarsmaktsövning, vilket är vällovligt med tanke på att det då skull ha gått nästan 30 år (!) sedan övningen ORKAN 1993. Men, det är alldeles bakom hörnet vi behöver visa upp vår försvarsvilja och öka vår försvarsförmåga.
Med det senaste dygnets utspel om värnpliktens betydelse för landets försvarsförmåga finns det två saker att framhålla. Dels är själva värnpliktsfrågan åter levande och sprickorna går inom politiken, och delvis mellan politiken och den militära ledningen.
Den andra saken är att det i en tid med alltmer triangulering, så finns det få politikområden där skillnaderna är så stora inom och mellan regeringsalternativen. I NATO-frågan är alliansen oense, medan de rödgröna ännu inte hittat en gemensam linje för krigsmaterielexporten. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har därför klara synpunkter på enskilda materielssystem som Försvarsmakten behöver för att uppnå önskade förmågor. I samma fråga sticker Folkpartiet ut i alliansen och vill å ena sidan se skärpta krav på exporten, å andra sidan ge vapen till den kurdiska sidan i Mellanöstern.
Vi har också Ryssland som säkerhetspolitisk risk, där moderaterna försöker spurta förbi Miljöpartiet och Vänsterpartiet när det gäller nedtonad kritik. I det nya numret av Försvarets Forum (s. 14) försöker Försvarsberedningens ordförande, Cecilia Widegren (M), inpränta att bedömningen från oktober 2012 om Europas säkerhet inte var fel. Inte då i alla fall, eftersom det var en annan tid.
Slutligen så har vi just värnplikten, där landets vice statsminister och dennes liberala parti nu är en tydligare anhängare av tjänstgöringsplikt än vad både Vänsterparti och Sverigedemokraterna är. Miljöpartiet är för frivilligförsvaret, medan Socialdemokraterna hittills inte kunnat säga vad de egentligen tycker i frågan, i och för sig av viss respekt för den pågående reformen.
Se där, ett mycket lämpligt politkområde för de avslutande partiledardebatterna. Må sista man/kvinna vakna!
Värnplikt kan lösa Försvarets bemanningsproblem men inte dess beredskapsproblem. Ett antal förband som stridsflygdivisioner med betjäningsförband, luftvärn, hemvärn etc måste vara igång efter 2 -3 dagars mobtid och helt färdigmobiliserade inom en vecka. Stora krav ställs på regering att våga beordra mobilisering och därmed dränera industri och övrigt civilsamhälle på bemanning – man har skäl att befara att beslutet drar ut på tiden. Ett försvar som är färdigmobiliserat när kriget är slut är en helt galen investering.
Återkommer till min käpphäst om aktivering av tjänsteplikt för alla, inte bara värnplikt.
Detta av flera skäl:
– Dagens unga behöver en bättre förståelse för ”samhällskontraktet”, rättigheter och skyldigheter, det får man om man måste tjänstgöra ex. fyra månader i vård, omsorg, katastrofberedskap eller försvar.
– Vi behöver rekryteringsunderlag till alla dessa områden, genom att få möjlighet jobba in sig på ett fält ökar sannolikheten att vilja jobba vidare om det tillpassas seriöst.
– Politikerna behöver en ”ansiktsräddare” på försvarsområdet. Genom tjänstepliktens aktiverande kan de få detta, man aktiverar de unga, man fokuserar på angelägna bristområden, förbättrar integrationen över klass och etniska gränser. Det blir en bred insats, inte försvars utan aktivitets fokuserad. (oro för den ”initiativlösa” ungdomen är vida spridd)
– Man kan tillföra försvaret resurser utan att bara fokusera på försvarsbudgeten.
Javisst det innebär utmaningar att ta hand om en hel årsklass i fyra månader, men man måste inte starta med 100% från början utan bygga upp succesivt. Det går att börja med lottning så att var 4-5e får förmånen från start. Det innebär ca 15-25 000 per år minus de som av olika skäl inte är lämpliga. Några tusen per sektor, per tertial från start, detta borde gå att få till organisatoriskt och ekonomiskt.
Fyra månader är kort tid, ja man blir inte specialist på den tiden, men man kan bli en god rekryt för vidare utbildning och kan ges incentiv för att gå vidare inom området. Vi saknar personal i vård, omsorg och försvar, på detta sätt skapas en rekryteringsbas samtidigt som vi aktiverar och utvecklar våra unga. Sen lär man sig ganska mycket soldatkunskaper på tre-fyra månaders ”gröntjänst” och det kan vi ha behov av i ett utvidgat Hemvärn.
Per Tengblad
Du underskattar problemen, 4 månader fördelat på tre inryckningar? Hur hanterar du anpassningen till terminsstarten mm? Hur hade du tänkt att dom ska göra nån nytta? Ska du utbilda dom först? Var isåfall ska du göra det? Det är inte små mängder som ska tryckas igenom årligen! Nä, vi ska bara utbilda vad som behövs, vi ska använda frivilliga i första hand och Lotta in resten.
Är det inte katastrof när sossarna har en bättre försvarspolitik än moderaterna? Tacka veta jag moderaterna innan Reinfeldt och co kom till makten! Nu har det iaf poppat upp ett nytt parti som verkar vara i min stil. De har en betydligt mycket bättre försvarspolitik än moderaterna! http://www.borgerligframtid.se/forsvaret/