Peter Wolodarski skriver idag om försvaret med utgångspunkt från Wilhelm Agrells anförande i Sälen. Vem avvecklade försvaret? är rubriken på ledarartikeln. Peter Wolodarski skriver bland annat:

”Så behandlade de ansvariga ett system som tjänat Sverige ända sedan andra världskriget. Och denna nedmontering inleddes innan värnplikten hunnit ersättas av den yrkesarmé som just nu byggs upp. Under ett antal år förlitade sig alltså Sverige på tidigare värnpliktsutbildade som inte längre kunde mobiliseras. Detta är ingen liten detalj i reformeringen av försvaret, utan symtomatiskt för hur de ansvariga raserat det gamla utan att ha något nytt att erbjuda.”

Nu är besluten fattade och det blir en mödosam väg att skapa de beslutade väpnade styrkorna. Inte minst sedan det visar sig att vi ligger i efterhand med de tidsvisa anställda soldaterna. Om vi antar att vi kommer att ligga 4000 soldater kort 2013 kommer det att ta flera år att ta i fatt underskottet. Utöver de som årligen skall utbildas enligt planerna tillkommer extra utbildning för att uppnå personalmålen. Om vi antar att dessa är 750 per år (fem kompanier) så skulle det ta c:a 5 år att komma ifatt. Det åtgår då 100 extra officerare för utbildning av dessa fem kompanier, varför dessa officerare inte kan göra insatser, träna med förband eller återhämta samtidigt. Kring 2018 skulle vi nå personalmålen i det här exemplet istället för 2015. Detta innebär en bristande operativ förmåga i perioden 2013 – 2018. Det är i sammanhanget väl att den nya ryska reformen inte har mer än börjat.

Reformen har fått en olycklig start med negativ publicitet, vilken kombinerad med lågt satta löner kan komma att försvåra rekryteringen under de närmaste åren. Här tillkommer också verksamheten i Afghanistan som en osäkerhetsfaktor för rekryteringen.

När det gäller ekonomin var ÖB tydlig i Sälen med att beslutad organisation kräver mer pengar: ”Dagens ekonomiska förutsättningar räcker inte för ett långsiktigt genomförande och vidmakthållande av IO 14 med dess framtida materielinvesteringar och samträningsbehov.”

Peter Wolodarski skriver om detta: ”Under veckans Sälenkonferens påtalade ÖB Sverker Göransson  att hans budget än en gång riskerar att spricka efter 2014, om inte mer resurser tillförs. Jag uppfattade hans signal som en varning för att investera i ett extremt dyrt super-Jas.”

Jag tolkar inte ÖB på det sättet, utan som en redovisning av konsekvenser avseende försvarsmaterielkostnader och omvärldsförändringar. Utvecklingen av Gripen för Försvarsmakten måste ställas i proportion till vad normerande aktörsförmåga är. Med den ryska anskaffningen av SU-34 och SU-35 samt på sikt PAK FA bör vi nog ha mental beredskap till att vi blir tvungna till detta eller ett nytt stridsflygsystem, vilket helt säkert blir mycket dyrare. Är vi inte beredda att göra något av detta bör vi nog på sikt omvärdera hela vårt militära uppträdande i närområdet i händelse av en kris.

Det förstärks också av den amerikanska utvecklingen, där tyngdpunkten nu ligger i Stilla Havet. I de nedskärningar som annonserats är det viktigaste för oss att Marinkåren kommer att skäras ned, vilket innebär försvagad expeditionär förmåga. Nu har USA tillräckligt med resurser för att nå vårt närområde med konventionella stridskrafter. I alla fall i det korta perspektivet, men det kan komma att ändras. Vi bör också uppmärksamma den kraftiga nedskärningen av UK expeditionära förmåga med endast åtta stridsflygdivisioner i RAF om ett par år liksom endast 19 örlogsfartyg på ytan för Royal Navy samt borttagandet av Nimrodplanen för övervakning. Det senare upprör många särskilt i Storbritannien eftersom de nyligen köptes in för 4 Mdr pund (!).

När det gäller de internationella insatserna uppmärksammades främst Afghanistan i Sälen. ÖB var också tydlig med följande budskap: ”Samtidigt ser vi att motståndaren ökar sin styrka i vårt PRT:s västra område. Således återstår mycket arbete innan säkerhetsläget i sin helhet kommer att förbättras i vårt ansvarsområde.”

Det är en oroande utveckling i väster som kommer att sätta sina spår under 2011, vilket jag belyst tidigare. Samtidigt finns det skäl att vänta sig att det väpnade motståndet från Baghlan (indikationer på att även Al-Qaida-associerade uzbeker finns där också) kommer att försöka störa underhållet längs vägen från Hairatan vid uzbekiska gränsen till Baghlan och vidare mot Kabul. Vägen går bland annat genom PRT:s norra och östra område och står för en femtedel av underhållstrafiken till ISAF. Om ISAF fokuserar operationer i västra delen av PRT:s område kan vi öka säkerheten. Om ISAF väljer andra områden blir vi tvungna att försvåra för motståndarna att utöka sina kontrollerade fickor istället.

Med intentionen att ge och ta emot militär hjälp i närområdet samtidigt som vi inte vill avdela ekonomiska resurser för att skapa denna förmåga påminner situationen om Afghanistan, där vi har tagit ansvaret för ett område stort som Norrbotten med ungefär 500 soldater. Utan amerikanskt stöd i bägge fallen är denna obalans mellan ambitioner och förmåga en risktagning. Priset för denna betalas först av våra soldater och sjömän.

Andra om läget avseende försvarsförmågan: Göran Pettersson (M)

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Mer av samma författare