Inledning

I seriens fjärde del om försvarsgrenens pågående förändring är fokus på förmågeutveckling av Arméns krigsförband. Nu belyses det akuta behovet av att skyndsamt utveckla och förändra armén för att kunna möta de utmaningar som dagens och morgondagens stridsfält kräver. Detta akuta behov grundar sig främst i tre övergripande faktorer:

För det första Rysslands alltmer aggressiva agerande och expansiva utrikespolitik som hotar och utmanar fred och säkerhet i Europa, vilket ställer krav på en tillgänglig svensk armé här och nu.

För det andra den pågående och accelererande teknologiska och taktiska utvecklingen, vilket har förändrat operationsmiljön och därmed ställer krav på en modernisering av materiel, metoder men även koncept för utveckling.

För det tredje Sveriges inträde i Nato, som förändrat den svenska säkerhetspolitiska kontexten, vilket kräver en svensk anpassning till alliansen avseende interoperabilitet, men även en genomgående anpassning och översyn av svenska doktriner och perspektiv avseende nyttjandet av den svenska armén.

Dessa tre förändringsfaktorer, enskilt och tillsammans, kräver att de principer, metoder och strukturer som ligger till grund för utvecklingen av krigsförbanden skyndsamt måste förändras. Trots detta fortsätter utvecklingen av krigsförband i Sverige med i stort samma arbetssätt, tempo och kognitiva beteende som före kriget.

Även om en viss förståelse för hur bråttom det är – ”sense of urgency” – har börjat infinna sig i organisationen har inte produktionen eller färdigställandet av krigsförband ökat i den omfattning som omvärldsläget eller politiken kräver. Bakgrunden till detta är bland annat att Armén lider av att förbanden i dagens arméorganisation främst är designade för att antingen verka i en nationell brigadkontext eller som självständiga modulära enheter i internationella operationer. Dagens armé är sprungen ur den så kallade bataljonsarmén, vilken skapades för att först och främst vara kompetensbärande under den strategiska time-outen snarare än en rationell organisation anpassad mot krigets krav.

Denna armé har tjänat oss väl, men måste nu ersättas med en volymmässigt större, mer välövad, och bättre utrustad armé som är tillgänglig här och nu. För att komma till rätta med detta behöver Armén återta rådigheten över de dimensionerande produktionsfaktorerna personal, materiel och infrastruktur. Därutöver måste de organisatoriska perspektiven förändras så att divisionen snarare än bataljonen eller brigaden sätts i centrum, vilket tillsammans med en förståelse för att vi nu är Nato-medlemmar måste prägla hur vi tränar och framförallt övar våra förband.

Denna artikel beskriver hur den svenska armén bör förändra metoder för krigsförbandsutveckling så att krigsförbanden blir tillgängliga här och nu (fight-tonight), och samtidigt acceptera att förbanden ständigt måste utvecklas (continously transformation) samt därutöver vara under kvantitativ tillväxt med fler förband. Huvudsyftet med artikeln är således att belysa hur Armén behöver ta sig an utmaningen att skapa krigsförband som är dimensionerade och förberedda för den nya operationsmiljön. Därutöver syftar artikeln, likt hela artikelserien, att fortsatt tydliggöra behovet av anpassning och transformation av Armén. Vi diskuterar här metoder och åtgärder för att utveckla morgondagens krigsförband och uppmanar till en öppen debatt om Arméns framtid. Ansatsen är att skapa en debatt kring Arméns framtid och vägen framåt. Vi vill återigen uppmana alla läsare att utmana oss med andra uppfattningar och synsätt, vilket bidrar till att skapa en öppen och välbehövlig framtidsfokuserad diskussion. Denna artikelserie spänner över utmaningar som även ligger utanför Armén, och därför önskar vi bli utmanade med andra synsätt från personer även utanför Armén.

Produktionsfaktorer – och processen för att styra utvecklingen av Arméns krigsförband

Om Armén ska tillväxa i ett skyndsamt tempo och samtidigt vara tillgänglig för insatser eller mobilisering måste Arméns och Försvarsmaktens syn på produktion av krigsförband förändras. Den stora organisatoriska utmaningen Armén står inför är att leda och styra produktionen av krigsförband för att möta behovet av tillväxt och tillgänglighet. Den tidigare organisatoriska synen på utveckling av krigsförband har inte endast utgått från krigsförbandens behov. Istället har det också varit behoven vid Arméns organisationsenheter tillsammans med fredsrationella perspektiv från andra stridskrafter, staber och stödjande myndigheter som tillåtits styra Arméns produktion. Dessa perspektiv utgår från ett destruktivt och felaktigt antagande om är rotat i den eviga fredens paradigm där huvudaktiviteten har varit att bevara kompetens i en miljö med begränsade ekonomiska resurser, vilket skapat en kultur där pengar kontrolleras och över redovisas samtidigt som tidsperspektiv inte beaktas. För Armén har detta yttrat sig genom den så kallade bataljonsarmén, där funktioner och förband tillåtits verka som enskilda organisationer, vilket inneburit att fler av Arméns underliggande funktioner förlorat förståelsen för förband som system av system. Detta har aldrig varit acceptabelt, men synas nu i och med vårt Nato-medlemskap och medföljande försvarsplanering.

På samma sätt är inte heller dagens metoder för utveckling och produktion av Armén tillämpligt i samma utsträckning som tidigare. Försvarsmakten måste därför ställa om till ett högre tempo och acceptera att tid i vissa fall är mer begränsande än ekonomin och att organisatoriska risker måste accepteras för att hålla tempot uppe. Detta kräver också en gemensam förståelse för produktionsfaktorerna, vilket i denna artikel definieras som materiel, personal, infrastruktur, övning och organisation, vilka tillsammans med ekonomiska förutsättningar krävs för att sätta samman ett krigsförband.

Förståelsen för produktionsfaktorerna innebär också att krigsförbandens utveckling sätts i centrum. Produktionen av dessa måste utgå från en centralt sammanhållen plan baserad på de faktiska behoven som föreligger, snarare än särintressen eller eventuella missförstånd. För att uppnå detta behöver det ske en återgång till generella men tydliga beskrivningar av våra förband i handböcker, reglementen och doktriner. Tydlighet och öppenhet avseende prioriteringar och målsättningar underlättar på många sätt utvecklingen och produktionen av krigsförbanden. Detta innebär också att stödjande funktioner till Armén behöver förändra sitt arbetssätt och metoder. Exempel på det är Arméns möjlighet till att själv hantera krigsplacering och registervård av egna krigsförband. De nuvarande stödsystemen stödjer inte Armén i den nuvarande förmågeutvecklingen och inte heller planerad tillväxt. Därför måste de stödjande organisationerna acceptera att krigsförband behöver justeras och uppdateras i betydligt snabbare takt i dag än tidigare. Detta innebär att systemstöd och metoder behöver anpassas efter den rådande tillväxten, istället för att anpassas för att fungera i en avvecklingsorganisation.

För att hitta metoder för att utveckla nuvarande eller framtida förband kan inspiration och kunskap därför hämtas från tidigare tidsepoker som liknar dagens. Figur 1 beskriver en modell från ett svenskt reglemente från 50-talet och beskriver hur svenska förband utvecklas från projektering till vidmakthållande. Modellen beskriver viktiga påverkansområden, motsvarande produktionsfaktorer, för utveckling av krigsförband. Den viktigaste aspekten att förstå i modellen är att tidslinjalen förkortas genom flera parallella spår istället för ett sekventiellt tillvägagångssätt. Det betyder att det måste genomföras metodstudier, utbildning och materielförsök innan leveranser av materielen börjar. Ett sådant perspektiv går att nyttja oavsett om det är ett nytt förband eller ett existerande förband som ska utvecklas.

Figur 1. Bild på förband- och förmågeutveckling och från 50-talet (källa okänd).

Men givet det nuvarande omvärldsläget behöver Armén acceptera en risk genom att korta tidslinjen, exempelvis genom att påbörja organisation och utbildning av förband med substitut-materiel lånad från andra stater eller industrin. Detta innebär ett synsätt där krigsförband aldrig kan utvecklas färdigt. De bör istället alltid befinna sig i någon form av transformation där ny metod och teknik implementeras, vilket i sin tur inverkar på organisationen. Sammantaget indikerar detta ett kronologiskt och konceptuellt perspektiv den svenska armén inte följt sedan kalla kriget. Denna metod tar fasta på att utveckling av krigsförband baseras på ett evigt lärande och ett kontinuerligt strävande efter att förbättra, teknik, taktik och organisation, vilket också måste ske parallellt snarare än sekventiellt. Detta perspektiv är ännu viktigare givet det säkerhetspolitiska läge som råder just nu. Armén behöver under det rådande läget både vara under utveckling och samtidigt vara stridsberedd. Detta betyder att förbanden måste kunna genomföra en transformation och tillväxt samtidigt som de behåller sin beredskap – en utmaning i ordets rätta bemärkelse.

Det som beskrivs ovan är en del i att lyckas med Arméns tillväxt. Därutöver måste Armén öka sin rådighet och sina mandat över samtliga produktionsfaktorer, och i synnerhet över materielprocessen. Ett viktigt steg i detta är att målsättningar, krav, prioriteringar och organisation för krigsförbanden kommuniceras och beskrivs till soldater, utbildare, yrkes- och reservofficerare, politiker, industrin samt Fortifikationsverket (FortV) och Försvarets materielverk (FMV).

Om Armén inte förmedlar hur krigsorganisationen ser ut och vad den förväntas uppnå samt vilka förband som är mest prioriterade är det svårt för den egna personalen att möta målsättningarna och nästan omöjligt för stödjande personal utanför Armén att göra detsamma. För att lyckas med detta måste Arméns arbetssätt med att utveckla krigsorganisationen och förbanden bli öppnare och tydligare. I kommande stycken beskriver vi hur dessa produktionsfaktorer ska förstås för att tillsammans ge förutsättningar till ett övat och validerat krigsförband som kan verka som ett system av system inom markdomänen.

Produktionsfaktor 1 – Organisationen

Krigsförband produceras främst för att kunna nyttjas som en militär lösning på ett operativt problem. Därför utgår produktionen och utvecklingen av krigsförband från försvarsplanering. Denna försvarsplanering har fundamentalt förändrats med det svenska Nato-inträdet, något som ännu inte syns i lika stor utsträckning i produktionen och utvecklingen av våra krigsförband. Sveriges medlemskap i Nato innebär att stora delar av Armén kommer att lösa sina stridsuppgifter utanför Sveriges gränser i en multinationell kontext. För de delar av Armén som fortsatt verkar i Sverige kommer Nato-medlemskapet att innebära en förändrad ledningsstruktur och nya funktionskedjor. Till skillnad från tidigare operativa kontext, måste den Armén släppa bataljonsperspektivet till förmån för att kunna verka i en kårkontext, där vårt huvudbidrag är en division. Utöver denna division måste övriga förband utvecklas eller designas för att antingen kunna verka under den svenska divisionen eller underställas ett annat lands kår, division eller motsvarande ledningsnivå. Detta ställer helt andra krav på interoperabilitet. Vi måste därför anpassa oss för att kunna verka tillsammans med våra allierade och även i andra domäner än vad vi tidigare dimensionerat våra krigsförband för.

Utöver ovanstående måste Sverige också förhålla sig till Natos kravställning avseende förbandsförmåga. Dessa krav som är bindande för alliansens medlemmar är både kvalitativa och kvantitativa.[1] Det går dock att begära undantag från dessa krav om särskilda taktiska eller operativa skäl kan anges. För Armén innebär detta ett vägval att antingen inta en organisation som speglar huvuddelen av de övriga allierade inom Nato eller behålla svenska lösningar.

Natos organisationer utgår i mycket från amerikanska modeller som är utformade för strid i Centraleuropa vilket gör att vi behöver fundera extra innan vi kopierar organisationer. Kvalitativa krav bör kopieras från Nato, dock ska vi utgå från våra kunskaper om strid i subarktisk miljö och tillsammans med våra nordiska partners utveckla en organisation som möter kraven. Detta ska ske skyndsamt inom ramen för en CD&E[2]-process och i ett nära samarbete med allierade samt andra försvarsgrenar och myndigheter. Detta ska resultera i vårt svenska MDO-koncept på taktisk nivå som utgår från vår kultur och våra förutsättningar. Organisatoriskt innebär det att krigsförbanden ska designas för att ingå i en division, som verkar inom en multinationell kår-kontext, som därutöver är anpassade för storskaliga markoperationer (LSCO)[3] i rätt krigsterräng och dessutom mäter Natos krav på Sverige. Därför måste arméns förband skyndsamt typförbandsutvecklas för att resurseffektivt kunna verka i ett vidare sammanhang än bataljon och brigad.  Ett sådant arbete behöver särskilt adressera snedvriden behovssättning av personal och materiel, men även anpassa förbanden för att effektivt kunna lösa storskalig strid i subarktisk miljö.

Produktionsfaktor 2 – Materiel

Armén behöver förhålla sig till och möta den pågående snabba taktiska och tekniska utvecklingen. Kriget i Ukraina har inte förändrat krigets natur men har påvisat hur ny teknik och utvecklade taktiska koncept kan nyttjas i nya operativa tillämpningar. Förenklat innebär detta att en del av den nya tekniken har potential att förändra krigföringen så dramatiskt att tillämpliga doktriner och taktik inte längre fungerar, samtidigt som grundläggande element i krigföringen förefaller vara konstanta. Det pågående kriget i Ukraina påvisar tydligt potentialen i ny teknik och det konstanta behovet av teknikutveckling. Men kriget påvisar också det kvantitativa behovet av tillgängliga, väl utrustade och övade krigsförband. Dessa lärdomar och observationer måste få påverka hur Försvarsmakten och Armén möter en allt osäkrare omvärld. Detta har tidigare inte varit fallet men behöver prägla hur vi utvecklas framåt. Armén har idag, likt många allierades arméer, såväl kvantitativa som kvalitativa brister och därutöver är mycket av materielen utvecklad för Kalla krigets behov snarare än dagens slagfält.

Teknikutveckling och materielanskaffning måste därför genomföras annorlunda än idag och där tid, kompabilitet och robusthet är ledande begrepp. Med de ekonomiska medel som tillförs till Försvarsmakten behöver inte ovanstående vara olösliga, men det kräver nya angreppssätt och andra perspektiv på teknikutveckling och materielanskaffning. Därför behöver det implementeras en ny materielförsörjningsstrategi, vilken innebär att vi utvecklar en process för att på ett resurs- och tidseffektivt sätt kunna anskaffa och implementera ny materiel och teknik, men som även beaktar behovet av drift, underhåll och ökat vidmakthållande. För att lyckas med detta behöver Försvarsmakten, Försvarets materielverk och Fortifikationsverket dela verksamhetsidé och grundläggande synsätt kring tillgänglighet och tillväxt. Följande principer kan därför verka som inriktade för att skapa en större förståelse för Arméns perspektiv.

För det första måste Försvarsmakten och de stödjande myndigheterna acceptera att teknikutveckling är ett evigt lärande och innebär ett kontinuerligt strävande efter förbättring. Därför måste demonstratorverksamhet införas som en metod att utveckla och anskaffa materiel. Detta åstadkoms genom att ha försöksförband eller försöksplutoner som nyttjar denna typ av materiel. Armén måste också tillsammans med FMV och i förekommande fall Fortifikationsverket skapa gemensamma metoder och processer i syfte att minska tiden för materielförsörjning i alla delar av livscykeln.

Detta kan göras utan att myndigheternas självständighet äventyras, men det kräver ett gemensamt förändringsarbete som tar bort tidstjuvar ur processen. En viktig aspekt är att det är krigsförbanden som nyttjar materielen – således ska Armén välja tekniska system och materiel på lägre systemnivåer, inte FMV. Därför måste Försvarsmakten ha ett helhetsperspektiv i systemlivscykeln. Vid anskaffning likväl som vid renovering och modifiering måste hela systemlivscykeln tas i beaktande. Detta inkluderar underhållssäkerhet, försörjningsbarhet och tillgänglighet. Teknisk samfunktion och systemintegration skall ägnas särskild uppmärksamhet över systemlivscykeln och har en direkt inverkan på organisationen om vi inte beaktar detta, d v s systemet ska sättas i sitt sammanhang. Systemlikhet med interoperabilitet (även nationellt) som grundförutsättning gäller, system och samanskaffning eftersträvas framför egenutveckling. Samarbeten med föredragna partners inom företrädesvis Nato-familjen eftersträvas i syfte att stärka strategiska relationer.

För det andra måste anskaffning i tillräckligt antal prioriteras framför optimal prestanda syftande till att, över hela livscykeln, täcka krigsförbandens behov vid fred, kris och krig. Häri inkluderas behovet av breddningsmateriel för utbildning vilket även skall kunna genomföras i krig liksom ersättningsmateriel och substitutmateriel. Underhållssystem skall anskaffas för hela livscykeln och inte bara för ett initialt skede där även försörjningsbarheten (återanskaffning- och kompletteringsanskaffning) inkluderas. Tillgänglighetsbegreppet måste förtydligas i en värld där medel och motmedel utvecklas mycket snabbt. Försvarsmakten behöver utveckla en ekonomisk och kommersiell modell där Försvarsmakten köper produktionskapacitet i stället för som nu produkter som riskerar att bli omoderna i förråd. Materielsystem, i synnerhet kostsamma och komplexa sådana, omsätts i omgångar antingen geografisk och/eller som hela krigsförband. Detta innebär att flera konfigurationer måste tillåtas vara operativa samtidigt. Därför kan Armén inte vara beroende av att andra försvarsgrenar eller stridskrafter planerar eller leder underhåll eller tilldelning av kritisk materiel. Armén måste därför ha full rådighet över materiel, verkstäder och förråd. Arméns materiel bör inte heller tillåtas vara i bruk hos andra försvarsgrenar eller stridskrafter. Mandat och rådighet bör därför i så stor utsträckning som möjligt delegeras till arméchefen respektive underlydande garnisons- eller krigsförbandschefer. Genom tydliga mandat och egen rådighet skapas ordning och ansvarskänsla.

För det tredje ska underhållskonceptet värderas där slutförbrukning på förband bör vara ett alternativ till kassering eller avveckling. Det lämpar sig särskilt för materiel av lägre komplexitet och kostnad, vilken kan överföras till förband med lägre ambition avseende stridsuppgifter. Förhållningssättet kring materieltillförsel måste vara att förband tilldelas materiel beroende på stridsuppgift, normerande hotbild, kontext och operationsmiljö. Därvid kan det antas att krigsförband med krigsuppgifter på svenskt territorium inte möter samma hotbild som de krigsförband som verkar vid Natos östra gräns. Detta behöver prägla valet av tillförda materielsystem till respektive förband, men även hur underhålls- och funktionskedjor utformas. Därför bör förband med hög grad av tillgänglighet utrustas med den senaste materielen, medan exempelvis territorialförband utrustas med materiel som slutförbrukas.

De svenska förbanden behöver materiel för att vara tillgänglig och därför måste underhålls- och vidmakthållandekostnader för mängdmateriel vägas mot kostnaden för nyanskaffning. Detta innebär merkostnader som kan balanseras med en ökad differentiering och ökad grad av risktagning avseende materiel och utrustning vid krigsförbanden. Detta innebär också att tilldelning och uppföljning av materielen ska tydligt framgå i krigsförbandsplanen, så att chefer och kravställare har en tydlig bild av sina krigsförband.

Sammanfattningsvis krävs särskilda åtgärder för att ta oss till ett önskat slutläge. Dels behöver vi genomföra utveckling i hela livscykelmodellen i första hand tillsammans med våra stödjande myndigheter men på sikt också med våra allierade. För att korta ledtider krävs att utveckling sker parallellt vilket beskrivs i figuren ovan. Förmågeutveckling är sällan en rak följd av aktiviteter utan består snarare av ett flertal parallella verksamheter som påverkar varandra över tid. Vissa verksamheter, som forskning och teknikutveckling, har ibland skett tiotals år innan resultaten implementeras. Den parallella och iterativa utvecklingen ställer således höga krav på samordning av samtliga pågående utvecklingsaktiviteter, inklusive produktion, på samtliga nivåer och för samtliga tidsperspektiv för att inte resultera i oförutsedda förmågegap.[4] Detta bör genomföras som integrerade projekt inom Armén, Försvarsmakten och andra myndigheter, i synnerhet med FMV. Därför måste vi skyndsamt utveckla myndighetsgemensamma, enkla, processer (IPT-format[5]) som syftar till att minska tiden för anskaffning av relevant materiel. Innovation sker inte heller främst inom statliga myndigheter utan hos industrin, inom akademin eller i samarbetet mellan brukare och tillverkare. Därför behöver Försvarsmakten och FMV enas om att utgångspunkten, i detta läge måste vara att köpa befintlig och existerande materiel före att genomföra en hel utvecklingscykel enligt ISO 15288. Det viktigaste i det rådande omvärldsläget är att krigsförbandens materiel finns på rätt plats med rätt status. Detta är den framkomliga vägen för att uppnå konceptet fight-tonight, vilket innebär tillgängliga och adekvat utrustade förband här och nu.

Produktionsfaktor 3 – Personal

Nato ställer nya krav på tillgänglighet av Arméns krigsförband än vad som tidigare varit normerande då Armén huvudsakligen behövde vara tillgänglig först efter mobilisering. Natointrädet innebär bland annat att Armén inom ramen för artikel 5 med kort varsel, men utan fullständig mobilisering, kan behöva leda och delta i storskaliga högintensiva väpnade insatser i Sveriges närområde. Därutöver behöver även delar av krigsförbanden vara i beredskap för Natos 360-koncept, vilket innebär att under beredskap vara beredd att lösa insatser långt utanför vår region. Dessutom behöver Armén som sin helhet vara förberedd och organiserad för att efter mobilisering enskilt eller tillsammans med andra inom ramen för artikel 3 eller artikel 5 kunna försvara Sverige. Detta innebär att Armén måste vara anpassad för att kunna verka inom hela konfliktskalan, men också anpassa sig till att verka med delar av organisationen innan mobilisering och med hela organisationen efter mobilisering.

De svenska arméförbanden måste således anpassas till konceptet fight-tonight, vilket innebär att krigsförbanden, inom ramen för sina stipulerade tider, är beredda att omedelbart påbörja lösandet av sin uppgift.[6] Innebörden är att organisationen inte ska vänta till imorgon med att utföra de förberedelser som kan göras idag. Dock ska konceptet inte tolkas som att Armén enbart ska bestå av stående förband. För att Sverige ska kunna hantera de kvantitativa och kvalitativa aspekterna med fight-tonight, krävs istället en kombination av värnpliktiga tillsammans med kontinuerligt- och tidvis tjänstgörande personal. Grunden för den militära personalförsörjningen till krigsförbanden, personalreserven och till skolor är därför fortsatt grundutbildning av värnpliktiga.

Det sätt som grundutbildningen genomförs på i Sverige är på många sätt unik och ger mycket gott resultat idag. Detta ska bevaras och utvecklas för att bli ännu bättre.[7] Exempelvis behöver förband genomföra dubbla inryckningar för att möjliggöra tillgänglighet över tid. Detta kan gälla förband eller förmågor som omedelbart kan behövas men endast för nationella uppgifter, exempelvis förband för säkerhet, bevakning, beredskap, transporter och logistik. Som en del av detta behöver också organisationen utveckla förståelsen för hur och vad de värnpliktiga kan och får användas till. Därför bör också Arméns och Försvarsmaktens egna instruktioner, stående order, handböcker och reglementen anpassas för att följa juridiska ramverk, men inte för att överpröva eller försvåra myndighetens arbete. Därutöver behöver det också finnas stående förband med enbart kontrakterad eller anställd personal. Dessa kan vara förband avsedda för Forward Land Forces (FLF) eller krigsförband i beredskap för nyttjande inom 360-konceptet. Därutöver behöver ett antal förband av kompetens eller förmågeskäl bemannas med större mängd, eller kärna av anställd personal, vilket bland annat omfattar vissa luftvärns-, säkerhets-, militärpolis-, underrättelse- och jägarförband.

Utöver detta behöver Armén överse hur värnpliktig, kontrakterad och anställd personal kompletterar varandra  i funktioner såsom logistik och ledning vid brigad, division och militärbaser samt för värdlandsstöd (VLS).

Armén kommer även fortsatt vara bemannade med en blandning av stående- och mobiliserande förband. Men för att öka beredskapen behöver armén tydligare definiera vilka förband som ingår i vilken beredskapsgrad. Detta görs genom att implementera Nato new force model, där respektive krigsförband tydligt anges som ett TIER 1-3 förband beroende på dagar till insats. Inom ramen för detta behöver det också förtydligas vilka förband som är avsedda för nationella behov, det vill säga icke-deployerbara, respektive vilka förband som är deployerbara regionalt, vilket innebär inom Norden, samt vilka förband som är fullt deployerbara och därmed kan verka inom Natos 360-koncept. Genom en ökad tydlighet med ett större fokus på interoperabilitet, kommer ett nytt synsätt på förbandskategorier och prioritering av krigsförband implementeras. Därigenom anpassas Armén att vara tillgänglig för att kunna upprätthålla beredskap, genomföra övningar, ge och motta stöd till och från våra allierade samt vid behov kunna mobilisera. Detta innebär att Armén även fortsatt kommer att bestå av krigsförband bemannade av värnpliktiga, kontinuerligt- och tidvis tjänstgörande personal som tillsammans utgör kärnan i konceptet fight-tonight.

Produktionsfaktor 4 – Infrastruktur

I likhet med det materiella området måste Armén och Försvarsmakten utveckla sin relation och sina processer med stödjande myndigheter inom ramen för infrastruktur. Den nuvarande tillväxten av krigsförband stöds inte i den utsträckning som skulle behövas av infrastruktur. Genom de senaste decenniernas avveckling har kritisk infrastruktur för utbildning, förvaring och utveckling av krigsförbanden till stora delar försvunnit. För att stödja tillväxten måste tidsperspektiven för nyanskaffning eller nybyggnation kortas. Därutöver behöver också priser eller hyresnivåer överses så att kostnaderna som Armén bär för infrastruktur överensstämmer eller speglar den generella prisbild som råder på marknaden. Samtidigt behöver Armén också utveckla sin syn på infrastruktur och dess relation till krigsförband. Krigsförbandens behov av infrastruktur omfattar idag betydligt mer än vad som under de senaste tjugofem åren hanterats. Kriget i Ukraina har påvisat att befästningar och skyddade utrymmen fyller en viktigare funktion än vad många bedömare hade förutsett. Teknikutvecklingen innebär att ledning av förband, med stöd av kvalificerade ledningssystem, i större utsträckning än tidigare bör och kan genomföras på längre avstånd och från skyddade platser. Därutöver behöver dagens kvalificerade krigsmateriel förvaras i en miljö som kontinuerligt medger möjligheter för lednings- och verkanssystem att genomföra uppdateringar eller utbyta lägesinformation. Eftersom den svenska materielen huvudsakligen kommer att förvaras på ett avstånd som med relativt enkla medel kan utsättas för kinetisk påverkan från ryskt territorium behöver såväl krigsanläggningar som förrådsanläggningar överses. För Armén betyder det att krigsförbanden behöver planera och utvecklas för att kunna nyttja skyddade platser eller befästningar för såväl verkan som förvaring av materiel.

Arméns krigsförband måste därför i större utsträckning än tidigare överse sin förmåga och kunskap inom infrastrukturområdet. Detta kan endast göras i samverkan med Fortifikationsverket. Ett led i detta är att Armén tillåts egen rådighet och medges egen dialog med den stödjande myndigheten Fortifikationsverket, samt att Armén tillåts ta ansvar för att utveckla och vidmakthålla infrastukturbeståndet. Den nuvarande strukturen medger inte tillväxt enligt det som krävs under rådande säkerhetspolitiska omständigheter. Därutöver behöver arbetet med att förskjuta mandat till militärbaser och garnisoner fortsätta och där krigsförbandschefer tillsammans med garnisonschefer i större utsträckning tillåts ta ansvar och leda och planera egen verksamhet.

Produktionsfaktor 5 – Övning

Armén behöver förändra sina perspektiv på övningsverksamhet. Med inträdet i Nato måste försvarsgrenens perspektiv harmonisera med de alliansens doktrinära begrepp och beskrivningar. Därför behöver den svenska sammanblandningen av övning och träning särskiljas. Träning syftar till att utveckla det enskilda förbandet och dess egna förmågor, vilket även kan omfatta värdering eller validering. Övningsverksamhet däremot syftar antingen till förövning (mission rehearsal) eller till avskräckning (deterrence). För Armén innebär detta att övningar ska genomföras i rätt terräng, med rätt kommandostruktur och med en relevant dimensionerande motståndare. Eftersom huvuddelen av fältarmén dimensioneras för att under den svenska divisionen verka i Natos norra operationsområde utgör detta fokus för Arméns framtida övningsverksamhet.

Detta innebär att övningar, oavsett om de genomförs i förband, som stabsövningar eller fältövningar, ska riktas in mot detta operationsområde. För divisionsförbanden innebär detta att all övningsplanering inriktas mot att skapa en realistisk kommandostruktur där interoperabilitet och funktionskedjor övas och prövas mot en multinationell kår-nivå i rätt geografiskt område. För att möta ovanstående krav krävs att armén förutom att öva i rätt område återkommande kaderorganiserar sina staber på brigadnivå och uppåt. Detta ger förutsättningar för krigsförbanden att krigsplanlägga, samverka och öva i större förband, vilket krävs för att utveckla den svenska förmågan inom MDO och förmåga till strid i divisions ram. För förband som inte planeras för att ianspråktas av divisionen eller som planeras för särskilda uppgifter, exempelvis försvaret av Stockholm, Gotland eller för FLF gäller dessa uppgifter som normerande övningsterräng. Detta gäller även för territorialförband och förband avsedda för värdlandsstöd (VLS).

Samtliga krigsförband måste därför i större utsträckning än idag tillse att de övar i rätt terräng och med rätt förutsättningar såväl geografiskt som ledningsmässigt. Därutöver måste interoperabilitetsaspekten omhändertas. Interoperabilitet är mångfacetterat och omfattar allt ifrån tillit och språk, till metoder, organisationsstrukturer och tekniska standarder. För förband som är involverade i VLS eller regionala uppgifter i Sverige innebär detta att rätt internationella partners behöver identifieras för att därigenom kunna samverka och öva tillsammans. Därvid bör utländska krigsförbandsövningar i Sverige nyttjas som tillfällen för egen övning och utveckling av interoperabiliteten. Därutöver kommer det svenska bidraget till Forward land forces (FLF) tillsammans med FISE-samarbetet utgöra motor och en plattform för utvecklingen av Arméns interoperabilitet, inklusive försöksverksamhet tillsammans med de allierade.

Därutöver måste Armén också återta den tidigare kunskapen och förståelsen för den normerande motståndaren och dessutom vara beredd att omdefiniera denne kontinuerligt. Detta måste prägla träning och övning men även innehållet på skolor och utbildningar. Endast genom att förbereda Armén för en kvalificerad motståndare och genom att våga öva med faktiska utmaningar kommer organisationen att bli bättre. Därför behöver förbandsövningarna omfatta en motståndare som kan utmana med (1) ett substantiellt drönarhot av samtliga klasser, (2) telekrigsattacker mot ledningssystem och UAS, samt (3) en effektiv bekämpningskedja (kill-chain) där motståndarens förmåga att upptäcka och bekämpa våra förband har ökat markant. Parallellt med detta måste också taktik och operationskonst återigen bli ett samtalsämne på stabsplatser och mässar. Krigsförbandschefer uppmanas därför att utmana sin personal och staber att genomföra fältövningar, bedömandearbeten och krigsspel i rätt terräng, mot rätt motståndare och med rätt kommandostruktur. Genom ett fokus på förståelse för uppgiften och genom rätt träning kan rätt övningar genomföras, vilket skapar en för fienden farligare armé.

Sammanfattning

I denna artikel beskrivs hur de fem produktionsfaktorerna; organisation, materiel, personal, infrastruktur och övning samt ekonomi behöver sättas samman i en ny kontext och med en nygammal metod för att snabbare utveckla och producera arméns krigsförband. Fokus för Armén är under rådande omvärldsläge, förmågeutveckling och tillväxt av de av politiken beslutade krigsförbanden. Detta innebär att vi behöver fästa särskilt fokus på krigsförbandens roll och relevans i nuvarande operativa kontext. Detta innebär att förbanden måste öva på rätt sätt och i rätt miljö.

För huvuddelen av Armén innebär detta ett större fokus på Natos norra operationsområde och på förmågan till subarktisk strid i divisionsram. Nato-medlemskapet innebär dessutom att vi måste säkerställa interoperabilitet, vilket påverkar hur vi strukturerar och utrustar våra förband. Därför måste förbanden designas så att de enkelt kan integreras i Natos större strukturer, där divisioner och kårer har en central roll. Detta kan innebära förändringar på bataljons- och brigadnivå, där vissa funktioner kommer behöva omstruktureras.  Men det innebär också att FLF, VLS och Natos 360-koncept kommer att påverka förbandens utformning. Även om Nato driver förändringar handlar detta om ett perspektiv och en acceptans för att krigsförband aldrig blir färdiga utan konstant måste genomgå en transformation för att vara fortsatt operativt relevanta. För att stödja denna kontinuerliga utveckling måste Armén kunna tillämpa en metod och kultur som över tiden är öppen för implementering av ny teknik och taktik.

Detta betyder också att krigsförband och organisationsenheter kommer behöva utvecklas snabbare än vad som tidigare varit fallet. För att möta den beslutade tillväxten av krigsorganisationen måste därför Armén, Försvarsmakten och stödjande myndigheter anamma processer och metoder som stödjer tillväxt och utveckling av krigsförbanden. En viktig del av detta är att adressera de materiella bristerna där flera av Arméns förband omedelbart behöver tillförsel av materiel.  Den nuvarande metoden med långsiktiga utvecklingsprojekt är i det flesta fall otillräckliga i dagens föränderliga kontext. I klartext måste befintlig materiel inköpas vilken snabbt kan förbättra krigsförbandens krigföringsförmåga. Detta kräver mod och beslutsamhet från chefer på alla nivåer och dessutom en gemensam lägesuppfattning och samsyn mellan Försvarsmakten och FMV. Därutöver behöver Arméns förband personalmässigt anpassa sig så kombinationen av värnpliktiga, kontrakterade och anställda möter Natos beredskapskrav. Detta kräver att Försvarsmakten och Armén utmanar det nuvarande synsättet på utbildning av värnpliktiga men även vågar ifrågasätta instruktioner och regler för hur personal rekryteras, nyttjas och bibehålls. På samma sätt behöver Armén överse krigsförbandens behov av infrastruktur och relationen till Fortifikationsverket. Här måste vår lust att lyckas vara starkare än rädslan för att misslyckas. Därutöver behöver arméchefen liksom övriga försvarsgrenschefer äga rådigheten över den materiel, personal och infrastruktur som nyttjas och behövs för att bygga upp försvarsgrenen.

Armén måste tydligare få ansvaret att leda processen och metoden att sammanföra dessa produktionsfaktorer till krigsförband, som på ett trovärdigt och effektivt sätt kan vara verksamma i dagens operationsmiljö.
Genom förändrade arbetssätt kan Armén möta ställda tillväxtkrav och samtidigt vara tillgänglig här och nu.

Jonny Lindfors är generalmajor, arméchef och ledamot av KKrVA, Håkan Peterson är överste vid arméstaben, Niklas Collin är överstelöjtnant vid arméstaben, Jan Lundberg är överstelöjtnant vid arméstaben samt doktorand vid Stockholms Universitet och Filip Scheynius är överstelöjtnant vid arméstaben.

Fotnoter

[1] Minimum capability requirements 24, Capability codes and capability statements

[2] Concept development and experimentation

[3] Through a glass clearly an improved definition of LSCO,
https://www.armyupress.army.mil/Journals/Military-Review/Online-Exclusive/2023-OLE/Through-a-Glass-Clearly/

[4] Handbok målsättningsarbete förband 2011, sid 31

[5] Integrerade projektteam

[6] En armé i behov av förändring, artikel nr 1, sid 6

[7] FM2023-24672:1, Arméchefens inriktning för arméns integrering i Nato och fortsatta utveckling, sid 6