Systemfel framför materiell brist

Under militära övningar i Europa har den mediala bilden ofta varit dramatisk, med beskrivningar av hur västerländska förband under övning blir mer eller mindre utklassade och nedkämpade i duellen med ukrainska B-styrkor. Som nyligen belystes i föredraget ”Obemannat” av Johan Pakarinen (FMV) inför Kungliga Krigsvetenskapsakademiens sammankomst 2026-09-09, handlar utmaningen inte enbart om materiella brister eller brist på avancerad utrustning, utan i hur tekniken används. Presentationen belyste att de organisationer som inte ser till en helhet av materiel, system, personal, organisationen, stridsteknik och taktik, utbildning, övning, utveckling och försörjning missar målet. Fokus måste läggas på det militära problemet och den faktiska förmågan. Om inte drönarna och motmedlen är integrerade i ett sammanhängande system gör tekniken begränsad nytta.

En ukrainsk chefsinstruktörs krassa ord från 2025 – ”I väst förstår ni ingenting. Om ni inte ändrar på det så kommer ni bara att dö” – sätter fingret på ett pågående paradigmskifte. Redan under konflikten i Nagorno-Karabakh 2020 borde västvärlden ha vaknat, och även om medvetenheten ökade i och med den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022 återstår mycket arbete för att stänga gapet mellan teori och dagens realiteter på slagfältet.

Nationellt arbete och internationella influenser

Sverige ”rullar inte tummarna”. Tvärtom pågår det redan nu ett intensivt och omfattande arbete. Genom ett djupt samarbete mellan FMV, Försvarsmakten, FOI och industrin drivs flera utvecklingsprojekt parallellt med en mängd andra projekt och anskaffningar. Regeringen har dessutom nyligen beslutat om miljardinvesteringar i helt nya motmedelssystem samt spanings- och patrullrobotsystem för att snabbt bygga förmåga vid förbanden. Inom denna dynamiska miljö fungerar utvecklingsprojektet Demo UCAV med tillhörande ekosystem av aktörer som en viktig länk, och projektet hämtar också avgörande tekniska och taktiska lärdomar direkt från Sveriges internationella samarbeten.

Genom det nordiska försvarssamarbetet NORDEFCO sker ett aktivt erfarenhetsutbyte, samtidigt som de fördjupade samarbetena med Ukraina fungerar som en direktlinje till verkligheten. Nyttjandet av erfarenheter och bilaterala samarbeten med Ukraina ger ovärderliga insikter direkt från fronten avseende taktik, materiel, fältmodifieringar, telekrigföring o s v. Dessa internationella samarbeten används också för att stötta de initiativ som redan tas ute på förbanden, bland annat vid Södra skånska regementet (P 7) och på Livgardet (LG). Men trots att den nationella verkstaden går på högvarv är utmaningarna framåt i tiden stora. Det handlar om en till del omogen marknad, utmanade försörjningskedjor samt den svåra frågan om hur en kapacitet och nationell försörjningstrygghet byggs i fredstid för att snabbt kunna skalas upp (rampas) i kris och krig.

Balansen mellan medel och motmedel

Den teknologiska explosionen och framväxten av ett digitaliserat slagfält, där obemannade system och telekrig dominerar, innebär att traditionella markförband måste lära sig att verka på helt nya sätt om de ska överleva. Det rör sig om en extremt snabb teknikutveckling. Denna utveckling är mest tydlig i Ukraina, där båda sidor kontinuerligt utvecklar sin förmåga med medel och motmedel. Det pågår en ständig och intensiv teknologisk och taktisk kapplöpning där morgondagens lösningar snabbt blir föråldrade. Inom en zon med flera mils djup – den så kallade dödszonen eller kill zone – är det i dag i princip omöjligt för traditionella förband att verka utan att omedelbart bli upptäckta och bekämpade.

För verkningsfull förmåga krävs en kontinuerlig och parallell tillväxt inom två områden: medel (smarta, flexibla och fältanpassade obemannade system som kan korta de digitala beslutscyklerna från upptäckt till eldgivning) samt motmedel (effektiva kinetiska och telekrigsbaserade system som kan skydda egna förband). De förband och staber som inte lyckas integrera dessa system i en genomtänkt helhet blir sårbara. Det handlar självklart inte om att döma ut konventionella plattformar som stridsvagnar och artilleripjäser, vi kan inte slänga bort befintlig materiel utan måste anpassa oss till den nya verkligheten till exempel genom spridning, maskering, snabba frekvensbyten och kontinuerlig anpassning av stridsteknik och taktik på helt nya sätt.

Klyftan mellan gårdagens system och krigets realiteter

Ukrainas inhemska industrikapacitet har exploderat och förväntas under 2026 överstiga svindlande 7 miljoner drönarsystem per år, där den absoluta majoriteten är First Person View (FPV)-drönare av engångstyp. Dessa tillverkas inte för långtidsförvaring utan används direkt. Erfarenheter visar att runt 80 procent av alla system måste anpassas och modifieras direkt i fält före användning för att exempelvis ändra radiofrekvenser och överleva fiendens telekrigföring.

Här blottas en klyfta mot industrins traditionella utbud. Flera av dagens system är utvecklade för gårdagens konflikter i störningsfria miljöer (såsom Afghanistan eller Irak). På dagens slagfält blir system snabbt verkningslösa då de ofta är helt GPS-beroende, saknar störtålighet mot EW/cyber, har otillräcklig räckvidd för kommunikation eller inte är byggda för att klara tuffa miljöer och klimat. Därtill tillkommer nya krav på system- och personalsäkerhet vid hantering av materiel, som FPV-drönare utrustade med skarpa verkansdelar.

Taktiska läxor från Hohenfels

Att enbart förlita sig på tillgång till teknik utan taktisk och organisatorisk anpassning är farligt. Detta belystes under storövningen Combined Resolve i tyska Hohenfels. Där ställdes ett tungt mekaniserat förband från USA (3rd Armored Brigade Combat Team ur 1st Cavalry Division) mot en motståndarsida med ukrainska operatörer. Det amerikanska förbandet hade med sig hundratals drönare samt moderna anti-drönarsystem (C-UAS), men blev ändå mer eller mindre utklassat och nedkämpat i duellen.

Föreläsaren lyfte fram att problemet inte var brist på teknologi, utan sättet den applicerades på. Medan det amerikanska förbandet betraktade drönarna som enskilda materielsystem, lyckades ukrainarna vinna striden. Detta eftersom de i åratal byggt upp en hel militär kultur kring extremt korta, digitala beslutscykler: upptäckt → identifiering → beslut → eldgivning → utvärdering av effekt. Därtill tillkommer spridning, maskering, snabba frekvensbyten, fältreparationer och en kontinuerlig förmåga till anpassning av taktiken. Den som bara köper in teknik utan att förändra sina metoder och sin organisation blir omedelbart sårbar.

Krav på en ny militär riskaptit

För svensk del innebär detta att den påbörjade utvecklingsresan måste accelereras ytterligare. Utbildning och övning måste anpassas, inte minst genom virtuella miljöer och dubbelsidiga övningar (blå/röd) med reell konsekvensutvärdering, där förbanden faktiskt utsätts för ett aggressivt drönarhot.

Att förändra hur man strider, utbildar och förstår tekniken som en sammanhängande helhet är inte längre en framtidsfråga – det är högsta prioritet. De organisationer och förband som inte ökar sin flexibilitet redan i fredstid kommer att få svårt att möta en fiende vars taktik och teknik förändras vecka för vecka. Det kräver en absolut vilja till ökad och kalkylerad riskaptit – annars riskerar de ukrainska varningarna om att man bara kommer att dö på slagfältet att bli en bister sanning.

Referenten är brigadgeneral och ledamot av KKrVA.
Faktaruta: Obemannade system och motmedel på slagfältet
  • UAV (Unmanned Aerial Vehicle): Det övergripande namnet för obemannade luftfarkoster (drönare). Används traditionellt för spaning, underrättelseinhämtning (ISR) och ledningsstöd på allt från korta till långa avstånd.
  • FPV (First Person View): Små, extremt snabba (ofta över 150 km/h) och manövrerbara drönare som styrs av en operatör via VR-glasögon. De fungerar som billiga engångsvapen utrustade med en monterad verkansdel (t ex en RPG-granat). De styrs via radiolänk eller trådbunden fiberkabel för att helt undgå telekrig.
  • Patrullrobot (Loitering Munition): Ett mellanting mellan en drönare och en kryssningsrobot. Den kan flyga och ”patrullera” över ett målområde under en längre tid för att söka efter mål, för att sedan dyka och förstöra det upptäckta målet med sin inbyggda stridsdel. Opererar ofta på längre avstånd (30–180 km) med stöd av flygande kommunikationsreläer.
  • Counter-UAS (C-UAS): System och metoder för att upptäcka, identifiera och neutralisera fientliga drönare. Delas upp i kinetisk verkan (fysisk bekämpning via t ex luftvärnskanoner, jakt-UAV:er eller specialammunition) samt icke-kinetisk verkan (telekrigföring genom störning av GPS-signaler, radiolänkar eller cyberangrepp).
Extern länk
För en fördjupad internationell analys av hur den amerikanska brigaden blev nedkämpad under övningen vid Hohenfels, se artikeln från The Wall Street Journal här:
  • The Wall Street Journal: U.S. and Ukrainian Forces Went Head-to-Head in an Exercise. Ukraine’s Drones Won.