Kina och Ryssland går till systematisk attack i internationella organ mot traditionell tolkning av sådana begrepp som mänskliga rättigheter och sanktioner i ett försök att vända deras tillämpning till ett propagandavapen mot Väst. Hittills är försöken framgångsrika.

Begreppet folkrättskrig formuleras

När motsättningarna mellan USA och Kina trappades upp under Donald Trumps valkampanj uppmärksammade man i Väst att begreppet ”folkrättskrigföring” hade börjat cirkulera i Kina. Det var särskilt Steve Bannon, som fungerade som rådgivare åt Trump under valkampanjen, som uppmärksammade en bok av två kinesiska överstar med titeln ”Krigföring utan begränsning”, som hade getts ut år 1999, men som först nu fick större publicitet. Temat är att inget land kan utmana USA:s överlägsna militära styrka med konventionella metoder (som de kallar ”kinetisk krigföring”). I stället anser de att man bör slita ned USA succesivt genom att använda ekonomisk och informationskrigföring samt alla övriga former av krigföring som det går att tänka fram. Författarna beskriver i det andra kapitlet amerikanarnas uppfattning om det moderna krigets natur och anser att den bilden innehåller fyra element, nämligen

  1. informationskrigföring,
  2. precisionskrigföring,
  3. samordnade operationer och
  4. ”andra än militära operationer”.

De nämner därtill en hel rad andra former såsom ”smugglingskrigföring, mediakrigföring, drogkrigföring, nätverkskrigföring, teknologikrigföring, resurskrigföring, biståndskrigföring, kulturkrigföring och folkrättskrigföring.”

Kina inleder ett folkrättskrig med bistånd av Ryssland

I december 2017 hölls ett internationellt symposium i Beijing med anledning av 70-årsminnet av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter (MR). Kinas president Xi Jinping deklarerade då att MR behöver ”en sundare och mera inkluderande hantering”. Den vice utrikesminister som fick lägga ut texten i lanseringen av tesen att samhällets intresse står över individens behov menade att ”Det finns en växande tendens att politisera MR, dubbla måttstockar förblir förhärskande och vissa länder försöker ännu att blanda sig i andra länders inre angelägenheter med MR som förevändning.”

För att eftersträva ”den nobla målsättningen MR för alla ” menade han att MR skall främjas genom ”samarbete.”

Det finns ingen ”passar-för-alla-standard” i världen. Som en integrerad del av ett lands ekonomiska och sociala utveckling måste MR främjas i ljuset av specifika nationella förhållanden och folks behov. Ingen väg för att utveckla MR skall anses som det enda rätta valet. Det internationella samfundet bör uppmuntra länder att välja sina egna vägar för att utveckla och respektera deras val….. FN:s tjänstemän och proceduren i Rådet för MR bör agera i enlighet med sina mandat och göra mera för att främja samarbete och överbrygga motsättningar i stället för att göra fruktlösa försök att peka ut och skambelägga och fördjupa motsättningar.” (Kiesow, Ingolf; Kinas och USA;s angrepp på folkrätten, Kungl Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift, 2-2019)

Sedan dess har Kina involverat Ryssland i sina ansträngningar att ändra på folkrätten och har också lyckats öka sitt finansiella inflytande över länder i Asien, Mellanöstern och Afrika avsevärt. Den situationen har de båda länderna utnyttjat för att påverka de berörda ländernas röstande i olika FN-organ, särskilt Rådet för mänskliga rättigheter, en verksamhet som redan uppmärksammades 2017 av Human Rights Watch (”The Costs of International Advocacy”).

Kampen mellan demokratier och autokratier splittrar FN:s Råd för mänskliga rättigheter

Rådet tillkom som en ersättning för FN:s Kommission för mänskliga rättigheter, som Väst lyckades få upplöst. Skälet till nedläggningen var att alltför många diktaturstater med rykte om regelbundna förbrytelser mot folkrättens regler om MR ingick i kommissionen och motverkade dess arbete. Idag är det många – särskilt i Väst – som anser att det faktum att Kina och Ryssland har valts in i det nya FN:s Råd för MR har medfört att allt har blivit som förut och att allmänt utformade resolutioner med icke uttalad men tydlig kritik mot Väst har blivit ett oskick, som måste motarbetas.

USA drog under Donald Trumps tid vid makten slutsatsen att det var meningslöst att fortsätta delta i rådets arbete och lämnade det år 2018. Sedan Joe Biden hade efterträtt honom ändrade dock USA politik igen och ställde upp för att åter väljas in, vilket skedde 2021. Från och med den 1 januari i år är USA åter närvarande, vilket dock ännu inte har satt några tydliga spår.

”Rätt till utveckling”

Kina och Ryssland har förmått diktaturstater och länder, som är ekonomiskt beroende av Kina eller/och energileveranser från Ryssland, att stödja ”rätten till ekonomisk utveckling”. Den tesen har framförts i gemensamma deklarationer av Kinas och Rysslands utrikesministrar vid möte i Sydkina i mars 2021 samt när Rysslands president Vladimir Putin besökte president Xi Jinping i Beijing den 4 februari i år. I Kinas och Rysslands tolkning innebär tesen att staters berättigade prioritering av ekonomisk utveckling är överordnade individers och folkminoriteters krav på respekt för sina egna MR. Som exempel kan anföras att vid möte med rådet den 8 oktober antogs en resolution (nummer 48/10) om ”rätten till utveckling”. Bland annat krävs i resolutionen att rätten till utveckling ska ”höjas till samma nivå och likställas med alla övriga MR och fundamentala rättigheter”.

Formuleringen öppnar för Kinas och Rysslands tolkning, nämligen att en individs krav på respekt för sin rätt till frihet, liv och hälsa inte kan hävdas mot den egna staten, när denna genomför ekonomisk politik eller upprätthåller lag och ordning som ett led i utvecklingspolitiken. Alla 13 industrialiserade länder, som ingick i rådet, röstade mot resolutionen, medan 29 länder, som nästan alla kan betecknas som utvecklingsländer i Asien, Mellanöstern och Afrika, röstade för.

Förbud mot sanktioner

Med utgångspunkt i tesen om rätt till utveckling, går Kina och Ryssland till angrepp på Västs sanktioner med anledning av tillståndet i Kinas Xinjiangprovins och övergreppen mot den uiguriska folkminoriteten där. Så kallade ”unilaterala tvingande åtgärder” kritiseras, och man kräver ett omedelbart upphörande.

Rådet deklarerade den 31 mars i år att sådana åtgärder strider mot både folkrätt och FN:s stadga. Därmed fördömer man alla sanktioner, som EU och USA har riktat mot Kina, Ryssland och andra auktoritärt styrda stater för deras brott mot MR. Även mot denna resolution (nummer 49/6) röstade samtliga industrialiserade länder i rådet, medan 29 utvecklingsländer röstade för.

Att i-länderna röstade mot är följdriktigt. För närvarande bedriver USA nämligen 35 olika sanktioner och EU 45 sanktioner mot enskilda stater, många av dem med anledning av förhållanden, som strider mot MR. Rådet för MR har genom sina så kallade ”special rapporteurs” öppnat en internationell debatt genom att tolka beslut av generalförsamlingen så att alla ”unilaterala tvingande åtgärder” strider mot folkrätten, en åsikt som har ifrågasatts av FN:s International Court of Justice.

( Barber, Rebecca, An exploration of the General Assembly’s troubled relationship with unilateral sanctions)

Villkorslös skuldavskrivning

Att utvecklingsländer lider av sin skuldbörda är välbekant, men man kan tycka att det är mindre naturligt att hävda MR som skäl att få sina skulder villkorslöst avskrivna. Det är dock vad som krävs i en resolution i FN:s råd för MR (nummer 49/15) den 31 mars i år. I den hävdas det att varje stats primära uppgift är att främja ekonomisk, social och kulturell utveckling för sitt folk och att den därför har ”rätt och skyldighet att välja medel och mål för utvecklingen och inte ska vara underkastad externa särskilda förskrifter för ekonomisk politik”. Det strider mot Världsbankens, Internationella valutafondens och den internationella utvecklingsbankens praxis att ge detaljerad rådgivning om ekonomisk politik i samband med långivning.  Den rådgivningen betraktas av givarländerna som en viktig del av biståndet, men den tas sällan emot med entusiasm.

Den nyssnämnda resolutionen åberopar Covid-19 pandemin som skäl för att kräva av de industrialiserade länderna att de villkorslöst nu ska avskriva alla de särskilt drabbade ländernas skulder. Samtliga industrialiserade länder röstade mot förslaget, när det lades fram i Rådet för MR, medan 29 länder röstade för, och resolutionen antogs därmed. Det är ungefär samma röstningsbild som när rådet antog de ovannämnda resolutionerna om rätt till ekonomisk utveckling och förbud mot sanktioner.

Kina och Ryssland utnyttjar anti-koloniala stämningar i låginkomstländer

Det bör framhållas att de stater som deltog i röstningen om skuldavskrivning och som röstade för resolutionsutkastet representerar sammanlagt 3 822 miljoner invånare eller drygt hälften av världens totalt 7 764 miljoner människor. Deras sammanlagda BNP var dock mindre än en tredjedel av världens totala BNP på 84 747 miljarder USD enligt Världsbankens statistik. De industrialiserade länder som deltog representerade sammanlagt mindre än en sjundedel av världens befolkning.  Denna sjundedel hade en sammanlagd BNP på mera än hälften av värdens totala BNP.

Detta sammanhang spelar Kina och Ryssland i händerna. Uppgiften blir också lättare för Kina och Ryssland genom att de flesta av de berörda utvecklingsländerna i Asien, Mellanöstern och Afrika är ex-kolonier till de berörda länderna i Väst, och ännu idag hyser historiskt grundad motvilja mot sina forna härskare. Det bidrar till att förklara varför det har varit så svårt för Väst att få stöd för ansträngningarna att bistå Ukraina i försvarskriget mot Ryssland. Inte ens ett land som Indien är berett att fördöma Rysslands angreppskrig mot Ukraina.

Folkrättens grundvalar värnas av en krympande andel av världens befolkning

När FN:s generalförsamling den 2 mars i år röstade om en resolution, som fördömde Rysslands invasion av Ukraina och krävde omedelbart tillbakadragande av de ryska trupperna, var det stater med 3414,2 miljoner invånare, som röstade för resolutionsförslaget. Stater med 200,0 miljoner invånare röstade mot, medan stater med 3881,9 miljoner invånare lade ned sin röst. Resolutionen antogs visserligen med 141 röster för, 35 nedlagda och endast 5, som röstade mot (varav en var Rysslands egen), men det var länder med en större del av världens befolkning, som inte ville ta ställning.

Frågan hade kommit att bli om solidaritet med stormakten Ryssland skulle anses som viktigare än stöd och respekt för artikel 2 i stadgan, som förbjuder anfallskrig mot en medlemsstat. Det är ett steg tillbaka i mänsklighetens historia att grundläggande regler inte längre respekteras, därför att man inte kan enas om vad som är ”rätt”.

För en växande krets av folkrika men fattiga länder, främst i Asien, Mellanöstern och Afrika, har det blivit viktigare att inte stöta sig med stormakterna Kina och Ryssland än att handla rätt.  Man kan visserligen försiktigt kritisera att Ryssland försvårar tillförsel av spannmål till världsmarknaden, men man vågar inte ta steget fullt ut, utan kritiserar Västs vapenbistånd till Ukraina och sanktionerna mot Ryssland. Folkrätten ersätts med djungelns lag om den starkes rätt.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Mer av samma skribent