En del av folkförankringen innefattar att våra soldater och sjömän har den materiel som medger framgångsrik strid. Foto: Alexander Gustafsson.

Senaste numret av ”Vårt Försvar” (nr 4/2019) ägnar stort utrymme åt ”Folkförankring” med bidrag från flera författare, bl a Försvarsberedningens ordförande Björn von Sydow. Den röda tråden är att samhället skall förstå och biträda behovet av ett motståndskraftigt totalförsvar, berett tillskjuta resurser samt slutligen stå fast i prövningens stund. Folkförankringstanken har under lång tid varit en portalparagraf i svensk säkerhets- och försvarspolitik. Lätt att förstå och ta till sig.

En central fråga är vad händer med folkförankringen när kriget är här? En fråga om trovärdighet och ansvar.

I nämnda nummer av Vårt Försvar berörs främst betydelsen av att de civila delarna av totalförsvaret kan ”leverera” för att folkförankringstanken ska bli relevant. En rimlig fokusering på det område inom totalförsvaret som måste byggas upp från grunden. Eftersom vi avvecklat det civila totalförsvaret efter sekelskiftet kommer det att ta tid att åter komma upp till rimlig nivå. Trots att alla är överens om den civila delens av totalförsvaret betydelse för alla samhällsfunktioner vid kris och krig, inklusive försvarsmaktens, går återuppbyggnaden otillåtet långsamt. När regering och riksdag tydligen inte kan leverera – kommer alla vackra ord om folkförankring bara att stanna vid retoriska dimmor?

För de militära delarna av totalförsvaret – Försvarsmakten (FM) – ägnas numret främst åt övningar och kommunikation. En rimlig utgångspunkt för en organisation som finns och är aktiv och inte som de civila delarna vilka måste återskapas. Nu finns det tyvärr moln på himlen även för FM – Försvarsberedningens rapport Motståndskraft innebär främst en volymökning, med bara begränsade kvalitativa satsningar på de stridande förbanden. Tyvärr talar dessutom mycket för att de ekonomiska satsningarna som förespråkats kommer att naggas i kanten – vi kommer alltså att ånyo upprepa decennier av bristavvägning i stället för utveckling. De begränsade kvalitativa satsningarna blir då ännu mindre i spåren av att personal och infrastruktur tar en större andel av kakan. Avståndet till vad vi behöver för att kunna möta en modernt utrustad angripare kommer att öka.

Totalförsvar och folkförankring kan jämställas med övriga nationella kärnverksamheter som alla bygger på att det finns en folklig acceptans för hur de organiseras och utförs – bl a lag och ordning, hälsovård, äldrevård och infrastruktur. Till skillnad från Totalförsvar är dessa kärnverksamheter i ”skarp verksamhet dygnet runt” och bedöms således dagligen. Laglösheten på gator och torg, stängda vårdavdelningar, äldre som vägras adekvat omsorg och återkommande tågförseningar innebär antagligen var för sig, att det finns starka frågetecken kring ”folkförankring” inom dessa kärnverksamheter.

En rimlig utgångspunkt vid bedömning av Totalförsvaret folkförankring bör vara hur man klarar krigsuppgiften – en inte helt lätt uppgift. KKRVA har i sin studie ”Krigsvetenskapen i 21:a århundrandet” ingående visat vilka krav som måste vara uppfyllda för att Moskva ska uppfatta vårt totalförsvar som relevant och svårbekämpat, d v s krigsavhållande. Försvarsberedningen har i princip kopierat Akademiens förslag avseende de civila delarna av Totalförsvaret men inte velat ta till sig Akademiens förslag till nödvändiga satsningar när det gäller det militära försvaret. Det är beklagligt att ohörsamheten kring vad soldaten, sjömannen och officeren behöver för att kunna lösa sina uppgifter inte beaktats. En fråga som beslutsfattarna kan leva med i fred men som i stridssituationer snabbt kommer att erodera ”Folkförankringen” när motgångarna kommer och förlustsiffrorna blir höga.

Man kan möjligen ana i artikeln om Militärstrategisk kommunikation i nämnt nummer av Vårt Försvar att man kan ”prata upp” vår krigsavhållande tröskeleffekt och därmed folkförankringen? – jag rekommenderar att man talar klartext om förmågor och behov. Utvecklingen inom sociala media kan locka till utspel och ”oneliners” för att påverka det folkliga stödet, men slår tillbaka snabbt och brutalt när något går snett. De med någon insikt i FM´s vittomfattande verksamhet vet att det finns brister. Våga vara lika tydlig med det som är dåligt som det som är bra.

Folkförankring är en nödvändighet för i princip alla samhällsfunktioner – till skillnad från övriga blir bedömningsgrunderna för Totalförsvaret olika i fred och i krig. I fredstid väger närvaro och volym tungt, i krig framgång på slagfältet och för ett land som Sverige låga förlustsiffror. Det ligger i politikernas händer att frigöra sig från partitaktik, regionalpolitik mm och ta sitt ansvar för att skapa en försvarsmakt med tillräckliga förmågor för att folkförankringen ska kunna bibehållas även om vi blir angripna. Försvarsmaktens ansvar kring ”tillräckliga förmågor” är lika viktigt – här finns fackkompetens om angriparens förmågor. Folkförankringen måste vara trovärdig också i Moskva, det är främst Försvarsmaktens ansvar.

Författaren är viceamiral och f d stf överbefälhavare. Han är hedersledamot av KKrVA och dess förutvarande styresman.

Mer av samma författare