Fr v Michael Palmer, Per Erik Solli, Anders Persson och Krister Andrèn. Foto: Per Nilsson.

Inom ramen för projektet Säkerhet i morgondagens Europa – svenska perspektiv (SES) genomförde avd III 18 maj ett seminarium om flygbaser och basering av flygstridskrafter. Seminariet modererades av den kallade ledamoten Mike Palmer (avd III).

I min inledning hänvisade referenten till att delprojektet SES/luft i besvarandet av projektets fråga “Hur kan Försvarsmakten m fl användas för att bidra till en bredare europeisk säkerhet?”  för luftstridskrafternas del  tänjt på säkerhetspolitikens begränsningar med två förslag. Förslagen är dels en gemensam luftlägesbild med partners inom det nordiska operationsområdet dels rotering av stridsflyg mellan Norge, Sverige och Finland för ökat operativt djup och riskspridning. Inom ramen för denna rotation föreslås vidare att vi i Sverige utvecklar en F 35 kompatibel flygbas för att fullt ut kunna nyttjas av norskt och finskt stridsflyg. Sedan dessa lite djärva förslag presenterades har regeringens omriktade säkerhetspolitik med ansökan om Natoanslutning gjort dessa två förslag självklara och fokus får läggas på hur de två förslagen förverkligas samt hur de samlade flygstridskrafterna kan nyttjas över hela det operativa djupet.

Med hjälp av ett antal talare belystes flera länders metoder för att möta hoten mot flygbaser.

Erik Berglund, FOI redovisade hotbilden mot flygbaser och de senaste trenderna inom teknik- och taktikutvecklingen inom området.

Överste Dennis Hedström, FV, redovisade det svenska baskonceptet där spridning till ett stort antal baser intar en central roll och där dynamiskt och rörligt uppträdande försvårar för angriparen och därigenom bidrar till skyddet.

Överstelöjtnant Inka Niskanen, finska flygvapnet, redovisade det finska baskonceptet där ett antal huvudbaser likt i Sverige kompletteras med ett antal fältbaser där bland annat vägnätet nyttjas som landningsbanor.

Överstelöjtnat Markus Danisch, tyska flygvapnet, redovisade det tyska baskonceptet vilket kan beskrivas som omfattande både vad avser utrustning och personal avsedd för skydd av flygbasen.

John Ackermann från USAFE, redovisade det amerikanska perspektivet som likt det tyska fokuserade på skydd mot ett brett spektrum av hot mot de huvudsakligen  permanenta anläggningarna. Ackermann konstaterade att decennier av fokus på expeditionary warfare mot huvudsakligen tekniskt okvalificerat motståndare samt fokusering på produktionsrationalitet hade medfört att mycket av kalla krigets kunskaper runt basering av stridsflyg under krig mot en kvalificerad motståndare kommit på undantag.

I den avslutande panelen med ledamöterna Krister Andrén (avd VI) och Anders Persson (avd III) kompletterade med den norske försvarsexperten överste(pen) Per Erik Solli drogs slutsatser av de gjorda redovisningarna.

Referentens sammanfattande slutsatser från seminariet är:

Hoten mot flygbaser är idag och i morgon oerhört mångfacetterade och problematiken skydd-verkan innebär svåra avvägningsproblem.

Medan hotbilden beskrivs på påfallande likartat sätt skiljer sig lösningarna påtagligt mellan framför allt USA och de nordiska småstaterna.

För USA ligger fokus nu liksom tidigare på verksamhetseffektivitet. Hot finns men måste undanröjas. ”Företagsgeneration” är prio 1 och det sker effektivast från sammanhållna baser, vilka alltså per definition måste ges det försvar som krävs. Man är van vid att uppträda från egenkontrollerat område och ser sina fasta baser närmast som ”hangarfartyg”. Vad avser de baser i allierade länder till vilka man planerar för att kunna tillföra flygstridskrafter så är en försiktig slutsats att konceptet då bygger på en kombination av medfört eget skydd och stöd från värdnationen. Det kommer alltså i den gemensamma Natoplaneringen bli viktigt för Sverige att kunna erbjuda ett accepterat skydd vid flygbaserna.

Finland tillämpar ett spridningskoncept som liknar det som utvecklades i Sverige på 1980-talet. Intressant är dels att man verkar ha stor tilltro till den fortsatta hållbarheten och även till möjligheten att nyttja  F35 inom konceptet.

Det norska baskonceptet har fram tills nu i huvudsak byggt på en Nato-modell med ett fåtal väl skyddade huvudbaser, men i ljuset av ett allt mer påtagligt hot från luften tilldrar sig tankar om spridning ökande intresse. Införandet av F35 i Norge innebär dock i nuvarande planering en ytterligare koncentration. Från norsk sida torde man vara intresserade av de möjligheter som kan finnas att utnyttja spridning till baser i Sverige.

Sverige återuppbygger nu sin förmåga att verka från en utspridd basering och en dynamisk rörlig bastaktik är en viktig del i hela det taktiska agerandet med luftstridskrafterna.

Med de samlade nordiska flygstridskrafterna (ca 250 högmoderna stridsflygplan) inom Nato-ram nyttjande det operativa djupet som baser i såväl Norge, Sverige och Finland ger och med det underrättelseläge som erhålls med en gemensam luft- och sjölägesbild finns goda  förutsättningar  att avvärja luftlandsättningar och landstigningar innan dessa nått svenskt territorium.

Sverige kan erbjuda övningsmöjligheter att operera fältmässigt  från fältbaser.

Basering av annat flyg främst flygburen spaningsradar och tung transport vilka ställer högre krav på baserna än stridsflyg, gör att samma spridningskoncept ej är lämpligt. Här bör samgruppering med norskt motsvararande flyg i Norge övervägas.

Referenten är överstelöjtnant och tidigare riksdagsledamot. Han är ledamot av KKrVA och ordförande i avd III.

Mer av samma skribent