Sten Tolgfors. Foto: Henrik Sundbom

Sten Tolgfors.
Foto: Henrik Sundbom

Mats Bergquist kritiserar (6 oktober 2016) Natodebatten för att förbigå två aspekter, nämligen ”konsekvenser av det s k säkerhetsdilemmat respektive den inrikespolitiska process som måste föregå ett eventuellt inträde i alliansen.” Så låt oss ägna några ord åt dessa.

”Säkerhetsdilemmat”, definierar Bergquist som, att då ”din egen säkerhet höjs kan någon annans säkerhet försämras”.

Men det han egentligen beskriver är konsekvenserna av Rysslands agerande under de gångna åren, som i högsta grad försämrat andras säkerhet. Landet syftar till att skapa och anser sig ha rätt att upprätthålla en buffertzon, en zon av inflytande längs sina gränser. Detta har genom uttryck som annektering av Krim, krig i östra Ukraina, aggressivt uppträdande över Östersjön och upptrappad retorik skapat en starkt negativ säkerhetspolitisk utveckling i Sveriges närområde.

Att detta ryska förhållningssätt gentemot grannländer står i direkt strid med FN-stadgans våldsförbud, samt dess entydigt etablerade självbestämmanderätt för stater – som därtill gäller varje stat och inte bara de länder som stormakter önskar skall omfattas – nämns sällan i Sverige och inte alls av Bergquist.

Därför är det beklagligt att i sammanhanget referera kalla krigets försök att ”… skapa zoner eller korridorer mellan väst och öst.” Det är nämligen detta Ryssland i nutida tappning och egen tolkning har tagit sig före. Ett antal länder skall därmed få acceptera att de saknar säkerhetspolitiskt självbestämmande och skall underordna sig den stora statens behov.

Bergquist skriver att Ryssland ser svenskt Natomedlemskap som en röd linje, men menar att landet ”accepterar samtidigt de facto det praktiska samarbete vi har med NATO.” De senaste årens uppträdande mot grannarna kring Östersjön – inklusive Sverige – säger annorlunda; att Ryssland agerat mot Värdlandsavtal, ett särskilt nära partnerskapssamarbete och gemensamma övningar. Andra gör bedömningen att Ryssland skulle ogilla men acceptera svenskt medlemskap. Men grundfrågan förblir densamma, skall svenska folket ha rätt att självständigt välja Sveriges säkerhetspolitiska linje?

I sak verkar svenskt medlemskap krigsavhållande och bidrar därmed till ett stabilare Östersjöområde. Värt att understryka är att Natos artikel 5 enbart är defensiv till sin karaktär.

Bergquist skriver att svenskt-finskt Natomedlemskap skulle vara ”den största geopolitiska förändringen i Västeuropa sedan Turkiet (och Grekland) kom med 1952”. Därmed bortser texten från Berlinmurens och Warszawapaktens fall, våra grannländers återvunna frihet och deras demokratiskt uttryckta önskan om medlemskap i både EU och Nato. Detta, att länder i Central- och Östeuropa så som halva Tyskland, Polen, Tjeckien, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Slovakien, Estland, Lettland, Litauen sökte och vann medlemskap var en avsevärt större förändring än vad det nära partnerlandet Sveriges medlemskap skulle vara.

Men det problematiska när sådana resonemang förs är att blicken inte riktas mot Rysslands agerande, den riktas mot Sveriges. Hot beskrivs komma från demokratiska länders önskan att i enlighet med FN-stadgans självbestämmanderätt söka medlemskap i Nato. De ryska reaktioner författaren diskonterar sätts inte in i en kritisk eller normativ kontext, utan det förutsätts vara vi som skall anpassa oss efter stormaktens förmodade vilja och förmodade reaktioner. Därmed avskrivs en del av det nationella självbestämmande som säkerhetspolitiken är till för att skydda.

Problemet idag är att Östersjöregionen är säkerhetspolitiskt fragmentiserad, trots att den bara kan försvaras som en helhet. Huvuddelen av Östersjöns stränder ligger inom EU, men faktiskt utanför Nato. Försvar förvandlas därmed från en fråga om militär rationalitet till en politisk fråga. I en pågående kris eller ett krigs inledning måste Sverige och Finland fatta politiska beslut om hur länderna skall agera. Detta tar tid, tid som då inte finns, och dessa politiska beslut kommer att betraktas som mycket påverkbara av en motståndare. Det ligger i en sådan motståndares intresse att detta förhållande består.

Denna fragmentisering fungerar inte krigsavhållande, utan försvagar Östersjöregionen. Ju fler säkerhetspolitiska frågetecken som besvaras, desto stabilare blir området. Medlemskap i Nato innebär för Sverige högsta möjliga tröskel mot angrepp. Man bör notera vad Lettlands president Vejonis sagt: ”Det är svaghet som provocerar rysk aggression”.

Artikelns andra påstående, om bristande inrikespolitiskt fokus, kan egentligen bemötas redan genom en hänvisning till dagens aktiva politiker, som är de som äger hanteringen av säkerhetspolitiken. Den inrikespolitiska hanteringen är dock inte en ”störande faktor i ekvationen”, som Bergquist hävdar, utan en aspekt av den. Men just denna aspekt är det måhända vare sig diplomater eller tidigare politiker som primärt bär ansvar att hantera. För oss finns dock en möjlighet att bidra med fakta, analyser och egna erfarenheter i sak.

Natofrågan får inte reduceras till inrikespolitiskt spel. Istället krävs en öppen, kunskapssökande och folkbildande diskussion om Sveriges säkerhetspolitiska hemvist. Önskvärt vore därför att fler delgav sina perspektiv, analyser och förslag.

Det vore bättre att Sverige blir medlem i Nato efter en öppen diskussion, än att som var fallet med EU bli medlem efter en hastig omsvängning framdriven av en intern eller extern kris. En sådan hantering skulle bädda för ett årtionde av svekdebatt och det går inte att utesluta att det är så Natofrågan ändå kan komma att hanteras.

”NATO-frågan skulle riskera allvarliga sprickor i flera partier”, menar Bergquist – men så är det ju inte. De fyra Allianspartierna driver tvärtom medlemskapsfrågan.

Det är för socialdemokraterna Natofrågan kan vara splittrande. Men varför en moderat skulle skriva en bok som diskuterar hur socialdemokraterna internt skall hantera säkerhetspolitiken förblir oklart.

Däremot finns anledning att uppmärksamma perspektiven i den säkerhetspolitiska diskussionen. Säkerhetspolitiken diskuteras idag som vore Natomedlemskap en förändring som måste motiveras, men där nej till Natomedlemskap är ett uttryck för status quo, som därmed inte på samma sätt behöver motiveras i sak. Fler i riksdagen är ju idag mot än för medlemskap.

Men den bilden är förenklad.

I själva verket är det idag tre säkerhetspolitiska linjer som står emot varandra och som alla innebär förändring. Av dessa tre har Natomedlemskap idag störst parlamentariskt stöd.

Den första säkerhetspolitiska synen är tillbakagång till en mer isolationistisk linje, vilket som jag uppfattar det stöds av Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna och delar av Socialdemokraterna. Här ses Sveriges säkerhet som skild från andras. Det är ett mål att stå utanför konflikter i närområdet och det antas vara realistiskt att det är möjligt att uppnå detta. Referensramen stammar från neutralitetspolitiken. Neutralitet nämns faktiskt som en både möjlig och önskvärd linje av t ex Thage G. Peterson.

Den andra säkerhetspolitiska linjen är regeringens, där djupgående bilaterala militära samarbeten med främst USA och Finland lyfts fram som alternativ till medlemskap i Nato. Ambitionen är så långt gående, att samarbetet kan omfatta operativ planering med länder som Finland och förberedelser för gemensamt militärt agerande vid självförsvar enligt artikel 51 i FN-stadgan.

Linjen är inte tydlig, eftersom det hävdas att den militära alliansfriheten i sig ger Sverige handlingsfrihet – samtidigt som Sverige genom den solidariska säkerhetspolitiken har utfäst grannländerna stöd i händelse av attack.

Den tredje linjen är de fyra Allianspartiernas önskan om svenskt medlemskap i Nato. De stöder bilaterala försvarssamarbeten – men inte som alternativ till Natomedlemskap. Bilaterala samarbeten och nordiskt försvarssamarbete välkomnas och kan gärna fördjupas inom ramen för Nato.

I riksdagen stöder idag 69 mandat den första linjen, 138 stöder regeringen linje om djupgående bilaterala militära samarbeten som alternativ till Nato, medan medlemskap i Nato stöds av 141 mandat.

Samtliga dessa linjer innebär förändring av säkerhetspolitiken. Bevisbördan ligger därmed också på regeringen, som vill en förändring som inte tydligt har konsekvensbeskrivits. Dessa linjer kan, bör och måste värderas på egna meriter. Svenska folket måste på en kunskapsgrund kunna vara delaktigt i att välja säkerhetspolitisk väg.

Bergquist skriver att Nato måste bli föremål för folkomröstning och svenska folkets deltagande. Men han lämnar ingen synpunkt på svenska folkets medverkan i valet av djupgående bilaterala militära samarbeten, med delad operativ planering och förberedelser för gemensamt uppträdande vid angrepp, istället för Nato. Min syn, vilken jag utvecklat tillsammans med Finlands tidigare försvarsminister, Stefan Wallin, är att en sådan linje inte är lämplig eller önskvärd, då den medför icke-analyserade och debatterade risker. (http://www.svd.se/sveriges-och-finlands-samarbete-racker-inte)

Den ger sammanfattningsvis Sverige 130 mil av gräns mot Ryssland, utan att tillföra Sverige säkerhetsgarantier. Samarbetet blir otillräckligt för att stå emot Ryssland, i händelse av krig och beroendet av Nato kvarstår. Inom ramen för Nato kan dock ett samordnat nordiskt försvar formas.

Inkonsekvensen i den nuvarande diskussionen blixtbelystes av reaktionerna på vicepresident Joe Bidens uttalanden i Stockholm om territoriets okränkbarhet. Tog regeringen avstånd från dem? Avvisade någon betydelsen av USAs engagemang för Sveriges säkerhet? Sverige förutsätter stöd i händelse av angrepp och välkomnar USAs markerade engagemang för vår säkerhet, men Sverige vill inte genom medlemskap i Nato att hjälpen skall garanteras att komma då den behövs?

Natomedlemskap vore förvisso ett steg framåt i säkerhetspolitiken, men helt i linje med de senaste 25 årens stegvisa förändring. Medlemskap ger tydliga och konstaterbara fördelar. Det bilaterala militära samarbetsspåret, med ensidigt beroende av USA ger inga fördragsfästa säkerhetsgarantier och kan brytas av den starkare parten, allt beroende på personförändringar i ledningen.

Min oro är – i kontrast till Bergquists argumentation – att valet av säkerhetspolitisk linje för Sverige i alltför hög grad styrs av interna partiangelägenheter. Ett tecken på det är att beskrivningen av Sveriges säkerhetspolitiska linje hittills har ändrats i varje regeringsförklaring och utrikesdeklaration under denna mandatperiod. Hur redovisas i min bok ”Sverige i Nato”.

Fördjupning av analys och argument, folkbildning om säkerhetspolitik och existerande alternativa vägval, samt att fler bidrar med argument och erfarenheter kan föra frågan framåt på saklig grund.

Ett viktigt steg framåt vore att regeringen lät utreda både konsekvenserna av, samt för och nackdelarna med, ett svenskt Natomedlemskap och sin egen linje med långtgående bilaterala försvarssamarbeten utan säkerhetsgarantier från någon. Svenska folket kan då få kunskap om konsekvenserna både av regeringens bilaterala militära samarbeten som alternativ till Nato och av Natomedlemskap. Hur ska svenska folket annars kunna välja emellan dem, oavsett om det blir i riksdagsval eller folkomröstning?

Enligt Bergquists text finns således främst två saker att diskutera. ”Säkerhetsdilemmat” och ” den inrikespolitiska process” som måste föregå Natomedlemskap. ”Övriga argument, som återges i Sten Tolgfors katalog över ståndpunkter för eller emot är, när allt kommer omkring, enligt min mening knappast lika avgörande.” Jag är föga förvånande av rakt motsatt uppfattning.

Säkerhetspolitiken behöver analyseras och diskuteras i sak. Den politiska processen är partiernas ansvar att hantera.

 
Författaren var försvarsminister 2007-2012 och är författare till boken ”Sverige i Nato”.

Mer av samma författare