Läget i Östra Medelhavet har blivit skärpt den senaste tiden. Turkiet som för en aktiv politik i regionen blandar sofistikerade handlingar med halvplumpa hot. Sedan flera månader tillbalka har landet förstärkt sin militära närvaro vid den syriska gränsen. Det ger en handlingsfrihet att rulla in i norra Syrien för attt upprätta en buffertzon, om situationen i landet skulle försämras ytterligare. Turkiet har också signalerat att man är berett att upplåta plats för radarstationer inom ett gemensamt robotförsvar, något som dragit på sig iransk kritik.

Samtidigt har Turkiet genomfört flygattacker in i Irak för att slå mot kurdiska ställningar. Även i detta område finns rapporter om flera turkiska förband i beredskap vid gränsen. Mets uppmärksamhet har dock den hastigt försämrade relationen med Israel fått den senaste veckan. Diplomatiska, handelsmässiga och militära band har klippts av i en rasande fart sedan FN-rapporten om Ship-to-Gaza-intermezzot blivit känd. Turkiet som kritiserades i rapporten för att inte stoppat avseglatsen krävde en ursäkt av Israel, som också kritiserades för överdriven våldsanvändning. Förutsägabrt vägrade Israel att avge en sådan, eftersom rapporten också gav ett legalt stöd för den blockad som Israel upprätthåller.

Det senaste turkiska draget har kommit de senaste 24 timmarna när premiärminister Erdogan och andra ministrar underförstått hotat prospekteringsborrningar inom cypriotisk ekonomisk zon och gett order om att hjälpsändningar med turkiska fartyg till Gaza i fortsättningen skall skall eskorteras av örlogsfartyg.

Möjligen handlar hela denna tirad om att sätta press på Israel ekonomiskt, eftersom landet har mer att förlora på utebliven handel med Turkiet än tvärtom. Det kan också handla om att öka spänningen för att försvåra investerares intresse för energiutvinning i östra Medelhavet eller för att själv ta över denna.

Skillnaderna på turkiska och israeliska sjöstridskrafter är ganska stora. Turkiet är i betydande överläge kvantitaivt med 14 ubåtar och 23 fregatter jämfört med Israels tre ubåtar och tre robotkorvetter. Turkiet förfogar också över en större minvapenkapacitet liksom landstigningskapacitet. Israel å andra sidan är kvalitativt starkare på fartygssidan, främst avseende ubåtarna. Landet har också ett starkare luftförsvar sammantaget, vilket påverkar möjligheterna till sjöstrid positivt.

Eftersom Cypern också blivit indraget, så innebär det också att EU-klassens strykpojke Grekland också har blivit det för att försvara sina intressen på Cypern. Eftersom den grekiska militären får en av Europas största andelar av BNP, så finns här också en icke-föraktlig kapacitet, främst i form av det fruktade luftvärnssystemet S-300 från Ryssland. 1996 var det nära sammanstötningar mellan Turkiet och Grekland över några kobbar i det Egeiska havet.

För Israel kommer denna upptrappning i sämsta möjliga läge med tanke på det försämrade diplomatiska läge som landet har manövrerat in sig i de senaste åren. Palestina kommer med stor sannolikhet att söka bli accepterad som självständig stat när FN:s Generalförsamling sammanträder om två veckor. Samtidigt pågår olika socila protestaktioner i landet mot försämringar i levnadsstandard. Nu sitter inte Israel still. Under senaste dygnet har man arresterat cirka 100 personer som man knyter till förberedelser för terroristattacker. Dessa rubriceras av myndigheterna som medlemmar i Hamas.

I söder har läget mot den egyptiska gränsen blivit mer ansträngt sedan en terroristgrupp infiltrerade Israel och dödade åtta personer utanför Eilat. I striderna som följde efter detta sköt ísraeliska helikoptrar sannolikt ihjäl fem egyptiska gränssoldater av misstag. Detta utlöste naturligtvis en storm av egyptiska protester, och bidrog sannolikt till att Israel gav ett mjukare svar på de raketbeskjutningar som ungefär samtidigt skedde från Gaza, än vad man hade planerat.

En som försöker dra nytta av denna utveckling är premiärminister Erdogan som annonserat ett besök i Egypten nästa vecka. Redan har Turkiet annonserat gemensamma flottövningar med Egypten. För EU och NATO skulle situationen kunna utvecklas till en mardröm, om det skulle komma till skärmytslingar i Medelhavet. Det torde innebära en hel del diplomati den närmaste tiden, då olika länder börjar förstå åt var det här ska leda. Den allmänna bilden brukar vara att Israel har ett slags automatiskt stöd, men det är inte säkert i det här avseendet. Turkiet är viktigare för amerikanska reella intressen med sin kontroll över passagen från Svarta Havet, NATO:s näst största armé och enda medlemmen i alliansen med muslimsk befolkning. Häromdagen var nyligen avgångne försvarsministern Robert Gates ute och kallade Israels premiärminist Benjamin Nethanyau för en ”otacksam allierad”.

Andra aktörer kan vinna på en konfrontation mellan Israel och Turkiet. Libanon (Hizbollah) gör anspråk på gasfälten Levithian som finns mellan Israel och Libanon i Medelhavet. Det mesta inom interrnationell havsrätt talar för att fälten är israeliska. Hizbollah har möjlighet att hålla Israel i schack på marken genom de cirka 40000 raketer som bedömare räknar med att organisationen samlat på sig sedan Libanonkriget 2006. Sedan dess finns det skäl att misstänka att de även graderat upp sin kapacitet när det gäller både pansarvärnsrobot- och luftvärnsrobotar. Under kriget 2006 lyckades de dessutom att tillfoga ett israeliskt örlogsfartyg svåra skador med hjälp av en lättare kustrobot, så det hotet tillkommer också. Israeliska bedömare varnar för att Hizbollah kan försöka sig på en attack på offshoreplattformar.

Den som ler mest i mjugg torde dock vara Bashar al-Assad i Syrien. Med utsikterna till sammanstötningar mellan Israel och Turkiet inte längre en utopi, utan nu som en avlägsen möjlighet, uppstår nu möjligheten att krossa upproret en gång för alla. I den syriska generalstaben har det genomförts några förändringar, och en särskild armékår har skapats. Demonstrationerna i Aleppo förra veckan oroar det syriska etablissemanget, eftersom där finns grundbulten i alliansen mellan affärseliten och alawiterna. Dessutom har väst trumfat igenom sanktioner mot den syriska olje- och gasnäringen som staten är så beroende av. Med Israel upptaget med Västbanken, Gaza, Egypten och nu Turkiet ökar möjligheterna för Assad att dra loss enheter från Golanhöjderna. Hittills har ett av problemen för regimen varit att den inte har haft tillräckligt med styrkor att slå till på tillräckligt många platser samtidigt för att krossa embryot till en enad syrisk opposition.

Kanske finns möjligheten nu när kampen om energifyndigheter nu nått Flashpoint Östra Medelhavet.

Mer av samma författare