Av Stefan Forss, filosofie doktor i fysik och docent vid Försvarshögskolan i Helsingfors och kallad ledamot i Kungl Krigsvetenskapsakademin

För snart 20 år sedan blev det aktuellt för mig att tänka på inträdesanförandet till KKrVA. Att det skulle komma att handla om försvarssamarbete i Norden var självklart. Min utgångspunkt var att den finska synen på försvarsfrågan skulle stå som motto för anförandet, Augustin Ehrensvärds ord som stod ingraverade på en tavla vid kungsporten i Sveaborg: ”EFTERVÄRD, stå här på egen botn och lita icke på fremmande hielp”. Men en av mina fina dåtida forskarkolleger, Frej Wasastjerna tyckte att detta inte var nog, utan erbjöd ytterligare ett citat: ”Vår egen kraft är här för svag. Vi vore snart nedgjorda” (från andra versen av ”Vår Gud är oss en väldig borg”).

Båda citaten är alltjämt kuranta, åtminstone vad gäller Finland; försvars- och säkerhetsfrågan har förblivit olöst. Efter murens fall har emellertid den bastantaste grundpelaren i den nordiska försvarsekvationen, Sveriges formidabla nationella försvar, fått vittra sönder och konsekvenserna kan bli förödande. Ytterligt svagt politiskt ledarskap i Finland under största delen av samma tidsperiod har bidragit negativt. Det man brukar beteckna hård säkerhet blev helt enkelt en icke-fråga i Finland och när man småningom kommit till insikt om misstaget blinkar statskassan rött.

Utifrån sina professionella bedömningar synes de nordiska försvarscheferna vara rätt eniga om att våra länder är för små för att enskilt kunna skapa en trovärdig och avskräckande försvarsförmåga. Lika eniga verkar man vara i bedömningen om att vi alla skulle komma att beröras av hög spänning och kriser i närområdet. Att krypa in i neutralitetens skal går inte, problemen måste tacklas gemensamt.

Försvarsförmågan grundar sig på några nyckelfaktorer: ett fredstida försvar som är tillräckligt robust att hantera inledande, kanske även utdragna spänningslägen och som också ska kunna garantera tillräcklig styrketillväxt som matchar eventuella motståndares så effektivt att dessa skulle bedöma eventuella angreppsföretag som olönsamma eller kontraproduktiva. I Finland har man utöver detta fäst särskild vikt försvarsviljans betydelse, beredskapen att slåss hårt för sitt land även om utsikterna är osäkra eller dåliga.

Varje militärstrateg tänker på reserver och styrketillväxt. I närområdet har vi en stor aktör som uttryckligen satsar stort på styrketillväxt. Enda landet i Norden som organisatoriskt kan generera trupp i betydande kvantiteter är Finland, men det förutsätter att den kritiska mobiliseringsfasen lyckas. En helt annan sak är hur bra eller illa den finska krigstida fältarmén kan utrustas. I dagsläget ser det dystert ut.

För skarpa lägen har Norge och Danmark främst USA och Nato som det ultimata ryggstödet. Men även i Sverige synes man på fullt allvar tro att brödrafolk samt större västliga aktörer skulle snarast automatiskt skynda till det alliansfria Sveriges hjälp i ett skarpt läge. Solidaritetsdeklarationer av olika slag är det som åberopas.

Man kan undra om inte det är Sveriges informella Natomedlemskap under kalla kriget som alltjämt spelar en stor roll i den svenska försvarsekvationen. På den tiden var emellertid Natos försvarskoncept för Norge ett helt annat än dagens. Invasionsförsvaret krävde ett försvarsdjup som automatiskt skulle ge även Sverige skydd. Men skyddet var kanske trots allt mer politiskt än militärt. Frånsett några enstaka höga svenska politiker och militärer visste ju inte svenska folket någonting alls om detta arrangemang. Följaktligen kunde det inte heller övas. Ledamoten Robert Dalsjö har visat övertygande att hjälpen från väst inte skulle ha fungerat i praktiken.

Rörande Sveriges säkerhetssituation under kalla kriget kan man dra bara en logisk slutsats. Det var Sveriges försvarsmakt själv som med sin förmåga gav landet trygghet, att dra in Nato i den diskussionen för enbart på villospår. Svenska flygvapnet, flottan och kustartilleriet skulle ha mosat alla ansatser till invasion och på land fanns en välutrustad fältarmé. Det var en förmåga som gav ryggstöd också åt de nordiska broderfolken, inklusive Finland.

Men det var då det. I Finland skakar man nu misstroget på huvudet så snart solidaritetsdeklarationerna kommer på tal. På så lösa grunder kan ingen seriös försvarslösning byggas.

Mer av samma skribent