Foto: shutterstock.com

Sedan januari 2017 har Sverige en nationell säkerhetsstrategi. Det är bra och var synnerligen välkommet. I samband med att den antogs framhöll statsminister Stefan Löfven att:

”Ända sedan jag tillträdde som statsminister har säkerhetsfrågorna stått i starkt fokus. De har påverkats av dramatiska händelser i vår omvärld, men också̊ av skeenden i vårt eget land. Den teknologiska utvecklingen har skapat starka ömsesidiga beroenden. Känsligheten för störningar i viktiga samhällsfunktioner har ökat. Informationsteknologin har förbättrat tillvaron för de allra flesta, men det blir alltmer tydligt hur den också kan användas i antagonistiska syften av både stater och individer.

Säkerhetsfrågorna måste nu ses ur ett betydligt bredare perspektiv än tidigare. Säkerhet för människor i Sverige handlar inte enbart om att rusta sig för att möta militära hot och väpnade angrepp – även om detta är kvar som en kärnuppgift för staten. Till det bredare säkerhetsarbetet måste också räknas skydd mot epidemier och smittsamma sjukdomar, kamp mot terrorism och organiserad brottslighet, att åstadkomma säkra transporter och pålitlig livsmedelsförsörjning, skydd mot avbrott i energileveranser, motarbetande av en förödande klimatförändring, insatser för fred och global utveckling, och mycket annat.”

Det var kloka ord. Och välkommet att också det i Sverige går att peka ut vad regeringen anser vara de nationella intressen som ska vägleda politiken, liksom målen. Som strategi betraktat räckte den dock inte till, eftersom den säger mycket litet om vägarna för att uppnå målen och därmed förverkliga de nationella intressena. Avsaknaden illustrerar ett genomgående problem med regeringen Löfven. Det är mer politisk yta än säkerhetspolitiskt djup.

Redan efter regeringsskiftet 2014 inrättades ett Säkerhetspolitiskt råd i syfte att möta ”komplexa hot ”och ”försämrat säkerhetspolitiskt läge i vår del av världen”. Genom rådet skulle ”säkerhetsfrågorna” kunnat hanteras på ett ”samlat sätt”. Det slogs fast att ”Sverige behöver fortsatt stärka sin förmåga att effektivt och samordnat möta omedelbara och långsiktiga hot och utmaningar”.

Också det kloka ord.

Statsministern leder rådet i vilket även vice statsministern, utrikesministern, försvarsministern och justitie- och inrikesministern ingår. Andra kan kallas in vid behov. Rådet ska ”diskutera en samordnad hantering av frågor som rör Sveriges säkerhet i bred bemärkelse”. Inriktningen ska vara strategisk och inte operativ (beredning sker vid behov av ansvarigt departement).

Det är dock höljt i dunkel hur rådet fungerar och vad dess arbete resulterat i. För några år sedan ifrågasattes till och med om det över huvud taget sammanträdde. Efter Transportgate och efterföljande politisk turbulens har sedan hösten 2017 dagordning och tjänsteanteckning diarieförts. Men oklarheterna står fortfarande på kö. Ett exempel är att i februari 2020 hölls två möten utan att covid-19 togs upp och detta trots klassningen som samhällsfarlig sjukdom. Motiveringen i efterhand var att frågan ”berör hela regeringen”. Vid möten i mars och maj var dock covid-19 på agendan.

Hanteringen av Krishanteringsrådet kastar också ljus över Stefan Löfvens intresse för frågor som rör de komplexa hot som Sverige står inför. Sedan 2008 finns ett krishanteringsråd som sammanträder två gånger per år för information och diskussion rörande krisberedskap, men som också kan extrainkallas vid behov (kris eller s k särskild händelse). Kansliet för krishantering fungerar som sekretariat. Rådet och kansliet inrättades som ett resultat av den kritik som följde av regeringen Perssons bristande förmåga i samband med tsunamin 2004.

I samband med regeringsskiftet 2014 ombildades Krishanteringsrådet från ett organ inom Regeringskansliet under ledning av statsministern till att sortera under Inrikesdepartementet. Kort sagt, Löfven abdikerade som nationell krisledare och valde i stället en modell med långt mindre samordnande kraft.

Det är på sätt och viss typiskt att han inte tog ansvar när skandalen kring Transportstyrelsen briserade 2017 och har aldrig egentligen erkänt att någon gjorde fel utan bara att det blev fel. Signifikativt är att den då ansvarige inrikesministern Anders Ygeman (som avgick inför hotet om misstroendevotum) är tillbaka på en ny ministerpost. Detsamma gäller Löfvens dåvarande statssekreterare Emma Lennartsson som fick gå (efter att inte ha förstått sakens allvar och fört information vidare), men som återkommit som statssekreterare till finansminister Magdalena Andersson.

Krishanteringsrådet leds numera av inrikesministerns statssekreterare och bland deltagarna ingår som tidigare cheferna för Säpo, Must, RPS och MSB. Kansliet för krishantering har som tidigare till uppgift att analysera, samordna och hålla koll på krisarbetet i Regeringskansliet och leds av en tjänsteman direkt underställd inrikesministerns statssekreterare. Därtill finns Gruppen för strategisk samordning som också består av en grupp statssekreterare och leds av inrikesministerns statssekreterare.

Statsministern är långt borta. Det märktes också inledningsvis i hanteringen av Coronakrisen, d v s en nationell kris men där alltså Löfven inte hade den formella ledningen och inte heller verkade känna behov av att ta den reella. Vad som fungerat och vad som inte fungerat i krishanteringen blir nu föremål för den nyligen (mot regeringens vilja) tillsatta Coronakommissionen att utreda.

Ingen behöver dock tvivla på att vi inte hade den nödvändiga beredskapen.

Ingen behöver heller – i ljuset av turerna kring det kommande försvarsbeslutet – tvivla på att de högstämda ord som ackompanjerat inrättandet av ett säkerhetspolitiskt råd och införande av en nationell säkerhetsstrategi, framför allt är retorik som låter bra i ett allt mer spänt läge. Det är sämre beställt med substansen.

Så frågan är hur vi kommer vidare. Som en del av Coronakommissonens arbete kommer säkerligen ”ansvarsprincipen” (att den myndighet som normalt är ansvarig också är det när det krisar) som grund för arbetsfördelningen att ventileras, liksom krishanteringen i Rosenbad. Men bristerna i hur Regeringskansliet är organiserat handlar om mer än Corona – de handlar om hur vi på ett säkrare sätt ska kunna fylla den högstämda politiska retoriken med konkret innehåll. En väg framåt som lyfts fram av både L och M är att inrätta ett Nationellt säkerhetsråd.

Det Nationella säkerhetsrådet skulle ledas av statsministern med de fasta medlemmarna i dagens Säkerhetspolitiska råd kompletterade med ÖB och cheferna för Säpo och Must. Vid sidan därav skulle en Nationell säkerhetsrådgivare utnämnas för att fungera som personlig rådgivare till statsministern. Det nuvarande kriskansliet kan utgöra fundament till en stab.

En poäng är att Stefan Löfven (och kommande statsministrar) skulle tvingas att intressera sig och dessutom få en person vid sin sida som i kraft av formell status och faktisk kompetens talar klarspråk med statsministern. Just detta att institutionalisera det politiskt obekväma, och tvinga statsministern att förhålla sig till det, är kanske den allra viktigaste politiska poängen.

Den dåvarande brittiske premiärministern David Cameron inrättade 2010 ett Nationellt säkerhetsråd i syfte att få en striktare, mindre informell beslutsprocess och öka samordning mellan olika ministerier och myndigheter. Allt för att möta en mer komplex hotbild. I en kritisk kommentar till premiärminister Boris Johnsons val av David Frost till ny nationell säkerhetsrådgivare pekar Lord Peter Rickets (som satt på posten 2010–2012) på hur avgörande det är att kunna vara obekväm.

Rickets pekar på att säkerhetsrådgivaren är den som organiserar arbetet och sätter agendan för det nationella säkerhetsrådet. I den funktionen krävs förmåga att övertyga premiärministern; en ”balanserad” dagordning som också innehåller punkter som ”chefen” inte är intresserad av är helt centralt. Därigenom lyfts hot som kan verka avlägsna för premiärministern. Även saker som inte når upp på den centrala dagordningen, men som kan vara första prio för ett ministerium, kan uppmärksammas. Den viktigaste uppgiften är att som artikeln heter Speaking truth to power.

En förutsättning för det ska ske är att den nationelle säkerhetsrådgivaren inte (som i fallet Frost) utses på basis av politisk lojalitet. I stället bör det vara en opolitisk tjänsteman med egen erfarenhet och kompetens och med en förtroendefull relation till relevanta ministerier och myndigheter. Så även om denna ”institution” kräver politiska vilja, är den trots detta att föredra före den nuvarande svenska modellen.

Finns det i dag någon som talar klarspråk med Stefan Löfven om kris och beredskap, om försvar och säkerhet? Frågar åt en vän.

Författaren är författare, journalist och ledamot av KKrVA.

Mer av samma författare