Någon gång i början av 2000-talet deltog författaren till dessa rader som sherpa åt kommissionären Chris Patten i den grupp som kallades STAR 21 och som skulle säga något om den europeiska flyg- och rymdindustrins framtid. Runt bordet satt branschens tyngsta namn från EADS, Thales, BAE med flera, samlade för att beskriva sin egen framtid.
Två slutsatser från det arbetet har visat sig hållbara, och de har snarast blivit mer träffande med åren. Den första var att försvarsindustrier i allt mindre grad är just försvarsindustrier; deras största uppgifter ligger ofta på det civila området eller i den gråzon där civilt och militärt inte går att skilja åt. Den andra var att de i allt mindre grad är entydigt europeiska. De har förankring i olika delar av världen, inte minst i USA, delvis av själviska skäl: att ha amerikansk hemvist är ett sätt att komma runt amerikanska exportkontrollrestriktioner, något som knappast blivit mindre värdefullt under Trumps andra mandatperiod.
Tesen i denna artikel är att det som 2002 var en observation om Europas stora koncerner i dag är Sveriges strukturella villkor. Det finns knappt någon entydigt svensk försvarsindustri kvar, och de undantag som finns är både färre och mindre än debatten förutsätter.
Det som nu följer i denna artikel är en sammanställning av ingående och viktiga synpunkter som individuellt (på Chatham House basis) framförts av ett antal framstående experter i ämnet på basis av en AI-stödd materialinsamling. Slutprodukten har dock inte granskats av dem alla och materialet är avsett att utvecklas vidare inom projektverksamheten i KKrVA i samarbete med IVA.
Hur det blev så: en vald linje, inte en olycka
Det var inte alltid så. Under alliansfriheten var försvarsindustrin en del av säkerhetspolitikens arkitektur: en bred inhemsk produktionsförmåga, från stridsflyg till ammunition, skulle göra neutralitetslinjen trovärdig, och staten styrde genom beställningar, exportkontroll och informella band vad som i praktiken var en förlängning av försvarsmakten. Försvarsbesluten kring sekelskiftet vände bladet. När invasionsförsvaret avvecklades krympte beställningarna under den nivå som bar bredden, och internationalisering blev officiell politik; den som läser försvarsberedningarnas betänkanden från sent 1980-tal till tidigt 2000-tal kan följa omsvängningen nästan år för år. Försäljningarna av Hägglunds (1997), Kockums (1999) och Bofors tunga vapendel (2000, till amerikanska United Defense som senare gick upp i BAE) var alltså inte olycksfall i arbetet utan konsekvenser av en vald linje. Det är den linjens långsiktiga verkningar Sverige nu lever med.
Vad ett försvarsföretag är, och inte längre är
Den klassiska industriepokens vapenteknologi (stridsvagnar, artilleri, pansarskepp) var primärt militär med begränsade civila avknoppningar. Informationsteknologins epok vände på förhållandet. GPS konstruerades militärt och civiliserades; internet byggdes för militär motståndskraft men tog civil form; artificiell intelligens och halvledare finansieras och drivs i dag civilt men är avgörande militärt.
Detta har en konsekvens som sällan dras ut. När den militärt viktigaste tekniken utvecklas i civila bolag blir kategorin ”försvarsföretag” en administrativ etikett snarare än en beskrivning av var förmågan finns. Frågan om vem som äger försvarsindustrin är därmed en delmängd av en större fråga: vem äger den tekniska basen.
Den svenska kartan
Saab är undantaget som brukar åberopas, och det med viss rätt. Investor ägde vid utgången av 2025 omkring 30 procent av kapitalet och 40 procent av rösterna, och Wallenbergstiftelserna ytterligare knappt nio procent av kapitalet. Kontrollen är således svensk och stabil, och mycket talar för att Wallenbergsfärens grepp om försvarssektorn snarast förstärks: genom Investor, stiftelserna och SEB byggs positioner i flera bolag med försvarsrelevans, i allians med andra kapitalstarka svenska ägargrupper. Samtidigt är även det svenska skiktet mer sammansatt än det ser ut. Resten av Saabs ägande är internationellt spritt, med BlackRock och Vanguard bland de större institutionella ägarna, och Saabs egen tillväxt sker i betydande utsträckning genom amerikansk etablering. Därtill kommer en juridisk omständighet som sällan uppmärksammas: Saabs och Ericssons verksamheter i USA och Tyskland är registrerade som amerikanska respektive tyska bolag och lyder i motsvarande mån under dessa länders lagstiftning, med allt vad det kan innebära i en kris.
Går man förbi Saab blir bilden en annan. De två näst största producenterna av försvarsmateriel i Sverige, BAE Systems Hägglunds i Örnsköldsvik och BAE Systems Bofors i Karlskoga, är brittiskägda, vilket efter Brexit också betyder ägda utanför EU: unionens verktyg, från gemensam upphandling till granskning av utländska direktinvesteringar, når dem bara delvis. Det är där stridsfordon 90 och artillerisystemet Archer tillverkas, två av de system som mest konkret förknippas med svensk försvarsförmåga och med stödet till Ukraina. Ammunitionstillverkningen i Karlskoga rymmer dessutom Nammo Sweden, som ägs till hälften vardera av norska staten och finska Patria. Enligt Svenska Freds sammanställning är ungefär 30 procent av den svenska militära materielindustrin i dag utlandsägd.
Under de tre stora, Saab, BAE Systems Bofors och BAE Systems Hägglunds, växer samtidigt ett mellanskikt som är lätt att förbise därför att det ännu inte syns i de stora upphandlingarna. MW Group, med Stefan Perssons kapital i ryggen, bygger tämligen målmedvetet koncern; SVEKON, MilDef och W5 Solutions, med flera, växer rejält och har i vart fall ambitioner att utmana de etablerade inom utvalda områden. Gemensamt för dem är att de är utpräglat svenska, ägarmässigt såväl som verksamhetsmässigt, och att tillväxten ger dem något som svenska försvarsföretag i denna storleksklass länge saknat: tillgång till kapital. Samtidigt går flödet även åt andra hållet; Exensor i Lund, med en omsättning på 400–500 miljoner kronor, ingår i en fransk koncern. Mellanskiktet är med andra ord ingen entydigt svensk berättelse, men det är där en ny generation svenskägda försvarsföretag i så fall kommer att formas.
Ubåtarna utgör det tydligaste motexemplet, och historien förtjänar att berättas utförligare än den brukar, eftersom den rymmer två lärdomar snarare än en. Statsmakterna har uttryckligen pekat ut två förmågor som väsentliga nationella säkerhetsintressen: stridsflyget och undervattensförmågan. Kockums köptes 1999 av tyska HDW, som gick upp i ThyssenKrupp. Under den tyska ledningen fick varvet inte offerera sina egna produkter på världsmarknaden, och det Sverige erbjöds inför nästa ubåtsgeneration var en ubåt Sverige inte ville ha. Utan ett återtaget ägarskap hade Kockums med stor sannolikhet lagts ned som nybyggnadsvarv och ubåtsvapnet fasats ut. Återköpet 2014, för 340 miljoner kronor, var i praktiken ett fientligt återtagande, ett “hostile retake” som är tämligen unikt i svensk industrihistoria, och det lyckades genom ett samfällt agerande mellan politiken (mitt under pågående regeringsskifte), Försvarsmakten, FMV och Saab, ytterst familjen Wallenberg. Det är den första lärdomen: ägandet avgjorde vilka produkter företaget fick utveckla och erbjuda, och därmed om förmågan alls skulle bestå. Den andra lärdomen visade sig senare och är obekvämare. Förmågan att effektivt konstruera och bygga ubåtar hade i det tysta redan gått förlorad, utan att någon av aktörerna, varken Saab, FMV eller Försvarsmakten, förstod det; rätt kompetens och infrastruktur fanns helt enkelt inte kvar. Det är ett huvudskäl till att A26 tar dubbelt så lång tid att bygga, och följaktligen blir dubbelt så dyr, som det var tänkt. I dag finns kompetensen åter, men det har kostat tio år och åtskilliga miljarder som ingen räknade med 2014 och 2015. Återtagandet skedde alltså där ägarens kalkyl kolliderade med ett utpekat säkerhetsintresse; utanför de två utpekade nischerna finns ingen motsvarande spärr, men Kockumsfallet visar vad som står på spel när spärren saknas.
Till detta kommer den stora och ofta underskattade gruppen: företag med tung civil tyngdpunkt och betydande försvarsrelevans. Volvokoncernen och Scania hör till de viktigaste, och de förtjänar en mer framskjuten plats i bilden än de brukar få. Militär logistik är ett växande segment inom bådas kärnområden, och det är genom logistiken som ett modernt krig försörjs. AB Volvo förfogar över en internationellt sett ovanligt bred portfölj under svensk huvudägarkontroll (Industrivärden är störst): lastbilar, anläggningsmaskiner, bussar, marina system genom Penta och energilösningar, i växande grad med automatiserade och autonoma inslag av direkt militär relevans. Ägarbilden är samtidigt sammansatt: kinesiska Geely är näst största röstägare i AB Volvo med knappt 15 procent, och Volvo Cars ägs till omkring 79 procent av samma Geely. Intressant nog rör sig koncernerna åt olika håll i Kina: AB Volvo har avvecklat sin egen produktion där, medan Scania, som ingår i tyska Traton, på nytt investerar i kinesisk tillverkning. Axis Communications i Lund köptes 2015 av japanska Canon. Ericsson gick åt motsatt håll och sålde sin försvarselektronik till Saab 2006, och blev därmed ett civilt bolag med kvarvarande försvarsrelevans snarare än ett försvarsbolag med civil verksamhet.
Därunder ligger slutligen ett skikt av små och medelstora underleverantörer där innovationen ofta går snabbast och marginalerna är tunnast: enskilda företag med unik kompetens, tunn finansiering och i praktiken obefintlig plats i beredskapsplaneringen. Kedjorna är globala i många lager, vilket gör dem svåra att överblicka även för huvudleverantören och åtkomliga för cyberangrepp.
Sammantaget är det svårt att peka ut mer än en handfull verksamheter av betydelse som är både entydigt militära och entydigt svenskkontrollerade, även om mellanskiktets tillväxt på sikt kan komma att ändra den bilden.
Vad ägandet faktiskt avgör
Här är det värt att vara försiktig, eftersom debatten ofta hoppar från ägarstruktur till slutsats utan mellanled. Ägandet avgör inte automatiskt var produktionen sker, var kompetensen sitter eller vem som får leverera; BAE Systems tillverkar i Örnsköldsvik med svenska ingenjörer, och det är svensk exportkontrollagstiftning som styr vart produkterna får gå.
Vad ägandet däremot avgör är fyra saker som är svårare att se i vardagen. Det första är investeringsbeslut vid en kris: vilken anläggning som skalas upp och vilken som läggs ned bestäms i koncernledningen, inte i kommunen. Det andra är vilka juridiska regimer som följer med. Ett amerikanskt ägarled för in ITAR-reglering i produktkedjan, och en kinesisk ägarpost för in de rapporteringskrav som följer av Kinas lagstiftning om civil-militär fusion, som Sveriges nationella säkerhetsstrategi från 2024 pekar ut som ett hot mot både säkerhet och konkurrenskraft. Det tredje är sårbarheten för underrättelseinhämtning; samma strategi varnar uttryckligen för systematisk kinesisk verksamhet riktad mot svensk försvars- och rymdindustri, forskningsinstitutioner och universitet. Det fjärde, som Kockumsfallet tydligast belyser, är beslutsmandaten över forskning och utveckling: var utvecklingsbeställningar kan läggas, vilken riktning det egna utvecklingsarbetet ges och vilka produkter företaget utvecklar, eller får utveckla. Den frågan är lätt att förbise i en högkonjunktur, när beställningarna bär allt. Den blir avgörande den dag ordervolymerna mattas, till exempel om Ukrainakriget mot förmodan skulle landa i någon form av uppgörelse; det är då koncernledningens vilja att hålla utvecklingsförmåga vid liv i Sverige prövas, och i förlängningen företagens förmåga att faktiskt bygga de system som framtiden kräver.
Distinktionen förtjänar dock att drivas ett steg till, för alla beroenden är inte sårbarheter, och alla sårbarheter är inte strategiska risker. Ett beroende blir en sårbarhet först när substitut saknas inom den tid en kris varar. En sårbarhet blir en strategisk risk först när den kan kontrolleras eller slås ut av en aktör vars intressen kan komma att stå mot våra. Med den måttstocken är det kinesiska närmonopolet på de starka magneter som sitter i det mesta av kvalificerad försvarsmateriel en strategisk risk, medan brittiskt ägande av Hägglunds i första hand är ett beroende. Trappan ger också en sorteringsgrund för politiken: det som är strategisk risk måste säkras nationellt eller nordiskt, det som är sårbarhet kan ofta hanteras på europeisk nivå, och rena beroenden är den öppna ekonomins normaltillstånd, inte ett problem att lagstifta bort.
Det är i det ljuset Geelys position i Volvosfären bör läsas. Det finns inga offentliga belägg för att den positionen har utnyttjats på något problematiskt sätt, och det ska sägas tydligt. Men strukturen finns där, och den finns kring bolag som samtidigt levererar fordon och logistik till försvarsmakter.
Vad händer då om det blir krig? På ägarsidan mindre än man kan tro, på andra sidor mer. Svensk förfogandelagstiftning ger staten rådighet över produktion på svenskt territorium oavsett vem som står i aktieboken. Det som inte kan kommenderas fram är insatsvarorna i kedjans bortre ände, ingenjörerna och ägarkoncernens vilja att investera i återuppbyggnad efteråt. Och att i förväg söka en väsentligt större kontroll än dagens är varken realistiskt eller entydigt önskvärt; priset vore just det internationella tillträde som gör industrin bärkraftig i fred.
Två av dessa faktorer förtjänar att lyftas ur bisatsen. Den ena är ägarnas vilja och känsla för den svenskbaserade verksamheten. Mycket talar för att fysiska svenska ägare har bättre förutsättningar att ta sig an långsiktig förmågeuppbyggnad, och att emellanåt ta kalkylerade risker, än en koncernledning i Paris, Berlin eller London, för att inte tala om i USA; närheten skapar en lojalitet mot verksamheten som inte låter sig avtalas fram, oaktat att Sverige i dag är medlem i både Nato och EU. Den andra är kompetensbasen. Ubåtshistorien visar att den ingenjörskompetens som kan arbeta nära användarkompetensen, hos förband och beställande myndigheter, är vital för industrins fortlevnad, och att motsvarande kompetens måste hållas uppe även hos myndigheterna i rollen som beställare. Hålls den inte uppe genom medvetna beslut, i praktiken genom en jämn ström av utvecklingsuppdrag, hjälper det inte att skjuta till pengar i ett senare läge; kompetens som skingrats tar ett decennium att bygga åter.
Två svenska särdrag som gör frågan svårare
Två förhållanden gör dessa frågor mer krävande i Sverige än i många jämförbara länder, och de ges inte tillräckligt utrymme i den försvarsindustristrategi som på nytt diskuterats mellan staten och industrins aktörer under Försvarsdepartementets ledning.
Det första är att den svenska försvarsindustrin i sin helhet är privatägd. Till skillnad från Frankrike, Italien eller Norge äger den svenska staten inga försvarsföretag att styra med; varje styrambition måste gå omvägen över beställningar, avtal och lagstiftning.
Det andra är förvaltningsmodellen. En konstitution utan ministerstyre innebär att regeringen inte heller kan detaljstyra de myndigheter som ska hålla lägesbilden och ställa kraven; FMV, FOI och tillsynsmyndigheterna agerar självständigt inom sina instruktioner. Styrningskedjan är därmed dubbelt indirekt: staten äger inte företagen, och regeringen kommenderar inte myndigheterna. I länder där en minister kan ringa en statlig koncernchef går sådant snabbare. I Sverige måste samma verkan uppnås genom tidig samordning, tydliga mandat och medvetenhet hos alla inblandade om var de verkliga beroendena finns. Det är ett skäl i sig att lyfta frågorna nu, medan instrumenten fortfarande hinner byggas.
Vad som följer för säkerhetspolitiken
Den vanligaste reaktionen är att kräva återtagande av ägandet. Det är svårt och kanske inte heller alltid lämpligt, av två skäl. Det ena är att svenska kapitalmarknader inte rymmer den investeringsvolym som en återköpspolitik skulle kräva utan att tränga undan annat. Det andra är att internationellt ägande också ger tillträde: det är genom BAE-ägandet som Hägglunds når brittiska upphandlingar, och genom Nammo-strukturen som Karlskoga sitter i ett nordiskt ammunitionssystem som är större än vad Sverige ensamt kunde bära.
En nyansering behövs dock. I väl valda nischer fungerar nyetablering på marknadens villkor: SWEBAL:s trotyltillverkning under uppbyggnad i Nora, som kommit långt i processen, och Wallenbergsfärens krutinitiativ Verkan i Björneborg visar att svenskt kapital kan bära nationella satsningar där flaskhalsen är tydlig och efterfrågan säkrad. Det är nischlogik snarare än återköpspolitik: den fungerar där en enskild kritisk insatsvara saknar tillräcklig europeisk källa, inte som generell ägarstrategi.
Mot denna bakgrund framstår fem åtgärder som i regel mer verkningsfulla än en bred återköpspolitik, låt vara att Kockumsfallet visar att ägarfrågan i det enskilda fallet kan vara helt avgörande.
Det första är att flytta granskningen från ägande till beroende. Frågan bör inte vara vem som står i aktieboken, utan vilka komponenter, verktyg och programvaror som en produktionslinje inte kan startas om utan. Delar av den bilden finns redan: FMV har god inblick i beroendena kring den materiel verket självt upphandlar, FOI och företagen ser sina respektive utsnitt. Vad som saknas är aggregeringen över myndighets- och företagsgränser, och framför allt ledet bortom första underleverantören, ned till komponenter och råvaror. Två förbehåll är avgörande. Lägesbilden får inte byggas genom processer som ytterligare fördröjer upprustningen, och den har inget värde förrän någon har mandat att agera på den; att se komplexitet är inte samma sak som att hantera den.
Det andra är att ta gråzonsföretagen på allvar i planeringen. Om Axis kameror, Ericssons nät och Volvos och Scanias logistiksystem i praktiken är delar av totalförsvarets infrastruktur bör de behandlas som sådana i beredskapsplaneringen, oavsett var ägaren är registrerad. Det förutsätter i sin tur att förtroendeglappet mellan myndigheter och näringsliv adresseras: förståelsen för varandras villkor är i dag låg åt båda hållen, och utan den kan krav på försörjningstrygghet varken ställas rimligt eller mötas villigt. De små underleverantörerna hör hemma i samma planering; det är där både den snabbaste innovationen och de tunnaste marginalerna finns.
Det tredje är att använda det regionala lagret medvetet. Samarbetsramarna skiktas nu: NB8 med Polen som permanent deltagare sedan 2024, Tyskland som ramnation i Baltikum och drivande i European Sky Shield, det brittiskledda JEF där Sverige varit med sedan 2017, och det bilaterala DCA-avtalet med USA sedan 2024. Industriellt motsvaras detta av en komplementaritet som ännu inte utnyttjats: norsk ammunition och missilteknik, finsk markstridsindustri, svensk systemintegration. Att bygga ut den logiken kräver dock att man accepterar att företagen i det systemet inte kommer att vara nationella; Nammo är redan i dag ett exempel på hur ett sådant system ser ut när det fungerar. Beroendetrappan ovan anger arbetsfördelningen: nationellt och nordiskt för de strategiska riskerna, europeiskt för sårbarheterna.
Det fjärde är att inse att exportkontrollen, och i bredare mening det som säkrar prioriterad leverans, är den egentliga hävstången. Det var insikten från STAR 21 att bolagen etablerar sig i USA för att komma runt exportkontroll; samma mekanism verkar åt andra hållet, och gör svensk och europeisk kontrollagstiftning till ett av de få instrument som faktiskt biter på transnationella koncerner. Att ”ITAR-fritt” i dag används som försäljningsargument av europeiska tillverkare visar att mekanismen redan är prissatt på marknaden.
Det femte är att vårda kompetensbasen som det den är: en förmåga i sig. Utvecklingsbeställningar är inte bara materielanskaffning utan det instrument som håller ingenjörskompetens i landet och nära användarna; ubåtsepisoden visar vad det kostar att låta den förtvina. Det gäller industrin, men i lika hög grad FMV och Försvarsmakten i rollen som beställare, för en beställarorganisation som inte längre förstår det den köper kan inte heller styra det. Hålls kompetensen inte uppe med medvetna beslut hjälper det inte med pengar i ett senare läge.
Är det då ett problem eller en möjlighet? Svaret är sannolikt bådadera. Ägarfrågan är inte avgjord i och med detta; den förblir viktig, och den blir viktigare igen den dag ordervolymerna mattas och det är ägarnas vilja, snarare än orderböckerna, som håller utvecklingsförmågan vid liv. Men det problematiska ligger delvis på ett annat ställe än där debatten letar. Risken är inte i första hand att svenska företag ägs utomlands. Risken är att Sverige planerar som om kategorin ”svensk försvarsindustri” fortfarande beskrev något avgränsat, och därför varken ställer de frågor om beroenden, gråzoner och juridiska regimer som den faktiska strukturen kräver, eller frågan om var viljan och kompetensen att bygga nästa generations system ska finnas. Det var, i grunden, vad STAR 21-gruppen försökte säga för snart ett kvarts sekel sedan.