I dagarna förekommer flera mer eller mindre spekulativa artiklar i inhemsk och utländsk press om hur kriget i Ukraina kan bringas till ett slut.
Flera av dessa artiklar berör en grundläggande fråga nämligen att mot varandra står inte främst kampvilja hos befolkningarna, militär styrka och förmåga och samhällelig stryktålighet och uthållighet. I stället torde kampen mellan Ukraina och Ryssland i grunden handla om oförenliga värderingar om helt grundläggande frågor i staternas relationer med varandra.
För Ryssland, och inte minst för Putin själv och den ledning han skapat runt sitt presidentskap, är återupprättande av Rysslands storhet en helt övergripande och avgörande politisk ambition. Ett Ukraina som står helt självständigt och fritt från Ryssland och inte minst om landet söker sig närmare Västeuropa genom medlemskap i EU och NATO innebär att den ryska nationen slits sönder och förlorar sin historiska roll. Den våldsamhet med vilken den ryska militära framfarten sker i Ukraina och den retorik och det narrativ som präglar den ryska statsledningens beskrivningar av händelseförloppen visar att utrymmet för politiska kompromisser eller eftergifter från Rysslands sida torde vara näst intill obefintligt. Prestigeladdningarna från Putins sida är genom vad som skett och hur det beskrivs oerhört högt spända. Risken för användning av kärnvapen kan mot denna bakgrund alls inte uteslutas.
För Ukraina och dess politiska ledning är, på delvis motsvarande sätt, en månghundraårig politiska kamp för nationell självständighet och frigörelse från Moskva också ett helt övergripande och avgörande politiskt mål. Att Ukrainas nuvarande politiska ledning i hög grad bärs upp av ett brett folkligt stöd torde vara oomtvistligt och kampen för frihet och självständighet stöds också av FN:s generalförsamling. EU och NATO stöder inte minst också ekonomiskt och militärt. Utrymmet för politiska kompromisser från Ukrainas sida torde också vara ytterligt smala. En bidragande orsak till det är att misstron mot Ryssland är så djupt utbredd. Skulle någon sorts kompromiss kunna uppnås kan inte Ukraina lita på att den respekteras.
Konflikten är därför mycket djupgående och handlar om Ukrainas rätt till självbestämmande och Rysslands ambition att utplåna detta självbestämmande.
Kan, mot denna bakgrund, något avslut på kriget ske? Svaret på frågan måste präglas av djup pessimism i vart fall så länge nuvarande inriktning präglar politisk ledning och hållning i Moskva. Det är väl inte omöjligt att det skull kunna gå att förhandla fram en militär vapenvila om parterna faktiskt närmar sig någon form av militär ”utmattning”. Men kommer en vapenvila att kunna respekteras mot bakgrund av Moskvas långsiktiga och djupgående ambitioner?
Eftersom Moskvas långsiktiga ambition är den den är, och Ukraina väl känner den och därför i grunden misstror varje avsikt som kan ligga bakom Rysslands vilja att i längden respektera en vapenvila, kommer parterna, vid vapenvila, att ta tillfället i akt att stärka sin förmåga att på nytt utkämpa ett krig för att nå sina grundläggande politiska ambitioner.
Vad skulle kunna ändra på dessa synnerligen oförenliga ambitioner från parterna?
Det är tydligt att Ukraina inte kan frångå sin rätt till självbestämmande, men möjligen kunna gå med på vissa gränsjusteringar om det tydligt går att fastställa att majoriteten av befolkningen i vissa områden faktiskt önskar höra till Ryssland. Det är något som endast kan fastställas genom helt fria och av FN övervakade val och självfallet inte bygga på sådana riggade val som Putin nu genomfört. Det oroväckande med en sådan lösning är att Ukraina då måste få mycket långtgående garantier för sin självständighet, bl a genom medlemskap i NATO och EU. Att nuvarande ledning i Moskva skulle acceptera att få Ukraina som NATO-land i sin omedelbara närhet ter sig oerhört svårt att åstadkomma.
Vad återstår då att spekulera om som skulle kunna lösa upp knutarna? Något som skapar rubriker, men ofta ter sig starkt fantasifullt eller ryktespräglat, är att Putin skulle ha drabbats av någon allvarlig sjukdom och att en ny president skull kunna tänkas ha en mindre rigid prägel i frågan om Ukraina än Putin själv, eller att ledningen i Moskva skull kunna ”bytas ut” genom någon typ av kupp.
I hur hög grad detta är uttryck för önsketänkande är svårt att ha en god uppfattning om. Putin förefaller inte vara svårt sjuk av olika framträdanden att döma Det enda som kan sägas med någon typ av historisk erfarenhet är att starkt auktoritära regimer har en benägenhet att byta styre under våldsamma former. Om dessa inre förutsättningar i Kreml är för handen torde inte vara möjligt att veta utan tillgång till sinnelaget hos de närmast berörda. Att något våldsamt kan ske kan dock inte uteslutas, särskilt om Putin förefaller benägen att ta till kärnvapen mot Ukraina. Sansade personer i statsledning och militär måste då ha insikt i att detta kan leda till Rysslands undergång, förutom att de själva och deras familjer då naturligtvis inte har någon framtid.
