Att leva i nuet är att ständigt återberätta det förflutna, ja det är faktiskt så som våra hjärnor fungerar för att tillgodogöra sig kunskap och historisk erfarenhet, inför möten med en komplex, osäker och ständigt föränderlig värld.
På samma sätt fungerar vår militära underrättelsetjänst, numera undertstödd av digital teknologi och system för Artificiell Intelligens (AI), vilket understryker det hela.
I slutet på 1940-talet påbörjades en process likt den som ovan beskrivs inom det svenska försvaret. Den var baserat på nya insikter och historisk erfarenhet från det nyligen avslutade kriget i Europa, med mål att rusta Sverige gentemot nya militära hot.
Det är den historiska resan som här kommer att återberättas för att förstå nuet och de bakomliggande orsakerna till varför Sverige byggde upp två elitförband under 1950-talet.
Två förband som numera är bland de bästa i världen inom sina respektive områden.
Men vi tar det hela från början!
- I skydd av mörkret den 10 maj 1940 landar 55 tyska fallskärmsjägare med nio glidflygplan på taket till det från marken ointagliga fortet Eben Emael i Belgien. Efter en halvtimmas strid och med hjälp av ny sprängteknik påbörjas erövringen av fästningen med sina farligt långskjutande kanoner. Det är nu bara timmar kvar innan de belgiska försvararna kapitulerar.
- Strax före soluppgången den 19 augusti 1942 anfaller en militär styrka från havet en befäst fiende för att inta hamnstaden Dieppe på den franska atlantkusten. Styrkan består av tusentals kanadensisika och brittiska commandosoldater och hamnen försvaras av 60 tyska soldater ifrån fyra betongbunkrar. Ett uppdrag som slutar i ett blodbad för de allierade soldaterna.
Två exempel på uppdrag som tydligör behov av ny kunskap, ny teknik och nytt taktiskt tänkande, inte minst understryker det behovet av nya typer av militära förband.
Nya elitförband ser dagens ljus
Under invasionen av Kreta den 20 maj 1941, fortsätter de tyska fallskärmsjägarna med att visa prov på vad deras nya förband kan utföra. Denna gång med fallskärm.
Men beroende på bristfällig underrättelsetjänst, fällning i dagsljus direkt på operationsmålen och utan förbekämpning av markmål, blir det en katastrof för de från skyn fallande soldaterna.
Särskilt då deras ankomst var påannonserad av det brittiska Ultra-systemet!
Det här blir de tyska fallskärmsjägarförbandens sista stora luftlandsättning, beroende på de stora förlusterna, bristande flygkapacitet och på en direkt order av Hitler. Han påstår att tiden för luftlandsättningsförband nu är förbi och att inga andra länder heller kommer att satsa på den här typen av förband. Men han hade, som vanligt, helt fel.
På rekordtid och vis av erfarenheterna från invasionen av Kreta bygger nu britterna och amerikanerna upp sina luftburna militära förband. Förband som kommer att luftlandsättas på Sicilien den 9 juli 1943, Normandie den 6 juni 1944 och framförallt under världens största militära luftlandsättningsoperation Market Garden i Nederländerna den 17 september 1944.
Tyvärr blir den sistnämnda operationen en lika stor katastrof för den brittiska
luftlandsättningsdivisionen vid Arnhem, som för tyskarna på Kreta, men då av helt andra orsaker, förutom bristande underrättelser om fientliga förband på marken.
De mycket dyrköpta erfarenheterna från anfallet av Dieppe omvandlas till ny kunskap och nytt taktiskt tänkande inför de allierades landstigningar av Italien 1943. Då Sicilien den 9 juli och Salerno den 9 september erövras. Inte minst används de nya kunskaperna inför världens största militära amfibieoperation på den normandiska kusten i Frankrike den 6 juni 1944.
Några år senare kommer de nya erfarenheterna från kriget att påverka vårt svenska försvar.
Hur strider man mot luftlandsättningsförband?
I ett litet kontorsutrymme på arméstaben i Stockholm år1948 sitter kapten Nils Ivar Carlborg och funderar. Han har fått till uppgift att skriva ett reglemente om hur man försvarar sig mot luftburna förband. Ganska snart inser han att bästa sättet att ta reda på detta, är att själv genomgå utbildning hos ett sådana förband.
Han reser därför tillsammans med löjtnant Tor Backlund från Älvsborgs Regemente i Borås, till Fort Benning i USA hösten 1948. Där de båda genomgår deras hårda och mycket krävande fallskärmsutbildning med godkänt resultat.
Från tanke till verklighet
Det är nu som det oväntade inträffar!
När de båda ser hur man på kort tid kan få vanliga människor till att bli högpresterande elitsoldater och framföralt vad sådana förband kan åstadkomma i stridsmiljö, föds tanken om att utbilda egna svenska fallskärmsjägare med uppgift att verka bakom fiendens linjer.
Efter hemkomst och efter en hård och prövande övertalning av den svenska arméledningen, får de till slut tillstånd att påbörja en försöksverksamhet.
Några särskilt utvalda officerare skickas till England, Frankrike och Belgien för utbildning och studiebesök, med mål att bygga egna fallskärmsförband, välja egna tekniska lösningar och slutligen välja en ort där de flygtekniska, geografiska och meteorologiska förutsättningarna för fallskärmshoppning är mest gynnsamma i Sverige.
Valet blir Karlsborg i Västergötland, där de djupa skogarna i Tiveden dessutom möjliggör effektiv jägarutbildning som kompletteras med en längre vinterutbildning i norra Sverige.
En första försöksomgång genomförs 1951 med befäl som skall tjänstgöra vid förbandet och året därpå (1952) grundas Arméns Fallskärmsjägarskola (FJS), när den första kullen värnpliktiga fallskärmsjägare rycker in.
Deras huvuduppgift är spaning bakom fiendens linjer bortom helikopteravstånd, för leverans av underrättelser till landets högsta försvarsledning och därefter övergå till störande verksamhet mot strategiskt känsliga enheter.
Allt sedan dess och utifrån devisen att ”ett stillastående är ett tillbakagående”, har förbandet genomfört ständiga utvecklingsprocesser. Det har utmynnat i de personliga egenskaper, den utrusning och den organisation som dagens fallskärmsjägare behöver ha, för att klara av sina officiella och mindre officiella uppdrag inom och utom vårt lands gränser.
Behöver Sverige amfibiska commandoförband?
Vid ungefär samma tidpunkt som Kapten Carlborg funderade på hur man försvarar sig mot lufttrupp, sitter nu en grupp officerare från Kustartilleriet med djupa veck i pannan.
De funderar på hur man kan försvara sig mot amfibiska anfall utförda av elitförband, då kustbefästningar anfalls från sjön, men erövras från land.
En utvecklingsprocess likt den vid FJS igångsätts och utbildning och studiebesök genomförs vid Royal Marines i Storbritannien samt vid den franska Amfibieskolan i Nordafrika.
Efter att ha använt en del okonventionella metoder för att visa upp vad rörliga amfibieförband kan åstadkomma som B-styrka, startar Kustartilleriets Närförsvarsskola 1952. Fyra år senare (1956) utbildas den första kullen värnpliktiga kustjägare tillsammans med attackdykare och andra specialister.
Nu kan kustartilleriet inte bara utföra sjömålsbekämpning, utan även övergå till rörliga och offensiva insatser i skärgårdsmiljö. Tre år senare får förbandet nytt namn, ny status och ny organisation, då Kustjägarskolan (KJS) 1959 startar sin verksamhet med bas i Vaxholm och med hela ostkusten som övningsområde för sin verksamhet.
Förbandet har sedan dess genomfört samövning med amerikanska och brittiska amfibieförband och deras specialenheter och utvecklats till att bli det högkvalitativa elitförband som de är i dag för uppdrag längs våra kuster.
En föränderlig värld och förändrade krigsuppgifter.
Från det kalla krigets dagar och fram till dagens militärgeografiska och militärpolitiska verklighet, har våra svenska fallskärmsjägare och kustjägare fått nya krigsuppgifter, ny organisation och nya materiella förutsättningar för att kunna utföra sina uppdrag.
De är nu inte längre fristående skolenheter, utan ingår som mindre enheter inom större utbildnings- och krigsförband. Deras uppdrag har blivit mer komplexa till sin natur, varpå en bredare militär repertoar har blivit deras mål, vilket blir tydligt när man ser hur de utbildas.
Numera har kustjägarna avlastats av deras amfibieskytteförband, till förmån för ökat fokus på ISR uppdrag (Intelligence, Surveillance and Reconnaissance), det vill säga underrättelseuppdrag.
Fallskärmsjägarna å sin sida utbildas inte bara för underrättelsetjänst och subversiv verksamhet bakom fiendens linjer, utan tränar också inför amfibiska uppdrag i maritim miljö i frontavsnitt, liksom för infiltration och uppdrag i urban stridsmiljö.
Därigenom har de båda elitförbanden trots olika kultur, olika historisk bakgrund och olika uppdrag närmat sig varandra. Detta för att kunna samverka och vara operativt självständiga i skymningslägen och alla andra typer av lägen, där militära elitförband för underrättelseinhämtning är de första enheterna som skall möta motståndaren.
Ironiskt nog en utvecklingsprocess som en gång i tiden startade för att skydda sig mot just sådana typer av elitförband, men som nu är en realitet i vårt eget land.
Något som understryker att vi lever livet framlänges, men förstår det baklänges och att historien skriver facit.