av Karlis Neretnieks

I debatten tas det ofta för givet att Sverige och Finland måste följas åt vid ett eventuellt inträde i Nato. Svaret är inte självklart. Finlands militärstrategiska situation är inte densamma som Sveriges, något som kan leda till andra slutsatser.

Ur svensk synvinkel är en Natoanslutning en tämligen uppenbar lösning för att öka såväl Sveriges som grannländernas säkerhet och för att bidra till ökad stabilitet i regionen. Såväl Nato som Ryssland har klara behov av att kunna utnyttja svenskt territorium vid en eventuell konflikt i Östersjöområdet. Nato behöver utnyttja svenskt luftrum och sjöterritorium för att kunna försvara Baltikum. I Rysslands fall gäller det att förhindra Nato att göra det. Ett svenskt medlemskap i alliansen skulle bidra till att minska Rysslands möjligheter att billigt och enkelt ”låna” svenskt territorium och också öka Natos möjligheter att ingripa till stöd för sina baltiska medlemmar. Rysslands möjligheter, och därmed också förhoppningsvis vilja, att använda, eller hota med, militära maktmedel gentemot de baltiska staterna skulle minska.

Det finns två grundläggande skäl till att Finlands situation skiljer sig från Sveriges:

  • finskt territorium är inte lika avgörande för Nato som svenskt när det gäller att stödja Baltikum vid en allvarlig kris eller en konflikt,
  • den nyckelroll finskt territorium, främst norra Finland, kan ha i avsevärt fler scenarier än bara en konflikt i Östersjöområdet, något som skulle accentueras av ett finskt medlemskap i Nato.

Till detta bör läggas Finlands och Rysslands gemensamma krigshistoria, en ofta viktig faktor i ryskt tänkande.

Att utnyttja finskt territorium, främst luftrum, skulle visserligen ge Nato fördelar vid en eventuell konflikt som berör Baltikum, men dom fördelarna är begränsade jämfört med att kunna utnyttja svenskt luftrum och sjöterritorium.  Dessutom har Ryssland redan idag tämligen goda möjligheter att påverka flygoperationer över Finland med luftvärnssystem grupperade i anslutning till den finsk-ryska gränsen. Behovet för Ryssland av att ta, ”låna”, finskt territorium för att försvåra Natooperationer i Baltikum är inte akut.

Något som antagligen är avsevärt värre sett med ryska ögon, än att Natoflygplan skulle kunna flyga över Finland för insatser i Baltikum, är det presumtiva hot som ett Natoanslutet Finland (tillsammans med andra) skulle kunna innebära mot baskomplexen i Murmanskområdet, hemmahamnar för Rysslands ubåtsburna andraslagsförmåga. En förmåga som i kärnvapenlogiken utgör garanten för att inte kunna bli utsatt för ett förstaslag med kärnvapen och sedan inte ha möjligheter att slå tillbaka. Avskräckningspotentialen i MAD-doktrinen (Mutual Assured Destruction) skulle kunna minska. Till skillnad från svenskt territorium som är intressant främst kopplat till en konflikt eller kris i Östersjöområdet så innebär detta att finskt territorium kan vara avgörande även vid helt andra konflikter, även sådana som inte berör det nordiska området direkt. För Ryssland utgör skyddet av Murmanskregionen ett helt avgörande nationellt säkerhetsintresse.

Murmansk ligger bara 150 kilometer från finska gränsen. Ett inte så värst stort avstånd, ett fåtal minuter med flyg, ca 40 minuter med helikopter eller kanske en halv dag med stridsfordon (förutsatt att man inte möter motstånd). Skulle Ryssland se ett ökat hot mot Murmansk kopplat till ett finskt Natomedlemskap, vilket är troligt, skulle man antagligen se sig tvungen att kraftigt öka sin militära kapacitet i området. Sannolikt skulle man också generellt sett förstärka sin förmåga för att kunna genomföra operationer mot Finland. Det går inte att se norra Finland som ett operationsområde skilt från resten av landet. Det skulle i sin tur innebära att Finland som Natomedlem antagligen skulle stå inför en starkare motståndare i händelse av en militär konflikt än vad som annars kanske vore fallet. Något som för finsk del vore speciellt bekymmersamt med hänsyn till den långa landgränsen mot Ryssland. Man skulle ha behov av stöd med främst markstridsförband, en resurs som Nato skulle ha mycket svårt att stå till tjänst med, speciellt i tidiga skeden.

Här kan man se en viss parallell med Stalins krav på finskt territorium år 1939 för att öka ”skyddszonen” runt dåvarande Leningrad (i dag St. Petersburg), på den tiden ett vitalt ryskt strategiskt intresse. Intressant nog såg marskalken Mannerheim den militära logiken i de ryska kraven och var beredd till tämligen långtgående eftergifter. Vilken slutsats som bör dras är inte självklar. Den ena kan vara; om man inser och är beredd att anpassa sig till en stor grannes ”legitima skyddsbehov” så finns chansen att man kan undvika en konflikt. Alternativt, har man inte starka vänner så måste man böja sig för grannens krav eller slåss ensam.

I Ryssland har man säkert inte heller glömt bort att en tysk armékår under det andra världskriget anföll i riktning Murmansk från en utgångsgruppering i norra Finland. Ett liknande upplägg, fast denna gång i Natoregi och där flygstridskrafter är den kanske avgörande komponenten, är sannolikt något som inte är en främmande tanke för generalstaben i Moskva, eller historiemedvetna ryska politiska ledare. För att skapa en skyddszon mot dagens hot skulle norra Finland vara ett viktigt område. Moderna luftvärnssystem grupperade i norra Finland skulle kunna påverka Nato flygsystem ända ned till Narvik i Norge. De skulle även omöjliggöra, eller åtminstone avsevärt försvåra, för Nato att utnyttja baser i norra Sverige t ex Luleå. Dessutom skulle ett sådant upplägg kraftigt öka möjligheterna att understödja egna (ryska) flygoperationer mot Norge och angränsande områden.

Invändningen att ett finskt Natointräde inte borde innebära något ökat hot mot Murmansk då Natolandet Norge redan gränsar till Ryssland har klara svagheter. Det främst av två skäl: det vore svårt för Nato att genomföra en större upplagd operation i riktning Murmansk utan att använda finskt landterritorium och luftrum och det skulle också göra det svårare och mer riskfyllt för Ryssland att utvidga skyddszonen runt Murmansk i ett krisläge. Sammantaget, ett finskt Natointräde skulle i ryska ögon antagligen öka hotet mot Murmansk och också göra det svårare att vidta egna motåtgärder, d v s ”låna” delar av finskt territorium.

Här skulle man eventuellt kunna börja luta åt tanken att då finskt territorium sannolikt inte är avgörande för operationer kopplade till en konflikt i Baltikum och framförallt att Ryssland aldrig får tro att ett angrepp mot Murmanskområdet kan ske via Finland skulle tala för en fortsatt finsk militär alliansfrihet. Den sannolikt starka ryska respekten för Finlands vilja och förmåga att försvara sig, grundlagd under såväl Vinterkriget som Fortsättningskriget, är också en faktor som bör vägas in. Rysslands vilja att angripa Finland är sannolikt begränsad, det så länge man inte uppfattar Finland, eller operationer via Finland, som ett starkt hot.

Ett sådant resonemang har dock tre allvarliga svagheter som måste tas med i finska bedömningar:

  • är det sannolikt att ryska beslutsfattare kommer tro att Finland, även om landet står utanför Nato, ändå inte kommer göra gemensam sak med alliansen vid en allvarlig kris eller vid ett krig i det nordiska området?
  • är det överhuvudtaget rimligt att tro att Finland, främst då norra Finland, inte kommer beröras av en konflikt mellan Nato och Ryssland givet områdets strategiska betydelse för båda parter – liknande de svenska resonemangen avseende Gotland kopplat till en allvarlig kris eller en konflikt i Baltikum?
  • riskerar Finland att än en gång behöva slåss ensamt mot Ryssland?

Avgörande för svaren på dessa tre frågor är hur man i Finland tror att ryska beslutsfattare ser på Finland. Hur sannolikt är det att man i Moskva kommer att tro att Finland verkligen kommer förhålla sig ”neutralt” vid en allvarlig kris eller en konflikt i dess närområde? Landet är ju medlem i EU och tillhör kulturellt och ekonomiskt väst. Är det också troligt att Finland inte kommer honorera EU-solidaritetsklausul om något baltiskt land blir angripet? Kommer inte Finland se avgörande nationella intressen hotade om Ryssland skulle få ett avgörande inflytande i Baltikum eller till exempel ockuperade Gotland? I det senare fallet skulle ju Finland i praktiken skäras av från i stort sett all handel med omvärlden (att Sverige inte skulle bli indraget i en konflikt i Östersjöområdet kan knappast utgöra en planeringsförutsättning i Helsingfors, än mindre i Moskva). Kommer Nato att bry sig om vad Finland tycker och säger om Nato skulle se det som fördelaktigt att t ex utnyttja finskt luftrum för operationer till stöd för Estland eller riktade mot Murmanskområdet, kommer Finland då att ingripa med våld för att hindra sådana? Det med sina amerikanskbyggda flygplan och amerikanska jaktrobotar? Innebär inte Finlands allt tätare samarbete med Nato i form av övningar, ökad interoperabilitet, deltagande i olika Nato styrkeregister mm, att Finland redan i praktiken gjort sitt val?

Med ryska ögon kanske det därför ändå är bäst att i händelse av en allvarlig kris eller en konflikt som rör Baltikum eller Ishavsområdena gardera sig genom att tidigt besätta delar av finskt territorium, t ex norra Finland och Åland innan Finland begär och eventuellt får stöd från Nato.

Finland måste också göra bedömningen i vad mån det finns risk att Ryssland kan anse sig behöva flytta fram skyddet kring Murmanskregionen kopplat till kriser eller konflikter i andra delar av världen. Inte bara vid sådana som rör det finska närområdet.

Det finska dilemmat är att det är omöjligt att förutse vilka slutsatser de ryska bedömningarna kan leda till. Är finsk militär alliansfrihet, och att Finland därmed skulle utgöra ett ”no go” område för Nato, ett trovärdigt alternativ i ryska ögon eller inte? Om inte, riskerar man då återigen att ensam behöva slåss mot en stormakt i väntan på improviserad utländsk hjälp, som dessutom kanske aldrig kommer eller kommer för sent?

Ytterligare en faktor som inte kan utelämnas vid överväganden rörande ett eventuellt finskt Natointräde är kärnvapenaspekten. Den alltmer ökande ryska kärnvapenförmågan och diskussionerna i Ryssland om att använda kärnvapen även vid begränsade krig, eller t o m se dem som ett ”deeskaltionsinstrument”, öppnar upp för kärnvapenutpressning. Med vilka medel skulle Finland möta ett sådant hot om man inte kan lita till den avskräckningsfaktor som Nato innebär?

Sammantaget, även om Ryssland sannolikt skulle se ett finskt Natointräde som ett ökat hot mot sina vitala ”legitima säkerhetsintressen” talar det mesta för att Finlands säkerhet skulle stärkas genom ett medlemskap i alliansen. Sannolikheten för att Finland skulle kunna stå utanför en eventuell konflikt mellan Nato och Ryssland ter sig liten, båda parter har för mycket att förlora om den andre kan få tillgång till finskt territorium. Risken för att ensamt behöva föra krig mot en stormakt skulle elimineras. Likaså skulle risken att utsättas för kärnvapenutpressning minska.

Svaret på den inledande frågan ”är ett finskt Natomedlemskap kopplat till ett svenskt” är nej. En gemensam anslutning till alliansen skulle visserligen innebära fördelar för båda länderna men det finns inga avgörande motiv för Finland att vänta på Sverige, egenintresset borde här väga tyngre. Nato är viktigare än Sverige.

 
Författaren är generalmajor och ledamot av KKrVA
Twitter: @neretnieks
Blogg: karlisn.blogspot.se

 
P.S. Att det inte förs några resonemang i artikeln om ett svensk-finskt samarbete som ett alternativ till en Natoanslutning beror på att en sådan ”allians” inte skulle bidra nämnvärt till en ökad säkerhet för Finland, eventuellt tvärtom. Den skulle visserligen kunna innebära smärre fördelar, som t ex att finska sjö- och luftstridskrafter skulle kunna basera i Sverige men någon substantiell militär hjälp från Sverige finns knappast att få. Sverige har helt enkelt inga resurser med vilka man kan stödja Finland. Möjligheten för Finland att stå utanför en eventuell konflikt i Östersjösjöområdet skulle dessutom minska jämfört med dagens situation. Sverige kommer med allra största sannolikhet dras med i en sådan konflikt Det speciellt i ljuset av Sveriges begränsade militära förmåga – något som inbjuder till ett angrepp. Därmed vore Finland också indraget.  Beroende på om konflikten kan begränsas till Östersjöområdet eller inte (d v s uppfattar Ryssland att det finns ett hot Murmanskområdet eller inte) så finns det vissa, om än begränsade, möjligheter för Finland att stå utanför. Paradoxalt nog, en ”Sverigeallians” är kanske det sämsta alternativet av alla – man dras med ännu större sannolikhet med i en konflikt, det samtidigt som man inte garanteras någon hjälp, varken från Sverige eller Nato.