av Yrsa Grüne
En kraftig armbrytning är att vänta när Finlands riksdag ska ta ställning till de lagändringar som behövs för att Finland ska kunna ge militär hjälp till andra länder – och tillåta andra länders militära hjälp på sitt eget område. Lagändringar behövs både på Försvarsministeriets och Inrikesministeriets områden.
En sak är alla ändå överens om. Beslutet om Finland ska skicka militär hjälp utanför sina egna landsgränser på hårda militära uppdrag ska fattas av rikets högsta ledning, inklusive presidenten. Ett tidigare förslag om att kommendören för Försvarsmakten skulle kunna kalla in maximalt 25 000 reservister på reservövning – med kortare varsel än de tre månader som nu gäller samt utan möjlighet för de inkallade att vägra ställa upp – har därmed fallit.
Nu föreslås att kommendören föredrar ärendet men republikens president fattar beslutet. Försvarsministern är skyldig att delta och statsministern har rätt att delta när beslutet fattas.
Bland annat detta redogjorde Försvarsministeriets representanter för i torsdags i Helsingfors.
Avsikten med det ursprungliga förslaget var att vid behov snabbt kunna agera och hade inte direkt att göra med tjänstgöringen utomlands. Men ändringen till den nu föreslagna beslutsgången visar hur starkt förankrad i politiska händer man vill ha försvaret, oberoende av om det handlar om landets egen säkerhet eller stöd till främmande makt.
Lagstiftningsrådet Hanna Nordström vid Försvarsministeriet betonade att beredningen av utrikeskommenderingar skett i nära samarbete med utrikesministeriet och att utrikespolitiska aspekter kommer att beaktas också när statsrådet och presidenten ska fatta sitt beslut. Det är också meningen att riksdagens utrikesutskott ska ha en aktiv roll och att riksdagen i plenum ska ha möjlighet att delta i beslutsfattandet när ärendet är ”vidsträckt” eller av ”principiell natur”.
Finland har hållit benhårt fast vid sitt territoriella försvar som hittills haft tre uppgifter: att försvara Finland, att ge andra myndigheter handräckning och att delta i den internationella krishanteringen. Till dessa tre kommer nu en fjärde uppgift: att ge internationell hjälp och i annan internationell verksamhet. Det är intressant att notera att de nya uppgifterna betraktas som så viktiga att den inte blir nummer fyra i ordningen, utan nummer tre, och skjuts därmed in före den internationella krishanteringen.
Försvarsministeriet lyfter fram artiklarna i Lissabonfördraget som Finland inte kan uppfylla om inte ändringarna görs och som exempel nämns ubåtsjakten i Sverige för ett par år sedan och terrordåden i november i Paris. I ingetdera fallet kunde Finland bistå med militär hjälp även om man hade velat.
Sedan är det en annan sak att ingen lagändring i världen kommer att kunna genomföras utan en bred diskussion. Det är bäddat för storm i riksdagen när den får lagförslagen i vår.
En fråga gäller vart det blir möjligt att skicka finska soldater. Försvarsministeriet försäkrar att det handlar om ”enbart” EU, Norden och internationella organisationer. Varken USA eller Nato nämndes med ett ord under presentationen, men Nato är en internationell organisation och Finland har ett värdlandsavtal med Nato.Det har sagts förut men är viktigt att upprepa att ingen kan skickas någonstans utanför landets gränser utan att det finns ett politiskt beslut – någonting som säkrades när förslaget om kommendörens rätt att själv kalla in reservister föll. I Finland är presidenten ÖB, låt vara att det är kommendören som vid krig tar över. Det är också viktigt att understryka att värdlandsavtalet inte innehåller någon som helst automatik när det gäller främmande styrkors rätt att komma till och agera på finländskt territorium. När förslaget kommer upp i riksdagen kommer det garanterat att dyka upp påståenden som ger en annan bild av vad lagändringarna och värdlandsavtalet egentligen innebär när det gäller just detta.
Innan man kommer så långt måste den kanske största knäckfrågan lösas. Det gäller om finska militärer kan kommenderas att tjänstgöra utomlands i krig eller i situationer som kan liknas vid eller utvecklas till krig. Där är Försvarsministeriet och Officers- Underofficers- och Befälsförbundet på kollisionskurs. Frågor om försäkringsskydd och andra praktiska saker kan säkert lösas, men själva kärnfrågan, tvång eller frivillighet, kan bli svårare.
Försvarsministeriets tjänstemän hävdar att fast anställd militär personal vid Försvaret kan åläggas att tjänstgöra utomlands om det finns ett politiskt beslut om hjälp till främmande makt. De säger också att det inte finns tid att inleda förhandlingar i en akut situation. Förbunden säger att de stöder lagändringarna i sig, men att tjänstgöring utomlands måste ske på frivillig bas och hänvisar till ett utlåtande av riksdagens JO.
De anställda är oroliga för att personalen inte ska räcka till och att det inte är säkert att den kompetens som gäller för Finland ska gälla också utomlands. Försvarsministeriet säger att det finns mycket specialkunnande i de olika vapenslagen som kan utnyttjas, Officersförbundet parerar med att det nog finns kvalitet men inte kvantitet – personerna är helt enkelt för få. Försvarsministeriet har ett recept för att bota eventuell brist på kunskap och manskap: att kalla in reservister och anställa dem på tidsbundna kontrakt. Det finns inga som helst planer på att inrätta nya styrkor, och personal som skickas på utlandsuppdrag som innehåller hårda militära uppgifter ska tjänstgöra i korta perioder, en månad.
En mindre kontroversiell fråga i detta skede verkar vara de lagändringar som föreslås på Inrikesministeriets område och som gäller Finlands möjligheter att ta emot hjälp. Men trots att fokus i veckan låg på finska soldaters tjänstgöring utomlands, pyr det en liten brasa också på inrikesplanet. Inrikesministeriet föreslår att varje främmande militärmakt som kommer till Finland ska förses med en fullmakt som definierar deras ställning och uppdrag.
Men lika lite som finska soldater vill att de kommenderas av något annat befäl än finskt, vill andra länders militärer lyda under Finlands försvar. Det kan finnas också andra juridiska ansvarsfrågor.
Det är inte bara lagförslagen som riksdagen får framför sig före sommarpausen. Regeringens säkerhetspolitiska redogörelse ska också ges till riksdagen före midsommar. Det är knappast en överdrift att säga att Finlands politiska ledning står inför ett avgörande om hur långt den är villig att föra landet i integrationen med väst.
Författaren är frilansskribent och medarbetare på Hufvudstadsbladet i Helsingfors.
