Att Finland beslutsamt har tagit täten i NATO-närmandet verkar ha kommit som en överraskning för vissa på den svenska sidan av Bottniska havet. Sverige, har det hävdats, skulle ”alltid” ha antagits vara det av de två allianslösa länderna som förmodades ta första steget mot ett NATO-medlemskap.
Detta eftersom Sverige är det större landet och att stödet för NATO har varit något större här än i Finland.
De slutsatserna har tyvärr föga förankring i verkligheten. Tågordningen länderna emellan har inte heller det minsta att göra med vare sig Sveriges storlek eller med det tidigare marginellt större stödet för NATO.
Att Sverige skulle ta ledningen i frågan om NATO-medlemskap har helt enkelt aldrig funnits på kartan.
Möjligen är det felaktiga antagandet om Sverige som det självklara ledarlandet grundat i ett annat beslut om medlemskap; det i EU. Förvisso var det Sverige som var först på bollen när beslutet att ansöka om medlemskap i EU meddelades som närmast en randanmärkning i ett ekonomiskt krispaket 1990. I hastigheten glömde Carlsson-regeringen dessutom att nämna omsvängningen för kollegerna i Helsingfors, som förståeligt nog blev mäkta irriterade över den svenska nonchalansen.
EU-inträdet handlade för Finlands del inte främst om ekonomi men desto mer om säkerhetspolitik, och om att i alla avseenden och vid varje givet tillfälle utnyttja det möjligheternas fönster som just hade öppnats på vid glänt mot väst.
Därefter slog de båda allianslösa länderna följe i det successiva närmande till NATO som började med att de som de allra första av alla gick med i det nyupprättade Partnership for Peace-programmet sommaren 1994. Det samarbetet här därefter gradvis fördjupats och utökats med ”guldkortsstatusen” 2014, Enhanced Opportunities Partnership. Som i sin tur nu ytterligare fördjupats efter den ryska invasionen i Ukraina.
Men där tar likheterna slut. För direkt efter den ryska invasionen satte President Niinistö sig på ett flyg till Washington, DC för samtal med sin kollega Biden i Vita Huset, och sen har det rullat på med god fart i Helsingfors.
I Finland har vi kunnat se ett politiskt ledarskap som helt har saknats på regeringsnivå i Sverige. Den gamla sanningen att det finländska folket har för vana att följa sina ledare har bekräftats i de höga opinionssiffrorna för NATO-medlemskap som snabbt registrerades.
I Finland har det sedan länge funnits ett starkt och uttalat NATO-stöd hos flera framträdande politiker, från såväl Samlingspartiet som Svenska Folkpartiet. Sauli Niinistö är dessutom känd för att redan som partiledare för Samlingspartiet på 1990-talet ha förespråkat ett finländskt NATO-medlemskap; en ambition som socialdemokraten Tarja Halonen effektivt satte stopp för som president.
När Niinistö första gången ställde upp som kandidat till presidentposten 2006 höll vi NATO-vänner i både Sverige och Finland därför kollektivt alla tummar för en seger.
Den finländske presidenten har ju ett väsentligt inflytande på landets utrikes- och säkerhetspolitik, ett faktum som förhindrade framsteg i NATO-frågan under Halonens presidentår men idag underlättar och skyndar på processen.
Under tiden har svenska politiker och regeringar av alla kulörer suttit på händerna i frågan. Inte heller under de moderatledda regeringarna – alltså Samlingspartiets svenska systerparti – har det hänt något; visst har partnerskapet med NATO blivit allt djupare och djupare, men några planer på att ta nästa steg mot ett faktiskt medlemskap har aldrig funnits i de moderata leden före Ulf Kristerssons initiativ för några veckor.
Vare sig som statsminister eller utrikesminister drev till exempel den moderat med avgjort störst utrikespolitisk erfarenhet och engagemang, Carl Bildt, någonsin frågan. Hans efterträdare som moderat statsminister, Fredrik Reinfeldt, hyste som bekant tämligen svala känslor för försvaret som han betraktade som ett särintresse bland andra. På frågan om han var för ett NATO-medlemskap svarade Reinfeldt avmätt att jo, det stod ju i partiprogrammet (och det var enbart tack vare hans företrädare Bo Lundgrens offensiv i frågan).
Det har dock inte hindrat omvärlden från att missuppfatta situationen och se ett närmande där det inte funnits. Den kraftfulla svenska insatsen i NATO-ledda Operation Un0ified Protector i Libyen 2011, och ett lika beslutsamt svenskt agerande i NATOs krishanteringsövning, CMS, samma höst, ledde till hoppfulla – men ogrundade – spekulationer i NATO-högkvarteret om en snart förestående medlemskapsansökan från Stockholm.
Efter valsegern 2014 förutspådde några enstaka bedömare att socialdemokraterna skulle göra om bedriften från EU-beslutet 1994 och företa en u-sväng även i frågan om ett NATO-medlemskap. Den spekulationen missade emellertid helt hur djupt vurmen för allianslösheten sitter i socialdemokraternas identitet, och att det närmast kan betecknas som en del av partiets DNA.
Därav de våndor som vi nu bevittnar, med två steg fram och ett steg tillbaka – eller omvänt – och dagsnoteringar från Rosenbad, UD och Sveavägen. Kompletterat med påtryckningar i diverse riktningar från det nostalgiska äldre gardet.
I dessa dagar lär ingen tvivla på att det är Finland som har ledningen och att Sverige i bästa fall kommer släntrande in därefter, motsträvigt och mer eller mindre insläpat av det betydligt mer handlingskraftiga och målmedvetna Finland. Och det är inget alls att förvånas över.