Hand i hand. Det var så den svenska och finländska vägen till NATO-medlemskap skulle gå till, enligt oräkneliga uttalanden under det gångna året.
Nu blir det inte så. Finland ligger steget före Sverige; dess anslutningsprotokoll har redan ratificerats av Turkiet och Ungern och om bara några dagar är medlemskapet sannolikt i hamn (eller kanske rentav redan när detta läses).
Att Finland blir NATO-land nummer 31 är i och för sig mycket välförtjänt med tanke på det stora lass som vårt östra grannland dragit alltsedan det ryska anfallet på Ukraina för att få med även den då betydligt mer skeptiska svenska regeringen på NATO-tåget.
Hur det hade gått, och vad som hade hänt, utan President Niinistös resoluta resa till Washington, DC och hans besök i Vita Huset bara någon vecka efter det ryska anfallskrigets start den 24 februari förra året, och utan alla de därpå följande kontakterna mellan den svenska och finländska regeringen, är såklart svårt att veta.
Men ingen kan tvivla på att Helsingfors från dag ett har legat åtskilliga steg före Stockholm, både mentalt och praktiskt; de historiska erfarenheterna har satt sina spår.
Något svek från Finlands sida, som det upprört har talats om från en del håll sedan beskedet om den då förestående ratificeringen, är det givetvis inte tal om. Finland kan inte backa nu, och bör inte göra det, lika lite som Sverige hade kunnat – eller velat – göra det om rollerna var ombytta.
President Niinistö gjorde ju dessutom en poäng under presskonferensen i Ankara av att framhålla att det finländska NATO-medlemskapet inte är ”komplett utan Sverige”.
Från sin nya position kan Finland ge Sverige ytterligare draghjälp framöver, utöver den press som de allierade redan utövar på Turkiet och nu även Ungern. Från Budapest har tidigare aldrig hörts minsta invändning mot den svenska – eller finländska –NATO-ansökan, men på sistone har ungrarna uppenbart inspirerats av sina turkiska kolleger och fått upp ögonen för de rikliga möjligheterna till påtryckningar, speciellt nu när Sverige tillika har EU-ordförandeskapet detta händelserika halvår.
Finländsk assistans är givetvis varmt välkommet som komplement till de många andra tåtar som det just nu dras i för att hjälpa Sverige. Allra mest effektivt är det givetvis när USA agerar, som kunde noteras när Secretary of State Antony Blinken besökte Ankara efter den stora jordbävningskatastrofen; ett utmärkt tillfälle att även ta upp frågan om den turkiska ratificeringen av de nordiska NATO-ansökningarna.
”The negotiations will be resumed”, lovade den turkiske utrikesministern, Mevlut Cavusoglu, under den efterföljande presskonferensen tillsammans med Blinken. Ytterligare press på turkarna sattes därefter av bland annat Jake Sullivan, USAs nationella säkerhetsrådgivare, och Victoria Nuland, tidigare NATO-ambassadör som nu är Under Secretary of State for Political Affairs i Bidenadministrationen.
Och så blev det: förhandlingarna mellan Turkiet, Sverige och Finland vilka återupptogs kort därefter. Med det finländska medlemskapet övergår de trilaterala samtalen nu till bilateral nivå mellan Sverige och Turkiet.
Diplomatiska påtryckningar från högsta ort – i detta fall Vita Huset – kan med andra ord få mycket att hända och många trassliga knutar att lösas upp. Lite – eller mycket – mer av den varan framöver vore onekligen tacksamt för att ta Sverige ur det nuvarande låsta läget.
Sannolikt handlar det om en mycket kort period innan även den svenska ansökan är ratificerad av de återstående två parlamenten (plus Finland). När det turkiska valet den 14 maj har passerats, och den nya svenska terrorlagstiftningen har trätt i kraft den 1 juni, lär processen gå in i ett nytt och ljusare skede.
Det förutsätter förstås inte bara fortsatta påtryckningar från NATO-håll utan också att Erdogan, eller vem som nu går segrande ur de turkiska valen, intar en mer resonabel hållning – och bringas till insikt om att ett svenskt NATO-medlemskap även stärker den turkiska säkerheten.
Sverige är redan nu ett bra mycket säkrare land än vid denna tid för ett år sedan, när en svensk NATO-ansökan fortfarande var allt annat än självklar. Som ”invitee” är Sverige med i NATOs mängder av kommittéer och grupper, sitter med i NAC – om än fortfarande utan rösträtt – och den militära integrationen med NATO är i full gång.
Till det kommer den rad av säkerhetsförklaringar som har utställts från NATOs stormakter; visserligen inte med några Artikel 5-garantier men icke desto mindre med en väsentligt avskräckande förmåga. Ovan på kommer så det långtgående bilaterala försvarsavtal med USA som Sverige liksom Finland och Danmark är i färd med att utveckla och som Norge redan har ingått.
Att Sverige och Finland inte går hand i hand in i NATO är självfallet inte optimalt, men det är därmed inte heller någon tragedi. Det är, för att använda den klassiska NATO-vokabulären från 90-och 00-talens utvidgningar, inte en fråga om ”om” Sverige blir medlem i NATO utan ”när”.
Förhoppningsvis kommer kretsen av medlemsländer att ha utökats med såväl NATO-land nummer 31 som nummer 32 till sommarens toppmöte i Vilnius. Säkerheten för oss alla kommer därmed att ha ökat högst påtagligt; inte bara i vår egen nordisk-baltiska region utan för samtliga NATO-länder – Turkiet, och Ungern, inkluderade.
