Denna artikel riktar sig till chefer och beslutsfattare med ansvar för försvarsplanering och förmågeutveckling inom Försvarsmakten. Syftet är att belysa de förmågegap som för närvarande försvårar vår förmåga till strid på djupet inom ramen för multidomäna operationer (MDO). Vi kommer därför konkretisera vilka organisatoriska, tekniska och doktrinära förändringar som krävs för att Försvarsmakten ska kunna bidra effektivt i en framtida storskalig konflikt.
Morgondagens krigföring kommer att präglas av behovet att forma slagfältet i både tid och rum, genom samordning av sensorer, lednings- och verkanssystem, över flera domäner och mellan allierade. För att kunna verka effektivt inom ramen för Nato krävs att den svenska armén utvecklar förmågan till strid på djupet, så kallade deep operations, inom ramen för storskaliga markoperationer. Det innebär att med precision och tempo kunna påverka motståndarens ledning, logistik och verkansförband på djupet.
Denna artikel tar utgångspunkt i arméchefens uttryckta behov av transformation och syftar till att identifiera de förmågegap som i dag försvårar arméns förmåga att genomföra deep operations i en storskalig, multidomän operationsmiljö. Artikeln belyser varför och hur den svenska divisionsnivån behöver utvecklas för att möjliggöra verkan i en Multi-Domain Operations (MDO) kontext och bidra vid gemensamma operationer inom ramen för i Nato. Fokus ligger på divisionsnivån, där samordningen mellan funktioner och domäner realiseras, och på de förändringar som krävs avseende struktur, teknik, övning och doktrin.
Genom analysen klargörs vad som krävs för att bygga en relevant svensk förmåga till strid på djupet.
Den nya kontexten – Sverige i Nato
Divisionsnivån och Multidomäna operationer
En division är ett allsidigt sammansatt krigsförband som består av ett antal organiserade manöverbrigader (två-sex) som understöds av olika typer av funktionsförband[1]. Dessa funktionsförband kan utgöras av artilleri-, ingenjör, underrättelse-, lednings-, underhålls-, och luftvärnsförband. De kan också utgöras av luftburna-, militärpolis- samt CIMIC-förband.[2] Personalmässigt består en västerländsk division ofta av 20 000 – 25 000 soldater. Divisionen kan strida självständigt, men ingår normalt i en armékår där det operativa sammanhanget omvandlas till taktiska uppgifter till divisionen.
Samordningen av striden är den viktigaste uppgiften/förmågan för divisionen. Detta genomförs bland annat genom att skapa ett geografiskt ramverk för en gemensam förståelse över vad som behöver ske, var. Detta kodifieras som Deep – Close – Rear. [3] Kodifieringen i Deep, Close och Rear återfinns förutom i amerikansk doktrin även inom NATO vilket således innebär en nödvändig Nato-anpassning.[4] Detta återfinns numera i AR[5] Taktik.
Deep – omfattar taktisk verksamhet som bara divisionen eller armékåren har möjlighet att genomföra. Den taktiska verksamheten i Deep syftar till att forma den strid som sker i Close på något till några dygns sikt genom verkan mot exempelvis motståndarens ledning, logistik och reserver.
Close – omfattar den taktiska verksamhet som brigadernas manöverförband bedriver genom eld och rörelse med syftet att nedkämpa motståndarens förband med direkt eller indirekt eld.
Rear – omfattar den verksamhet bakom brigaderna som syftar till att skapa förutsättningar till fortsatt anfall och fortsatt tempo. Inom området prioriteras också skydd av egna kritiska förmågor samt att avdela och leda förband för att konsolidera tagen terräng.
Verksamheten i Deep och Rear skapar förutsättningarna till framgång i Close.[6]
Den geografiska inramningen av slagfältet hjälper oss att förstå de olika förmågor som krävs i de olika områdena för att kunna verka i olika tidsperspektiv. Det hjälper oss även att förstå lednings- och lydnadsförhållanden samt behov av organisatorisk utveckling. Exempel på detta är hur vi utvecklar vår ledning och samordning i divisionens olika områden.
Även om divisionen är en förutsättning för kombinerade vapen, och att divisionen medger att krigsförbanden kan utvecklas med robusta och avvägda funktionskedjor är det viktigaste fundamentet för divisionen att skapa förutsättningar för brigaderna att vinna striden i Close. För att göra detta måste divisionen samordna underrättelser från egna eller högre chefs sensorer. Dessa underrättelser måste sedan knytas till en bekämpning och luftrumssamordning för att reducera stridsvärdet på fiendes brigader, vilka våra brigader kommer strida mot på något/några dygns sikt. Detta för att nedkämpa prioriterade mål, exempelvis fientligt raketartilleri, ledningsplatser och luftvärnsförband. Även om divisionen bör ha organiska sensorer och verkansförband är det först på divisionsnivå som integrering av andra stridskrafter på allvar gör sig gällande. Detta då underrättelser och verkan kan komma från rymd, luft, sjö och cyberdomänen, så kallad multidomän krigföring
En konceptuell förståelse över hur de olika domänerna mark, sjö, luft, rymd och cyber samspelar med inflytelser av det elektromagnetiska spektrumet samt informationsmiljön och multinationella aspekter är central, inte bara arméns utveckling utan även Försvarsmakten och för vår roll i Nato.
Under de senaste 20 åren har en betydande evolution ägt rum där den snabba teknikutvecklingen inom de olika domänerna i allt större utsträckning flätat dem samman. Exempelvis har statliga och privata aktörer i rymddomänen utvecklat en mängd tjänster som avsevärt förbättrar en militär lägesuppfattning och kommunikation. Utöver det har även utvecklingen inom luftdomänen med en stor mängd obemannade flygande system för både verkan och underrättelser kombinerat med betydande framsteg inom telekrig på ett betydande sätt bidragit till att öka möjligheterna att upptäcka motståndaren – det transparenta slagfältet. Lägg till detta en evolution av långräckviddiga vapensystem med en avsevärd precision.
Striden har sedan AirLand Battle introducerades på 80-talet utvecklats till att bli betydligt mer domänöverskridande. Denna förståelse och denna påverkan på markdomänen måste vi förhålla oss till. Division och armékår utgör ett fundament inom markdomänen då de besitter förmågor som brigadnivån inte kan omfamna. Tiden då markstriden endast utkämpades längs en front med direktriktad eller indirekt eld med några mils räckvidd är förbi. En synkronisering av gemensamma förmågor för påverkan på djupet likväl som skydd för eget försörjningsområde måste hanteras inom markdomänen. Utan en utveckling av divisionen kommer armén slåss utifrån en förlegad bild över en isolerad strid inom markdomänen i stället för på ett domänöverskridande sätt. Divisionen är i detta avseende en förutsättning för multidomäna operationer.[7]
Doktrinära likheter och olikheter avseende synen på operationer på djupet
För att beskriva doktrinära utgångspunkter tas ansatsen ur det svenska Arméreglemente taktik, det amerikanska Field Manual 3-0 Operations (2022) och Nato AJP-3.2 Allied Joint Doctrine for Land Operations.[8] Värt att notera att Arméreglemente taktik fastställdes innan Sverige blev allierade i Nato. Doktrinerna ser alla ett behov av strid på djupet för att forma striden och beskriver att strid/operationer på djupet syftar till att påverka och forma fienden inför ett avgörande inom ramen för ett liknande geografiskt ramverk. De har dock olika språklig och systematisk inramning. AR Taktik beskriver operationer på djupet som: “Operationer på djupet omfattar samordnade åtgärder för att forma stridsfältet inför kommande operationer i manöverområdet. Operationer på djupet påverkar motståndarens förmåga att kraftsamla och begränsar motståndarens samordning och tempo […] Operationer på djupet genomförs på ett stort avstånd och över en längre tid”[9], FM 3-0 (2022) beskriver att “Deep operations are tactical actions against enemy forces, typically out of direct contact with friendly forces, intended to shape future close operations and protect rear operations […] At the tactical level, deep operations set conditions for success during close operations and subsequent engagements.”[10]. Nato AJP-3.2 å sin sida beskriver att “Deep operations are conducted at long range and often over a protracted timescale, against an adversary forces or resources not currently engaged in the close battle […] Deep operations are usually conducted at the corps or divisional level, often supported by other components to shape the close operations of subordinate forces”[11].
Sammanfattningsvis beskriver alla att ansvaret för att planera och genomföra operationer på djupet ligger på den högre taktiska nivån; i AR Taktik på armé/division och i FM 3-0 samt AJP 3.2 på kår/division.[12] Vidare beskriver de att användandet av långräckviddig bekämpning och specialiserade förband (SOF/Jägarförband) är viktiga verkansmedel för att uppnå effekt på djupet.[13] Vidare beskriver de, direkt och indirekt, att det transparenta slagfältet även påverkar operationer på djupet genom en stor mängd sensorer i olika domäner, vilket inkluderar egna sensorer för att upptäcka och lägesbestämma fientliga mål på djupet, något som även ställer krav på robusta sambands- och ledningssystem som kan verka på långa avstånd.[14]
Den stora skillnaden avseende operationer på djupet är att den amerikanska doktrinen har ett större fokus på multidomän strid genom att striden på djupet är “inherently joint”[15]. AJP-3.2 beskriver även den samordningen mellan komponenter, men är inte lika explicit domänöverskridande.[16] Vidare har den amerikanska doktrinen även en beskrivning av “extended deep area”[17], som ligger utanför den taktiska chefens ansvarsområde. Något som saknas i AR Taktik och AJP 3.2, vilka fokuserar mer på det djup som det högre förbandet själv kan påverka direkt och/eller indirekt.[18]
Sammanfattning – hur påverkas striden i markdomänen?
Vi måste acceptera och förstå att striden i markdomänen numera påverkas i grunden av kravet som kommer från MDO, där integration inom ramen för gemensamma, domänöverskridande operationer står i fokus. Den tidigare något linjära och domänspecifika markstriden måste utvecklas mot ett sammanhang där verkan, ledning och underrättelser måste koordineras över tid, rum och i alla domäner. Beskrivningen av Deep – Close – Rear tydliggör behovet av att kunna samordna striden i olika tidstempus och med olika geografiska ansvar inom ramen för samma målsättning. Det handlar inte enbart om en inneboende förmåga, utan lika mycket om förmågan att samordna sensorer och verkanssystem från andra domäner.
Arméns taktiska segrar och förmågan att förneka fienden att använda sina operativa reserver respektive tillföra mer resurser leder till en strategisk vinst. Divisionens bidrag är att den, till skillnad från brigaden, men mindre än kåren, kan samordna mer eld i tid och rum. Därigenom kan en division bedriva flera taktiska aktiviteter (slag) samtidigt vilket kumulativt kan leda till en operativ vinst. Sammantaget kräver den framtida markstriden ett tydligt skifte där samordning av multi-domäna förmågor blir ett krav snarare än en möjlighet. Detta skifte måste återspeglas i vår utveckling av doktrin, organisation, teknik samt utbildning liksom övningsverksamheten.
Analys av förmågegap (enligt DOTMILPF)
En tyngdpunkt mot bekämpning på långa avstånd i stället för det mer nära avståndet (close) är centralt på högre ledningsnivåer. Detta ska förstås i en dynamik med att knyta samman bekämpning, underrättelser och ledning. Det innebär att division- och kårchefens fokus för striden i det främre området är att skapa förutsättningar för underställda att vinna duellen. Kåren ansvarar för bekämpning från divisionens bortre gräns. Gränsen mellan kåren och Multi Corps Land Component Command (MC LCC) eller Joint Forces Command (JFC) handlar vanligtvis om räckvidden för kårens sensorer. Divisionen genomför strid inom sitt djup främst med markbundna bekämpningssystem eller med Combat Air Brigade (CAB) om en sådan finns. Kåren genomför striden på sitt djup i huvudsak med Air Interdiction (AI) och långräckviddiga raketer såsom ATACMS (Army Tactical Missile System). I planeringen identifieras bland annat styrkeförhållanden till tid och plats för olika nivåer.
Grunden är att högre echelon ”kill what’s killing us” på sitt djup innan fienden kan påverka manöverområdet med ogynnsamma duellvärden[19]. Högre echelon tydliggör vilket stridsvärde fienden har när denne finns i lägre nivåers djup eller kan menligt påverka lägre nivåers manöverområde. MC LCC formar åt kårerna, som i sin tur formar för sina divisioner och så vidare. Lägre nivån analyserar om det av högre echelon angivna stridsvärdet på fienden är “lagom” för att med acceptabel risk genomföra striden inom eget område. Om inte initieras en dialog med högre echelon för att identifiera om denne kan degradera fienden mer. Alternativt att en högre risk får accepteras.[20] Detta läge blir då ett ”shaping/kill contract” mellan nivåerna som också definieras till tid. I den dagliga verkansbedömningen (BDA) analyseras om parametrarna i kontraktet går enligt plan eller inte. Om inte så sker en dialog mellan ledningsnivåerna om till exempel ett anfall skall skjutas upp i tid eller om mer resurser skall äskas från högre nivå för att uppnå parametrarna i föreskriven tid. För att detta samspel ska fungera krävs inte bara sensor- och vapensystem, utan även funktioner som möjliggör realtidsintegration av domänöverskridande förmågor. För att lyckas med att snabbt lokalisera och bekämpa mål på motståndarens djup genom samordnade luft- och markinsatser, krävs förmågor som vi idag till delar saknar.
I en amerikansk kontext realiseras detta bl a genom Combat Aviation Brigade (CAB). Under vår pågående förmågeutveckling måste vi förstå att det här inte är plattformarna i sig, d v s attackhelikoptrar, som är avgörande – utan snarare förmågan till att på djupet, snabbt och dynamiskt, kunna genomföra spaning och precisionsbekämpning samordnat med sensorer och verkanssystem från andra domäner. Denna förmåga kräver också mer än verkanssystem. Den kräver en robust bekämpningskedja (kill chain) där tiden mellan målupptäkt och bekämpning minimeras. Inom detta område pågår nu ett arbete med att etablera en Joint Air-Ground Integration Cell (JAGIC) på divisionsnivån, d v s en organisatorisk nod som säkerställer att luftresurser kan användas optimalt inom markförbandens operationsområde.
I jämförelse med det amerikanska MDO-konceptet för deep operations (beskrivs i FM 3-0) framträder förmågegap inom följande områden;
Doktrinärt saknas en gemensam syn på vad strid på djupet innebär i en Nato-kontext. Svenska perspektiv måste därför harmonisera med MDO och med hur allierade tillämpar dessa koncept i praktiken.
Organisatoriskt måste divisionen kunna fungera som nod för samordnad verkan. Detta kräver både anpassning av nuvarande struktur och uppbyggnad av funktioner som saknas i dag, exempelvis långräckviddigt artilleri och förmåga att bekämpa fiendens stridsvagnar på djupet samt en funktion för att effektivt utnyttja luftrummet.
Träning och övning måste spegla verkliga förhållanden, inklusive integration av andra stridskrafter och allierade förband. Övningar som simulerar kill chains från sensor till verkan, över flera domäner, är avgörande.
Materielmässigt krävs investeringar i både verkanssystem och sensorer, men framför allt i tekniska interoperabla system som möjliggör delning av data i alliansen och mellan domäner. Avseende verkanssystem, krävs för att åstadkomma uthållighet sannolikt ett skifte mot mindre, billigare precisionsvapen som kan nyttjas i volym. System som ATACMS eller PrSM[21] är effektiva men kostsamma per High Value Targets (HVT).
Ledarskap och personal behöver utvecklas parallellt, både avseende förståelse för multidomänstrid och i förmåga att leda komplexa samordnade operationer.
Sammanfattningsvis krävs en balanserad utveckling längs hela kedjan, tekniskt, organisatoriskt och metodmässigt, där fokus måste ligga på att skapa en fungerande helhet snarare än enskilda förmågehöjningar.
Sammanfattning och vägen framåt
Det förmågegap som artikeln identifierar kräver en sammanhållen förmågeutveckling. För att kunna strida på djupet i ett gemensamt operationsområde måste vi etablera och leda interoperabla kill chains, från sensorer till verkanssystem, över samtliga domäner i en Nato-kontext. Detta kräver en systemansats och ställer krav vi i dag endast delvis möter, då många av de nödvändiga komponenterna fortfarande saknas. Ett exempel är delning av sensordata mellan domäner och allierade genom interoperabla lednings- och sambandslösningar. Därför är, vid sidan om raketartilleri, relevanta ledningsstödssystem kritiska för vår förmågeutveckling. Samtidigt måste vi pröva hur nya teknologier, exempelvis AI för beslutstöd inom Targeting och autonoma bekämpningssystem, kan ersätta eller komplettera befintliga lösningar, exempelvis attackhelikopter. Det handlar inte om marginella justeringar, utan om en genomgripande förändring av organisation, teknik, utbildning och övning.
För att effektivt kunna integreras i en Nato-struktur måste arméns personal förstå och tillämpa både MDO och Nato gemensamma processer, exempelvis Land Targeting[22]. Sammantaget innebär det också att vi måste lämna våra nuvarande definitioner av funktioner och bekänna oss till Joint functions[23]. Detta måste återspeglas i all utbildning och träning, men får inte ske på bekostnad av vår grundläggande styrka, välutbildade kompanier och bataljoner. Den stora utmaningen ligger i att integrera det vi är bra på, i ett nytt system med metoder vi ännu inte behärskar.
Att bygga en fungerande divisionsförmåga kräver organisatoriska justeringar för att underlätta samordning. Exempelvis bör den planerade tillväxten utökas med förmåga att koordinera verkan på djupet samt samordning av logistik och dess skydd[24].
För att lösa alla gap som identifieras i denna artikel måste vi till viss del bygga vidare på det vi redan har. Ett exempel inom övning- och träning är nuvarande Brigadunderstödsövning (BrigU), som kan tjäna som modell för en framtida DivU, d v s en divisionsunderstödsövning där multidomäna sensorer och verkanssystem tränas.
Vi måste också förbereda oss på ett flertal svåra avvägningar. Exempelvis mellan anskaffning av kvalificerad ammunition och kvalificerade sensorer. Mellan förmågebredd och spets. Vi argumenterar för att bekämpningskedjan, kill chain, hålls ihop. Därför måste arméns kommande typförbandsarbete genomsyras av denna analys, parallellt med hänsyn till rysk förmåga till deep operations.
Andra länder har redan genomfört liknande steg. Vi bör analysera deras lösningar, men också förstå att svensk förmåga till deep operations är inte ett alternativ, det är en nödvändighet för att kunna bidra till gemensam verkan i en allierad kontext. Sammantaget måste vi flytta fokus. Från enskilda förmågor till sammanhängande funktionskedjor.
Pågående förmågeutveckling till strid på djupet måste beakta alternativa teknologier, såsom obemannade system (UAS) och autonoma verkansplattformar. Fokus bör ligga på att med högt tempo och precision kunna samordna sensorer och verkanssystem inom ramen för MDO.
De viktigare och brådskande delarna i detta utgörs av;
– Armén måste omfamna MDO och här förstå hur en liten nation bör förhålla sig till detta, samt förstå hur alliansens förmågor kan stödja vår strid i en LSCO.
– Implementering av interoperabla doktriner och ledningssystem som stödjer Nato-processer (Land Targeting, med flera). Detta innebär att vi måste vara en del av samma systemarkitektur och IT-infrastruktur för ledning och samordning i realtid. MPE[25] är en början – men bara en början.
– Organisk förmåga på divisionsnivån att kunna påverka fienden på djupet. Detta omfattar både klassiska högvärdiga mål såsom stabsplatser och logistikenheter, men också fiendens mekaniserade enheter.
– Samordning av striden på djupet sträcker sig utanför divisionen och armén. Här är flygvapnets bidrag och engagemang helt avgörande för att lyckas, exempelvis inom ramen för bemanning och träning av JAGIC.
– Påbörja en typförbandsutveckling mot ett förband som kan hantera alla delar av kill chain på djupet, inklusive uthållighet (SUSTAINMENT).
Vi vill argumentera för att dessa åtgärder inte är valfria. De utgör ett fundament för att vi effektivt ska kunna bidra i en NATO-operation. Armén är på god väg, men har mycket arbete kvar att göra.