Av Bengt Gustafsson, avdelning I, fd Överbefälhavare

 
I min bok om ubåtsfrågan har jag liksom Ingvar Carlsson i sina memoarer, kommit fram till att Sovjetunionens skäl till att kränka oss med ubåtar under praktiskt taget hela det kalla kriget i huvudsak var betingat av underrättelsetjänst, utbildning och övning; det vill säga det var av militäroperativa skäl. 

Det pekas visserligen i min bok också på att den ökade aggressiviteten under 1980-talet kunde ha politiska motiv. Vårt politiska handlande vid U 137-incidenten och stödet till Solidaritet nämndes. I anslutning till det senare, nämndes också att även det amerikanska stödet till den polska fackföreningsrörelsen gick via svenska frihamnar, där ompackning kunde ske och avsändarnamn ändras. Stödet till Solidaritet kunde därför ses som ske i maskopi med USA. Nu har jag kommit fram till att det finns ett viktigare politiskt motiv.
 
Under min källforskning till en ny uppsats om det svenska flygvapnets förberedelser för att vid krig kunna samarbeta med Nato erinrar jag mig att Gunnar Unell sommaren 2009 fällde ett yttrande, som jag då inte knöt till mitt arbete om ubåtskränkningarna. Unell är flygöverste och var den som förvaltade Natosamarbetet på Operationsledningen i Försvarsstaben fram till Lennart Ljung lät förstöra dokumentationen 1984. 

Vad Gunnar Unell sade var att Regeringen vid den tiden också hade tryckt på för att försvaret skulle vara lika aktiva i flygets incidentberedskap på västkusten som vi var på ostkusten. Minnet vaknade, då det sattes ihop med andra fakta i min nya studie, som att det amerikanska bombflyget under hela det kalla kriget skulle ta vägen över Skandinavien på sin väg mot mål i Sovjetunionen, liksom Polaris-robotarna från Norska havet. Jurij Andropov som KGB-chef och senare generalsekreterare hade föreställningen i början på 1980-talet att det bara var en tidsfråga innan USA skulle utlösa ett ”förstaslag” med kärnvapen mot unionen. Vidare fanns Sovjets återupptagande av en tidigare diskussion från 1960-talet, nämligen om Sverige hade viljan och förmågan att nedkämpa Nato-robotar som tog vägen över oss, samt de sovjetiska Stenkabåtarnas skenanfall mot Gotland i början på 1980-talet och nämnt i ubåtsboken i samband med ”Bodströmaffären”.
 
Sovjetunionen misstänkte tidigt att västflyget skulle ta vägen över Sverige precis som de hade gjort utan ingripande 1943 – 45 på sin väg mot Nazityskland.  Att Polarisubåtarna hade utskjutningsplatser i Norska havet måste deras underrättelsetjänst ha konstaterat. Att flyget tog vägen över Skandinavien är lätt att förstå. De skulle möta en lång vägs kamp med Sovjetunionens/Warzawapaktens luftförsvar om de försökte flyga ända till Sovjet över kontinenten. Spionen Stig Wennerström hade säkert berättat för dem att det svenska luftförsvaret inte nu heller skulle bekämpa västflyget. Det är således inte underligt om Andropov, inte bara skickar Stenkabåtar mot Gotland, utan också intensifierar den ubåtsverksamhet som pågått sedan länge, för att markera: ”Nu måste Ni leva upp till Er så kallade neutralitetspolitik!”
 

Det är frestande att försöka fastställa vad det är som får Lennart Ljung att ungefär samtidigt förstöra pärmarna med Nato-samarbetet och intensifiera flygvapnets incidentberedskap västerut. 

När jag fick klart för mig hela vidden av västsamarbetet 1992 var ju Lennart Ljung redan död, så jag kunde inte fråga honom vad som låg bakom. Utanför den lilla grupp av politiker och kanslihandläggare som kände till försvarsministerns förberedelser för västsamarbete, varav Olof Palme var en, så sköttes genomförandet av militärledningen med några få förbundna betrodda diplomater samt ett par officerare på den operativa sidan i Försvarsstaben. Fram till början av 1960-talet – när allt operativt arbete samlades till denna – sköttes arbetet direkt av Marin- och Flygstaben. Förberedelserna blev naturligtvis också kända av den stabspersonal och de tekniker som i praktiken genomförde åtgärderna, men egentligen behövde inte så många av dem känna till det innersta syftet.
 
Allt efter som åren gick och olika chefer och handläggare byttes ut blev i praktiken allt fler personer invigda i dubbelspelet. Risken för att en läcka skulle uppstå ökade, vilket var politiskt känsligare för den socialdemokratiska ledningen efter ”68-rörelsen”, som fångades upp av den nye statsministern Olof  Palme. Efter att han återtagit regeringsmakten 1982 – när han lät Sverker Åström skriva ett dogmatiskt avsnitt om neutalitetspolitiken till sin regeringsförklaring – har Palme sannolikt sagt åt Lennart Ljung att kraftigt minska ner antalet militärer som i framtiden skulle vara invigda i förberedelserna för att vid krigsutbrott gå med i Nato. Det hade ju nu blivit ännu känsligare för honom efter hans ”brobyggarpolitik” mellan öst och väst under de två sista åren i opposition. 

De synnerligen hemliga pärmarna i Försvarsstaben förstördes 1984. De ersattes av en ”telefonkatalog” som angav de inom samarbetsländerna befintliga kontaktmännen. Från och med utnämningen av Bengt Schuback till marinchef, så inviger Lennart Ljung inte nyutnämna amiraler och generaler i de förberedelser som är gjorda för att kunna samarbeta operativt med Nato. Beredskapen upprätthölls fortfarande av några officerare på Operationsledningen under ledning av den pensionerade marinchefen Per Rudberg. Resorna fortsätter som förut till Oslo, Köpenhamn och London det kalla kriget ut, det vill säga också med Ingvar Carlsson som statsminister. 

Att den tidigare vice statsministern hölls utanför när antalet invigda skulle reduceras är ju tänkbart, men att den f d försvarsministern Anders Thunborg inte orientrade den nye statsministern vid Palmes plötsliga död är inte trovärdigt. 

Olof Palme kunde själv se till att antalet nya politiker och handläggare i Regeringskansliet som känner till det hela minskas efter hand. Redan vid regeringsskiftet 1976 nämner han inte förberedelserna för Torbjörn Fälldin. Frågan är om det är Olof Palme själv som också klagar
på Lennart Ljung för obalansen i flygvapnets incidentberedskap? Och i så fall vad som ligger bakom det? 

Tidpunkten råkar ju sammanfalla med efterspelet till Sven Anderssons utpekande av Sovjetunionen i slutet av april 1983, ett utpekande vilket Regeringen Palme ställer sig bakom i en not, och den så kallade Fermaffären. Innehåller samtalen med Georgij Arbatov en uppmaning som leder fram till påtalandet om att skärpa incidentförsvaret västerut?
 

Mer av samma författare