Av allt att döma har omvärlden ökat trycket på Iran under förhandlingarna i Bagdad som varit de två senaste dagarna. En sandstorm som blåste in över den irakiska huvudstaden förlängde förhandlingsmöjligheterna en halv dag. Rapporteringen talar om att kraven på avbruten anrikning av uran till 20% mot mindre lättnader i form av reservdelsleveranser för civilt flyg inte föll Iran i smaken. Parterna ska mötas igen i Moskva den 18 – 19 juni, mitt i nästa månperiod som jag skrev om när det gäller väderbetingelser för militära operationer. Om ytterligare förhandlingar ska ges utrymme, så skulle det innebära att vi är framme i augusti rent vädermässigt för operationer när midsommarveckan passerat.

Det måste dock ställas i relation till den ”immunitetszon” som den israeliska debatten cirkulerar kring. Med det menas när Iran ska ha fått igång full anrikning i underjordanläggningen Fordow. Det innebär att för varje dag så ökar risken att Iran gör denna del av tillverkningsprocessen mycket svåråtkomlig/omöjlig för bekämpning, enligt de flesta bedömare.

En mycket allvarlig intellektuell eskalering kring dessa resonemang kom häromdagen när Professor emeritus i Political Science vid Begin-Sadat Center for Strategic Studies, Yehezkel Dror, publicerade sin rapport An Integrated Imperative: Attack Iran and Launch a Regional Peace Initiative.

Professor Dror är inte vem som helst, utan en högt respekterad strateg, men ingalunda oomstridd, som bland annat var medlem i Winogradkommissionen efter Libanonkriget 2006. Denna kommission riktade stark kritik mot premiärminister Olmert och dennes regering liksom de israeliska försvarsstyrkorna.

Yehezkel Dror utgår från två antaganden. Det ena är att Iran söker en militär kärnvapenförmåga, det andra att Israel har förmåga att utföra en attack som med hög sannolikhet lyckas och åstadkommer en fördröjning i utvecklingen på minst tre-fyra år. I bakgrunden ligger också ett par bedömningar som att det är en reell möjlighet att Iran direkt eller indirekt skulle använda kärnvapen mot Israel, och att ett innehav skulle starta en kärnvapenrustning i regionen som skulle öka faran för kärnvapenanvändning ytterligare.

För att reducera de oundvikliga negativa reaktionerna föreslår professor Dror att Israel samtidigt ska lansera ett fredsinitiativ för Mellanöstern som bland annat omfattar tillbakadragande från ockuperade områden, en uppgörelse om Jerusalem och etablerandet av normaliserade relationer med arabstaterna. Detta kan också göras om Iran avstår från kärnvapenutveckling, säger han vidare. Däremot argumenterar Yehezkel Dror mot att lansera ett sådant initiativ före en attack om inte Iran avbrutit sitt program. Det skulle bara uppfattas som en svaghet i regionen, enligt professorn.

Eftersom professor Dror har en stark ställning i den säkerhetspolitiska eliten med bland annat mångårig rådgivarfunktion till flera israeliska premiärministrar, så borde hans avslutande slutsats vara tänkvärd även för vår del av världen:

”My conclusion is that the recommendation to attack, integrated with a peace initiative, is very likely to be feasible, if the Prime Minister and the other senior ministers deliberate and behave as high quality leaders, as I think they are capable of doing if they try as hard as the issues at stake require.”

Med Yehezkel Drors råd, förhandlingar utan konkreta resultat och tysta, sammanbitna israeliska ministrar i en överraskande samlingsregering finns det all anledning att se över planering för oförutsedda händelseutvecklingar. Om det kommer till en större väpnad konflikt i regionen kommer stormakterna bli inblandade.

Och de förbereder sig. Ryssland har provskjutit en helt ny långdistansrobot. Storbrittannien har sett över sin krisplanering, enligt BBC. I sammanhanget kan det vara värt att hålla i minnet att landet har en mängd fördrag i regionen med de mindre Gulfstaterna som sannolikt innebär militärt stöd, om dessa utsätts för attacker från Iran.

Nu tjänar dessa åtgärder säkert dubbla syften, de används också för att öka det diplomatiska trycket på Iran att acceptera ett avtal.

Nyckeln i att undvika ett krig ligger i att dels pressa lagom hårt, vilket är betydligt lättare sagt än gjort. För lös press på Iran innebär höjd risk för israelisk attack, för hård press innebär att Iran spjärnar emot, vilket kan påskynda iranska åtgärder. Det gäller därför att försöka få till någon slags ömsesidighet i förhandlingarna. ”Om ni börjar med att avstå detta, så minskar vi trycket här.” Denna gång lyckades omvärlden antagligen inte kalibrera detta på rätt sätt.

Frågan är om den hinner få en chans till. Premiärminister Netanhayu har i varje fall fått ett råd som talar för att tiden håller på att rinna ut. Jag är nog inte ensam om att vilja veta vad den saudiske kungen och den egyptiska militärjuntan säger till Israel om ett fredsinitiativ i Mellanöstern som skulle dämpa ursinnet efter en israelisk attack. Kanske som det heter i det arabiska ordspråket:

”Den som inte bjuder mig på sitt bröllop får inte se mig på sin begravning.”

Dagens Nyheter

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet

Mer av samma författare