Foto: Mats Carlsson, Försvarsmakten.

Min tid i försvaret började på bästa möjliga sätt 1967 på Kungl. Hallands regemente I 16 i Halmstad 1967. Min plutonchef var den oförgätlige förvaltaren Bengt Brandt. Förvaltare var en grad som gavs åt ett regementes mest framstående underofficer. Detta kunde förvisso sägas om Bengt Brandt. Han levde helt och fullt upp till den gamla underbefälsinstruktionens klassiska formulering: ”Befäl skall föras med fasthet, jämnmod och välvilja.” Dessutom var han ett äkta original, och han vann med en gång våra hjärtan. Om man hade frågat honom hur han bar sig åt för att disciplinera 30 spralliga 18-åringar skulle han förmodligen inte ha förstått frågan. Han bar sig nämligen inte alls åt.

Fackutbildningen skedde i två omgångar, på Oscar Fredriksborg och på Solna-detachementet. Dessa utbildningsveckor var präglade av hög ambition, tempo och kvalitet. Den främste av alla föreläsarna var Walo von Greyerz, civilförsvarsöverläkaren som tjänstgjort i Helsingfors under fortsättningskriget. Hans bok Människan och kriget blev en följeslagare under hela tiden i försvaret. Vi, som skulle bli präster, utbildades tillsammans med blivande läkare, jurister, apotekare och socionomer. Den helt riktiga tanken var att vi efter avslutad civil utbildning skulle placeras i utbildningar och tjänster i försvaret, där man kunde tillgodogöra sig vår civila kompetens. Jag hamnade på Kungl. Norra Skånska regementet i Kristianstad, P6, som personalvårdsassistent, vilket innebar att jag fick biträda personalvårdskonsulenten med enklare och ibland svårare personalfrågor samt ha ansvar för en del fritidsverksamhet, t ex film och kurser.  Jag hade en välvillig chef, Sven Sandmark, men det verkliga lyftet blev när överstelöjtnanten Sigurd Krappe tog mig under sina vingars beskydd. Han var förde befäl vid de stora skjutövningarna med stridsvagnar på Ravlunda skjutfält. Det gjorde att jag fick tillbringa mycket tid under enkla fältförhållanden och se en professionell officer i full aktion. Sigurd Krappe var i mycket Bengt Brandts like, en disciplinentusiast som en del var rädda för medan andra älskade för hans goda hjärtas skull. Något som liknade fältprästtjänst kom jag endast marginellt i närheten av. Majoren Lars Rosander, som senare blev författare, gav mig dock en värdefull kompetens. Han lärde mig att fäkta. Detta hade jag nytta av i många sammanhang, också i försvaret. Under min tjänstgöring i den estniska armén lärde jag långt senare känna den amerikanske översten Michael G. Viise. Han sa: ”Fältprästen skall vara bland de främsta i idrott.” Varför? Därför att fältprästen, som är en udda person i förbandet, behöver en kompetens som väcker respekt. Så var det med fäktningen. Jag blev tvåa i regementsmästerskapet på P6 våren 1974, och på Eksjö garnison kunde jag bli fäktinstruktör för de värnpliktiga.

Mitt första krigsförband var från Vendes artilleriregemente på den bataljon som ingick i I 41, min Fars förband under beredskapen. Min förste bataljonchef hälsade mig med orden: ”Gör vad du vill, bara du inte stör mig.” Förutom att uttrycka en svag identitet sade mig orden att han inte visste vad han kunde använda mig till och inte ville ge mig sitt stöd i det jag gjorde. Vad kunde jag då göra? Jag gjorde en enkel förbandstidning. Den fick präntas och kopieras på spritduplikator. Arbetet tog mig runt till de olika kompanierna för intervjuer och presentation. Jag åkte alltid motorcykel. Ordonnanserna kunde alla lägena, och om det gick för fort påpekade jag att jag hade barn därhemma. På den tiden fanns det också en fältandaktsbok och jag hade lyckats få ut ett ansenligt antal och gick runt på batteriplatserna, från pjäs till pjäs, och presenterade den. De som så önskade  fick ett exemplar. Det fick gå fort och koncentrerat. När som helst kunde det bli eldsignalering. Med tiden fick jag mer medvetna chefer än den förste på Vendes artilleriegemente. En av de bästa var Kjell Plantin, senare personalchef i Högkvarteret. Jag minns ännu hur vi stod i en skånsk bokskog och han sade: ”Du kan bara leda människor, som du tycker om.” Det har jag haft med mig sedan dess.

Fältprästen är en udda person, som finns där i första hand utgående ifrån sin civila kompetens. Detsamma gäller läkaren. En av läkarna, som jag skulle samarbeta med på Vendes, hade emellertid en inställning till mig som gjorde att han rätt grundligt trakasserade mig ända tills han fick en halsinfektion, som gjorde honom stum. Något tillfälle att hålla korum på Vendes fick jag aldrig, men däremot en del enskilda samtal, som alla föll under biktens insegel. Men det var samtal som förutsatte att jag var på plats ute vid kompanierna. Den fysiska närvaron var nyckeln till en positiv insats. Det var som för sjömansprästen. Han skall vara på båtarna. Han kan komma med tidningar och brev eller julgodis, men han skall vara tillgänglig, och då öppnar sig möjligheterna. Det är bara när man är på plats, närvarande, som man kan vinna förtroende, eller bättre uttryckt, som man kan förtjäna förtroende. Förtroendet är nyckeln till allt en fältpräst kan göra just som präst. Allt det andra, som har att göra med personaltjänsten, kan man utföra utan personligt förtroende, men det som hör själavården till går endast om man har förtroende från förandet och den enskilde. Skall man vara där, skall man synas, och det gjorde jag när jag kom på motorcykeln, en gång om dagen till varje kompani. Det blev fler krigsförbandsövningar med Vendes och bättre chefer än den förste. På en av krigsförbandsövningarna var jag den ende fältprästen vid IB 41 och fick hålla korum även på en av infanteribataljonerna. När jag kom fram sade chefen på platsen med ett leende: ”Vi har själva en halv präst här.” Det visade sig vara en teologie studerande som på grund av bristande politisk korrekthet inte blivit prästvigd. Så småningom blev han ändå präst och gjorde en fin insats i Heliga Korsets församling i Kalmar. Hans namn är Jonas Lockman-Lundgren.

Ett mycket lärorikt moment på en av övningarna med Vendes var stort skadeutfall, d v s en förlust av mer än 50% av förbandet i sårade, försvunna och dödade. Det genomfördes med understöd av flygvapnet, som utförde ett fingerat angrepp med attackplan mot ett batteri. I övningen deltog försvarsöverpsykologen Ulf Otto med stort engagemang. Nu efteråt inser jag att övningen skulle fortsatt med reorganisation, d v s det som sker efter ett stort skadeutfall för att få förbandet att fungera igen, även om det måste vara på en lägre nivå.

Några år senare hade jag i min församling haft en ovanligt intensiv vår. Det var ungdomar, barn, kvinnogrupper och många möten med sjuka och gamla människor. Jag var trött och kände ett intensivt behov av att få vara med fullt friska personer i min egen ålder. Jag tog kontakt med personalavdelningen på Kungl. Kronobergs regemente I 11, och verkligen, de hade en uppgift precis  då. En av regementets bataljoner, som ingick i Karlskrona Maringrupp, skulle sättas upp på Kostafältet. Där fick jag den bäste chef jag haft i något sammanhang, den unge majoren Sven-Erik Nilsson. Han visade mig förtroende från början, understödde mina initiativ och ledde bataljonen med fast hand. Detta var i augusti 1991. Det låg spänning i luften. De baltiska länderna var på väg att frigöra sig. I min kortvågsradio hörde jag hur människomassorna sjöng på Frihetstorget i Tallinn. Jag hörde braket från Lenin-statyns fall. Det var BBC som hade en journalist på plats. Bataljonen mobiliserade på 28 timmar. Övningen hade tre alternativ som scenario. Ett av dem var kupp i Moskva. På vägen mot Karlskrona kom nyheten: Det är kupp i Moskva. Den gången hade det kunnat gå hur som helst. En erfarenhet från Falklandskriget är att en instabil regim gärna söker stabilisera sig genom ett angrepp på en annan stat. Då var Sverige ett näraliggande alternativ. Men scenen i Moskva ändrades snabbt, när Boris Jeltsin trädde fram. Bland kamraterna i bataljonen fanns artillerichefen Tomas Bannerhed, som blev författare. Han var en strålande kamrat, humoristisk, lojal, pålitlig. Som författare blev han dyster men framgångsrik. Vid detta förband fick jag tillfälle att hålla korum. Ett artillerikompani var underställt från Vendes, så nu kunde jag alltså hålla korum för vendister, äntligen. Kompanichefen läste på egen begäran en dikt.

   

Christian Braw som fältpräst vid IB12 med regementets kalk från 1710. Foto: Magnus Bergman.

Jag gick på somrarna många av de kurser, som Förbundet för frivillig befälsutbildning (FBU, i dag Försvarsutbildarna) erbjöd. Det var fångtjänst, motortjänst, sambandstjänst, militärjuridik, NBC-tjänst, påverkansoperationer och vintertjänst. En av Börje Ernstssons kurser i ledarskap för hemvärnet tände intresset för detta ämne. Jag åkte på en enveckaskurs i ledarskap som visade sig vara gruppdynamisk och slutade med att ledningen tappade greppet och det hela utvecklade sig till mobbning. En av deltagarna förklarade att jag saknade människovärde. Jag var skakad. På väg hem fick jag skjuts med en äldre fanjunkare. Han sade: ”Du borde skriva om det här. Det är många som är missnöjda med de här kurserna.” Jag skrev en artikel till en liten tidskrift som då fanns, Fritt militärt forum. En tjänsteman hos arbetsgivareföreningen läste den och tog in den i deras tidning. Det kom uppdrag på uppdrag från de mest skilda håll om ledarskap, och av detta blev fyra böcker. Jag medverkade i det utbildningsreglemente som då utgavs. Detta förde mig så småningom till den estniska armén, till militärhögskolan i Tartu och till ett förband i den finska marinen.

Karlskrona Maringrupp avvecklades efter några år. Men jag fortsatte att ha kontakt med bataljonskvartermästaren. Han fick en sjukdom som gjorde att han svalt ihjäl. Medan han satt i rullstol fick han och hans hustru vara med på en särskild övning för befäl på Kungsholmens fort. Det var Sven-Erik Nilsson som med omtänksam blick gav honom tillfälle att en dag vara med i det sammanhang som betytt så mycket för honom. När han sedan avled förrättade jag jordfästningen. En pensionerad musiker från regementet blåste tapto vid graven. Även Sven-Erik Nilsson var med. Jag vill nämna detta därför att det förtroende vi ger varandra och får av varandra är ett mänskligt förtroende, som inte upphör med tjänsten. Det rör vid något mycket djupt hos oss.

När det stod klart att Maringruppen skulle avvecklas fick jag av Sven-Erik Nilsson rådet att söka mig vidare till Smålandsbrigaden, IB 12. Jag kom till dess prioriterade bataljon som hade mycket kort mobiliseringstid. Vid den första samlingen för befälet sade bataljonchefen Jörgen Rosén: ”Du får två minuter på dig att tala om vem du är och vad du kan. Visa framfötterna”! Det var den bästa början jag kunde få. Här mötte jag förtroende från alla håll och främst från min närmaste chef, bataljonskvartermästaren Per-Erik Axing. Han blev en verklig vän. Jag fick nu också uppdrag i soldatutbildningen vid Eksjö garnison, i första hand vid sjukvårdsskolan men även vid utbildningen av KB-elever, som var en imponerande upplevelse. ”Detta är blomman av Sveriges ungdom”, sade en av deras plutonchefer,”de är svärmorsdrömmar allihop.” Nu kom kunskaperna från FBU-kurserna till nytta på ett annat sätt. Jag utvecklade bl a ett utbildningspaket för motverkan av påverkansoperationer. Allt detta hade sin betydelse när jag sedan mötte dem i krigsförbanden. Det blev ett igenkännande och därmed en öppning för det som var min egentliga uppgift.

Tjänstgöringen i Estland var kort med mycket lärorik. Överste Viise lärde mig en mycket god regel, som fältprästen har nytta av i stabsarbetet: ”The less you, the more you are heard.” Som präst i det civila får man tala mycket, förväntas att tala mycket och har alltid lyssnare. Här gällde det att var kortfattad, innehållsrik och entydig. Överste Viise hade tjänstgjort på en helikopterbas vid den laotiska gränsen under Vietnamkriget. Hans erfarenhet av gudstjänster i fält var att de skulle genomföras i små grupper, högst tio man. Han hade sett en fältpräst bryta samman. Hans reflektion var: ”He should have maintained himself as a man who believed in God, and in the goodness of God.” Fältprästen som bröt samman hade inte vårdat sitt eget andliga liv. Den militära miljön är slitsam, även i fred. Den sliter ned de andliga tillgångarna. Det behövs en ständig påfyllning av andlig kraft från regelbunden bibelläsning och bön och samtal med dem som delar hans tro. Utan detta är nederlaget oundvikligt och därmed är han oduglig för sin uppgift.

En gång, nr jag kom till en fältövning med FHS, hälsade mig chefen med orden: ”Välkommen! Bra att vi har en präst. Det ger förbandskänsla.” En annan gång, vid en övning i kärnvapenberedskap, frågade översten den närmaste soldaten: ”Var skall prästen vara om det verkligen blir en kärnvapenanfall?” Soldaten svarade: ”Jag vill att han skall vara här.” Fältprästen likaväl som doktorn representerar något som hör till för att förbandet skall bli helt. Han är en symbolperson, liksom fanan, förbandstecknen och gradbeteckningarna är symboler. De får inte fläckas. Prästen som symbolperson gestaltar att livet är större och mer meningsfullt än det vi ser, att det finns en Gud och att vi kan få kontakt med och hjälp av honom. Då måste detta fungera för honom själv. Till uppgiften för fältprästen hör att ”maintain oneself”.

I den estniska armén lärde jag också känna en amerikansk marinpräst, även han med erfarenheter från Vietnam. Han hade en insikt, som jag har försökt föra vidare där jag kunnat. Det är att en förnedrad människa är en explosiv människa. Allt som kan få en människa att förlora sin självaktning lägger ut ett minfält i förbandet. Detta ger en aspekt av arbetet med folkrätten. Många soldater kan uttala sig ringaktande om folkrättens regler. Men att bryta mot folkrättens regler, att uppträda brutalt och grymt är något som berövar oss vår självaktning och belägger oss med skam. När vi beläggs med eller belägger oss själva med skam är vi apterade minor. Därför såg jag mitt arbete med folkrätten, också på lägsta nivå, som en mycket viktig del av min uppgift.

Hur såg min förkunnelse ut? Den var mycket enkel. Jag tänkte mig att soldaterna hade varit mina konfirmander fem år tidigare, och så talade jag till dem som jag skulle talat till de unga män i min församling, som varit mina konfirmander. Jag påminde om att korset på min kragspegel talade om Jesus, som kom inte för att låta sig tjänas utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. Jag sade att han har förmågan att vända det värsta till det bästa. Det gjorde han redan med sin uppståndelse, och det fortsätter han med. På IB 12 hade jag tillgång till regementets nattvardskalk från 1710, som var med när Magnus Stenbock tågade ner mot segern vid Helsingborg, den följde med färden över Östersjön. Den användes före segern vid Gadebusch och under belägringen i Tönningen, som ledde till sju års fångenskap i Danmark. Den följde med vid tåget mot Norge 1814 och striden vid Rakkestad.  Den var med regementet under fredstjänstgöringen på 1800-talet och beredskapstjänst under första och andra världskriget. Det berättade jag vid korum. Det hände att soldater efteråt kom fram för att röra vid kalken. En gång hade vi med tyska officerare, och de såg förundrade på denna nattvardskalk, som var ett band till våra fäder, farfäder och förfäder i flera hundra år. En krigsförbandsövning slutade vi med en nattvardsgång i Eksjö kyrka. Det var tydligt att deltagande var frivilligt. På eftermiddagen mötte jag Jörgen Rosén och hans ställföreträdare Peter Creutz på kaserngården. De frågade: ”Tror du att det kommer någon?” Jag svarade: ”De som behöver komma, de kommer.” På kvällen var torget fyllt av bandvagnar. 190 av 600 soldater var där.

Som fältpräst har jag gjort många misstag. Några av dem har jag märkt själv. De flesta av mina misstag har kamrater och chefer taktfullt gått förbi. Jag har aldrig någonstans i det svenska samhället blivit så väl behandlad som i försvaret, alltifrån förvaltare Brandt till min siste bataljonchef, Johan Lindqvist på Ing 2. Jag har lärt mig hela tiden, men jag har aldrig blivit fullärd. Något av det jag har lärt mig har jag fått lämna vidare.

Mitt sista militära uppdrag var i den finska marinen, i ett förband som hade haft problem med missbruk av befälsrätten samt mobbning. Vad säger man om det? Det går ju inte bara att säga att så får det inte gå till. Min lösning var att jag gjorde ett scenario med ett fiktivt finländskt infanteriförband med likartade problem, där ledningen först misslyckades men sedan, undan för undan, kom på de rätta greppen så att allt till slut blev nästan rätt. Det blev ett rollspel med deltagande av förbandsledningen på det aktuella marinförbandet. Men vem var jag som skulle stå där och försöka bidra med något till den ärorika finska Försvarsmakten? Jag kom från Sverige med så mycket ”erfarenhetsunderskott”. Jag kunde bara säga: ”Det uppdrag ni har gett mig är det mest hedrande jag har varit med om.” Det svar jag fick var detta: ”Jo, men int’ är det väl det ändå.”

Författaren är präst i Svenska kyrkan och tidigare fältpräst.

Mer av samma skribent